Egotrippen, en slags blogg

Diplom

En kortfattad uppdatering får det bli då jag fortfarande är tvärförkyld och inte har minsta ork att ens försöka stava rätt... :-)

I söndags var vi på premieringen i Enköping. Vi hade med oss Bimbo, Buu och Helvise. Mamma visade Welma och stallkompisarna Nässlans Leia och Furunäs Shakira var också på plats.

Bimbo visades först av våra och var ensamt tvåårssto. Hon fick 88789=40 poäng! Så roligt! Efter det var det treårsringen. Där placerades kompisen Leia etta och Buu gick tvåa, båda med diplom! Grattis Maggan! :-) Sist av alla så visades Helvise. Innan hade vi ju informerat om den förvärvade skadan och hon fick en fin kritik utan poäng samt kunde få sitt G - och då kan jag ansöka om RS även för henne! Tyvärr verkar hon brunsta, eller så pissar hon bara hysteriskt bland främmande ponnyer. Hon skall ju kollas om, så vi får snart veta säkert. :/ Med tanke på hennes vikt vore det inte fel om hon kunde få ett föl som kunde dia ur henne lite. Annars måste vi göra ngt drastiskt till nästa sommar...
Mammas Welma fick 37 poäng och klass II, men det är inget att hänga läpp för. Jag skulle vilja se henne bedömd på en vanlig utställning också, hon har ju fått fina rader tidigare.
Bilder på mina tre deltagande ponnyer finns på deras egna sidor.

I samband med treårsringen ungefär började jag känna mig riktigt risig och tänkte att jag nog bara var trött och slutkörd. Men då stallkamraterna vid hemkomsten påpekade att jag såg ut som ett vrak, så åkte jag hem och det var nog lika bra... för jag däckade på soffan och där låg jag kvar till i morse. Febern har släppt iaf, så kanske är jag i tillräckligt skick för att klara av helgens bravader utan att gnälla allt för mycket.

Grattis alla som det gick bra för på helgens utställningar och premieringar!

Men viktigast av allt - tack till Carro! Du är en pärla på alla sätt och jag kan tyvärr inte nog många gånger tala om hur tacksam jag är för din hjälp! TACK!

14 - 8 = 6

Sex marsvin har vi kvar nu. Igår lämnade jag 8 av ungarna, till Emmys "sorg", i djuraffären. I betalning för dem fick jag två bautasäckar med hö åt dem som är kvar. Betalning och betalning... De tar ett par hundra per marsvin då de säljer dem i affären sedan, hösäckarna tar de runt 150:- styck för (!) och det höet har inte kostat mer än 20-30 kronor per säck ursprungligen. Så deras förtjänst av vår deal är/blir ganska god. Men det viktigaste för min del var faktiskt att bli av med dem och det blev mer en bonus att få höet i byte. Nu är det alltså de tre vuxna honorna kvar samt en av ungarna i den sista kullen, plus hanen och en av smågrabbarna i första kullen. Jag kunde ha lämnat den ungen igår också, men då hade "farsan" blivit ensam och det ville jag inte. Och inte för något i världen vill jag sätta ihop honom med någon hona som sällskap, då börjar det ju om igen. Vilket det kanske gör ändå, om han hann flörta till det med någon precis dygnet efter att deras ungar föddes. För jag var inte vidare snabb att flytta honom då, tänkte inte alls på det...
De båda hanarna ska jag försöka skänka bort till någon lycklig. Egentligen känns det lite trist, för "farsan" är den absolut keligaste och mysigaste av dem. Men det räcker med en "flock", det är alldeles tillräckligt.

Joey hade en traumatisk upplevelse i badrummet på nedervåningen för någon dag sedan. Han hade fått en spindel i knät när han plockat upp toarullen ur badkaret. I badkaret ja, den har ingen hållare utan står på badkarskanten och ramlar titt som tätt ned i karet. Hur som helst. Då han tog upp den ramlade en stor spindel på hans ben och ja, han vill inte gå in dit. :-)
Jag ogillar spindlar väldigt mycket, men brukar åtminstone kunna ta dem med ex papper och kasta ut dem eller något. Men nu fattar jag varför Joey föredrar badrummet på övervåningen. Jag plockade upp kläder som "någon" (läs Tilde) kastat i badkaret och skakade av dem... Och fick en gigantisk spindel på tröjan, på armen. Den var grotesk! Det var säkert samma spindel som försökte äta upp Joey! Tvi tusan så äckligt! Nu känns det som om det kryper spindlar på en hela tiden... snacka om noja! :-)

Min älskade kamera är trasig. Helt, den vägrar vakna till liv. Jag kommer att bli halvt handikappad utan den, jag använder den ju så himla mycket hela tiden! Tack och lov fungerar den jag hade innan skapligt, även om den är klumpigare och displayen är krossad. Inte riktigt samma kvalitet heller vare sig vad gäller antalet Mpix, zoom eller andra finesser. Fasen! En ny kamera står liksom inte vidare högt på priolistan i dagsläget. Prutt.

Här hemma betar jag av en sak i taget för att försöka utrota alla orosmoment som hänger över oss. Vi tragglar på och försöker komma fram till någon lösning på de mest "akuta" sakerna som måste ordnas och under denna och kommande vecka borde vi ha fått lite mer koll på läget. Jag hoppas bara att det skall bli bra och att det någon gång vänder. Jag är less på att åka den här "berg-och-dalbanan" nu, där man kastas handlöst upp och ner, fram och tillbaka - utan att kunna styra vissa saker öht själv. Det är bara att hålla i sig och hoppas på att man inte ramlar av. :( Efter ett par (snarare 5) år står det en upp i halsen. En vanlig jäkla gammaldags långsam karusell skulle kännas bättre. :-)

Nu ska barnen göras iordning, det är skoldags om bara en dryg timme.

Grattis mamma

Min mamma fyller år idag - stort grattis!

På söndag är det dags för premiering igen, denna gång är det Buu som skall granskas. Hon har sitt dubbelguldsdiplom klart som gardering, men givetvis hoppas jag ju på det "riktiga". Jag inser att jag borde visat henne tidigare. Hon är både i väl gott hull och har som de flesta andra börjat sätta en ordentlig vinterpäls. Ingen björnragg ännu förvisso, men helt klart en hel del päls. Fast jag gillar henne ändå. Förutom Buu så skall Bimbo visas och Helvise skall om möjligt visas så att hon kan få ett RS-nummer sedan. Hoppas kan man ju alltid... Mammas NF-sto Welma skall också visas.

Nästa helg blir det återigen ett par mil i bilen, då jag och Emmy åker till Västs GM i Nossebro och tittar. Jinx kunde ha fått tävla om Årets Ponny den helgen också, men pga en aning dålig kommunikation sket det sig. 

Alla språngrullor är klara och det sista skall postas i morgon, avgifterna är dock betalda sedan en månad tillbaka. Ansökan för Jinx Super-SUCH är skickad för "länge sedan" och i morgon skall jag även skicka in ansökan om SUCH för Pandora.

Och det kanske är på sin plats att förklara hur det fungerar för min del med "kontakt". Om man skickar PM eller mail, är det inte alls säkert att jag ser det på flera dagar. Jag sitter inte vid datorn varje dag fn, jag har inte möjlighet till det alltid då det finns väldigt mkt att göra "live". Och mobilen, den svarar jag bara i om jag har den i närheten. Ringer man två-tre ggr och inte får svar - skicka ett SMS om det är akut/viktigt så tar jag det först då jag väl ser det. Missade samtal är liksom inget jag prioriterar när det finns viktiga andra saker att klara av på hemmaplan. Och annars, ja testa att ringa på hemtelefonen. Jag vet att det ibland är lögn att få tag i mig på en dag eller så, jag är inte tillgänglig 24/7. Har jag fullt upp med annat, så struntar jag faktiskt ofta i att öht svara i telefonerna.  Men som sagt, skicka SMS så jag vet vad det gäller och kan prioritera om det är viktigt.

Nu är det bara ett sto kvar här som inte skall stanna över vintern. Hon skall bara kollas en sista gång innan hon åker hem igen. Förhoppningsvis är hon dräktig och isf är fölet hon bär på mitt, då jag lånat hennes mage. Nu börjar även vinterns foder att köras hem inom kort och det känns verkligen att det är höst. Ganska skönt... det har varit hektiskt och dessutom ganska jobbigt, som sagt, så jag ser fram emot lite lugn och ro och färre "måsten".

I helgen fick Emmy till sin stora lycka rida Nynna både lördag och söndag, medan kusin Matilda red på Kex. Jag önskade mig lite mer hull på Nynna, då jag tyckte hon var i behov av det då hon kom. Hon har gett mig vad jag önskade med besked, för nu är införskaffandet av en annan (läs längre) sadelgjord ett måste om det skall funka. :-) Emmy älskar verkligen Nynna och det är så roligt att se hur hon lyser upp varje gång hon får pyssla om henne. För att inte tala om då hon får rida henne!

Jag funderar lite redan nu på kommande säsong och skall försöka hitta någon station åt Bonzo nästa sommar. Jag skulle vilja ha en lite lugnare sommar och Bonzo skulle inte må dåligt av att få byta region en säsong till innan han blir "gammal". Men än är det ju lång tid kvar till nästa säsongsstart, tack och lov. Jinx ska stanna här, eftersom han ju enligt planerna skall vara borta ett tag sedan.

Ett sabla tjutande

Min yngsta dotter har lärt sig vissla. Till och med riktigt bra. Och högt. Hon demonstrerar det tyvärr gärna. Och ofta. Och ett ännu större tyvärr, är att hennes visslingar sätter igång känslostormar hos marsvinen - vilka svarar med att "vissla" tillbaka. Ännu högre. Det låter fantastiskt illa! :-)
Angående marsvinen, så är jag förvånad över hur mycket de kan sätta i sig... De äter enorma mängder både hö och grönsaker. Att så små djur kan få i sig så mycket, vart tar det vägen? Feta är de inte och man kan tycka att det skulle bildas berg av skitpluttar i burarna, men inte alls. Nåja, små bekymmer i det stora hela. Visslandet är jobbigare.

Idag visades Bonzos son, Dragon, på premieringen i Värnamo - och han gick igenom! Jag är så glad för främst Rebeckas skull och givetvis även för Bonzos skull. Även om han personligen inte lär hurra högt över ännu en grabb som skall ha fruar, som pappa själv skulle kunna uppvakta, så är det ju en fin merit för hans del. Och det är viktigt för mig iaf. Bilden intill är på Dragon från premieringen idag. Han är absolut lik sin far!

I morgon fyller Leon år, men något egentligt firande blir det inte då. Vi har andra planer för hans firande och därför skjuter vi på det ngn vecka till. Han är givetvis med på noterna och tänker faktiskt inte på mycket annat än att han och en kompis skall gå ut och försöka sälja jultidningar efter skolan.

Nej, nu skall här skördas. Herregud så patetiskt! Men ett bra tidsfördriv och ett bra sätt att hålla fokus på annat än vardagens problem, som snurrar i huvudet i vanliga fall.

Avslutar med bild på en uppställd Dragon:

Lagom? Vad är det? Kan man äta det?

Jag har inte orkat uppdatera på länge, trots att det hänt så mycket roligt. Problemet i min värld är att det varvas hela tiden med jobbiga saker. Och jag tror jag nått smärtgränsen, snart iaf. Jag skulle gärna ha en tillvaro ett tag, som är bara helt enkelt lagom. Lagom upplevelser, lagom ekonomi. För om något blir jättebra, så som ett brev på posten kommer något farande som ställer till saker och ting på annat håll jätteilla. För att balansera heter det som sagt. Man kan ju inte få vara FÖR glad, eller FÖR lycklig. Lagom är ett ord som smakar bra, hur fixar man lagom? Lagom bra, lagom dåligt, lagom vanligt och lagom ovanligt. Bara alldeles lagom. Ibland iaf...

Roliga saker som hänt sen sist
Karlstadsutställningen: Dit åkte jag och Emmy med Baronessa. Jag fick hjälp av Gunilla att visa henne, så gott det nu gick. Det var hennes första resa någonsin och därmed hennes första besök i ett ridhus. Hon tyckte ridhusbottnen var tväräcklig och konstig och gick periodvis med väääldigt höga benlyft. Men trots det, fick hon 39 (88788) poäng och jag är helnöjd med det resultatet. Jag tror nämligen, stöddigt va, att hon kan bli riktigt trevlig. Eller nja, ärligt talat tycker jag ju redan att hon ÄR trevlig. :-) Mina vänner fixade i Karlstad snabbt övernattningplats för mig, Emmy och Baronessa då de fick höra att jag tänk åka hem och lasta av för att åka mot Skåne direkt på kvällen. De är mycket klokare än jag... Jag slapp köra drygt 60 mil tack vare deras "tilltag". Jag och Emmy fick övernatta hos familjen Wadman och hästen hos Annettes föräldrar. Så nu har jag fått se Djupedalen live. Vilken trädgård! Jag imponeras alltid av folk som orkar hålla det så snyggt! Jag kan också, minst lika bra men i max två veckor. Sen börjar plantor och annat som växer att tjafsa och helt sonika dö! Hur som helst, så var det väldigt trevligt att vara gäst hos Wadmans. Emmy och Cecilia lekte i Karlstad hela dagen, vi såg knappt röken av dem. Så det blev så att Emmy stannade kvar hos Cecilia, påpassade och servade av Stefan. Själv tog jag med mig hans fru och åkte mitt i natten ned mot "Mallorcahållet".

GM Bjärsjölagård: Dagen efter Karlstad alltså. Aningen mör efter så många mil bakom ratten. Men en trevlig resa! Fram kom vi, och alldeles i (god) tid. Frukost serverades också, av matfarbrorn Ahlström. Jättegoda (enorma) mackor fick vi, det var välbehövligt! Det var roligt att få se de "Skånska" hingstarna, en del har jag ju bara sett på bild innan. Dessa bor ju dessutom så pass långt ner, att man sällan råka på dem ute i utställningsringarna heller. Så det var intressant! Den jag gillade bäst, var såklart Uron. Han kanske inte är den flashigaste eller den som plockar högst poäng, men han tilltalar iaf mig mest av dem som visades där. Kan iofs bero på stammen mkt också.
Efter en lång dag i sällskap av en massa trevliga (för att inte tala om smått perversa, en del) människor så körde vi "hem" igen. När jag plockat upp häst och barn så fortsatte vi direkt till Stockholm utan stopp. Emmy sov som en utslagen prinsessa hela vägen hem.
Tusen tack Annette med familj för er gästvänlighet! Emmy har helt klart siktet inställt på en upprepning i slutet av månaden! :-)

Hingstpremieringen i Köping: Epok visades alltså idag. Jag bestämde mig först sent igår kväll för att alls åka. Inte för att jag inte ville visa egentligen, utan för att jag kände (känner) mig sabla less på det mesta just nu. Men, jag ville få en bedömning på honom iaf. Han var, i likhet med Baronessa helgen innan, inte direkt imponerad av att gå i ridhus. Han var egentligen inte imponerad alls. :-) Han skötte sig riktigt bra, med piskförare Angelica, medan Jossan visade honom. Tills han skulle få sin kritik, då stod han på bakbenen. Tack Jossan och Angelica för hjälpen! Han fick 87788=38 poäng och det var iaf 1-2 poäng mer än jag räknat med. Jag är absolut nöjd med hans poäng och ännu mer med hans kritik, som jag tycker stämde himla bra. Den finns på Epoks egen sida. Vad det nu ska bli av honom? Det vet jag inte ännu. Jag tänker åtminstone inte fatta något som helst beslut just nu och inte kommande vecka heller.

Tråkiga saker som hänt

Bellis och Kola: Ja, de är borta nu. Och i alldeles lagom tid visade det sig. Min magkänsla angående hennes mående visade sig vara väldigt rätt, mkt mer än jag någonsin kunde ana. Då jag pendlade hem från Köping den helgen mellan Riks och GM, så tillbringade jag en del tid ensam med henne på kvällarna och jag tyckte hon tappade gnistan mer och mer. Det var alltså inte bara hennes onda ben, utan ngt invärtes också. Hon hade enligt veterinären troligen inte klarat sig länge till utan oerhörda problem och troligen inom kort avlidit ändå. Det gick bara så himla snabbt! Från att ha stått vid favoritträdet och skubbat rumpan och kommit travandes då man ropade hennes namn, till sådan här... Jag vet inte alls vad som kan ha hänt eller orsakat detta. Men jag är "glad" att jag fattade beslutet direkt och inte försökte "fixa" benet genom att behandla m.m. Tänk om jag inte gjort det! Och vad synd att jag inte visste att det var så illa. Det verkade ju "bara" vara hennes gamla problem som kom tillbaka... Hade jag vetat hade hon inte behövt vänta hela helgen...
På måndagsmorgonen när det var dags, så satt jag ensam med henne länge. Jättelänge. Hon lade sig ner i halmen och jag satt med henne och bara "passade på" en sista gång. Gnuggade hennes panna så som hon gillade, masserade hennes öron sådär som jag "alltid" gjort. Hon "pratade" med mig sådär som hon brukar, hummande ungefär som ston till sina föl, och jag grät givetvis som en tok. Men ändå, medan jag satt där med henne, så kändes beslutet rätt. Hon var trött och jag tyckte inte att hon "ville" kämpa. Sen, när det var dags att gå ut, så reste hon sig och följde mig med så raska steg hon bara kunde och gnäggade till de andra i hagen intill. När det var dags och hon fick den lugnande sprutan satt jag på huk med hennes huvud i famnen och såg hur hon "försvann". När hon var så pass väck att hon knappt kunde stå upp, då var jag tvungen att gå en bit bort och jag kände mig taskig som bara den. Men jag var med så länge jag bara klarade och det kändes okej, jag tror knappast en häst har samma känslor som en själv.
Nu, med facit i hand, så känns det lugnt och skönt att hon fick somna in. Men timmarna innan, det var en mardröm. Det är givetvis tomt nu, men jag är så otroligt tacksam för allt hon gav/var.
För Kola var proceduren densamma, men i ärlighetens namn så var hon inte lika "nära", som Bellis var. Det kändes snarare ganska bra, att hon fick bli så pass gammal och må bra hela tiden. Att hon aldrig hann bli "gammal och skröplig". Kola var ett av de bästa ledarston jag haft, hon var helt toppen. Och hon var en ypperlig barnponny! Visst fan är det tomt utan våra gammeltanter!

Övrig skit: Ja, ekonomin. Den ställer till livet och gör en stor del av min tillvaro till ett ångestladdat jävla kaos. Det känns så hopplöst, för som sagt (1000 ggr förr) så verkar det alltid smälla av helsike, så snart ngt verkar rätta till sig. Som det är nu, väntar jag väl på ett besked som kan ställa det mesta på spel. Men, man ska inte gnälla. Det finns alltid de som har det värre, mkt värre. Jag kan bara konstatera att i "min värld", så känns det jäkligt osäkert med flera saker just nu.
Och som pricken över i, så sätter jag mig själv i situationer där jag korkad som en åsna agerar och lever i mångt och mycket efter mottot "what you give is what you get" och att det skall funka åt alla håll. Det gör det sällan och jag känner mig bara bitter och tjurig. Kanske är jag det, kanske är jag det inte - beror ju helt på vem man frågar. ;-)
Nog om detta.

Just nu har jag en enda önskan, som jag skulle behöva få uppfylld för att kanske lättare orka hantera allt som händer med ekonomi och allt runt omkring: Jag önskar att han blir frisk, helt frisk och återställd. Den där personen som betyder mest av alla, för mig. Honom behöver jag. För ärligt talat, jag känner mig jävligt ensam och ganska så sårbar.
Visst önskar jag även mirakellösningar på exempelvis den ekonomiska biten, men så lätt kommer man inte undan. Och för att orka, skulle jag behöva någon att luta mig mot ibland. Fan så klemig och svag man är egentligen.

Nu är det natt. I morgon skall jag fortsätta klura på lösningar inför den närmsta tiden, kanske kommer jag på ngt makalöst bra!? :-)