|
2007-09-29 (21:25)
Jag har lagt in en del nya bilder i fotoalbumet. En del bilder är inte
vidare bra kvalitet på, men strunt samma :-) Jag
beställde lite nya saker till kommande säsong också, av samma märke som
glanssprayen vi använt i år. Det blir spännande att se hur bra de
faktiskt är. Ena sprayen har jag provat innan, för ganska många år sen
då Bonance fick sin allergichock och tappade pälsen på ryggen. Den var
jättebra och pälsen växte ut som bara den. Hoppas den är så bra som jag
minns. Idag släppte jag ihop småkillarna med
Ravioli och Jinx igen. Det var ingen som brydde sig nämnvärt, mer än att
Jinx tyckte det var hemskt olyckligt att de små vidriga pojkarna grävde i
HANS mat. Skönt att ha dem samlade. Min förhoppning är att de nu skall
motionera varandra lite, den sista tiden har de "valackerats"
allihop och som mest joggat ett par steg mellan matbyttan och vattnet.
Kanske blir det lite mer brottning och race på schemat igen nu? Jag
tycker det är så synd, och irriterande, att det poppar upp en massa nytt
folk som börjar med shetland och direkt fastnar i nätet hos
"storfiskare". De blir så grundlurade, men fattar ingenting
förrän efter flera år. Säger man ngt till dem så har storfiskaren redan
förberett dem med snyfthistorier, eller mothugg. Sjukt och tråkigt, synd
på så bra resurser som nya uppfödare ändå är. Ju fler det är, desto
bättre och desto roligare.
En annan sak som jag har svårt för är de som köper lite framgång och
sedan anser sig vara mästare på olika saker. Lite ödmjukhet vore inte fel
att spruta in i cellerna på vissa.
Självklart måste man ha lite fena på det här om man lyckas förvalta
sina bra inköpta djur, det går inte annars att nå stora
utställningsframgångar. Men man kanske inte skall se sig själv som en
gåva till shetlandsaveln. Det är synd och tråkigt att det är så, för
om det inte var så skulle fler vara med i den större gemenskapen och inte
sluta helt ensamma den dagen folk fått nog av drygheten.
"Alla" dessa "wannabe's" som snabbt försöker nå
toppen, som frotterar sig med de ledande (styrelser, domare, kända
uppfödare etc) med hopp om att få lite av glansen
och undviker dem det pratas om/inte går så bra för - då de verkar tro
att det går sämre för en själv då. Det kan gå fort att nå toppen om
man är lite klurig, men man kan falla lika snabbt och det kan göra skitont.
Vänskap och lojalitet verkar inte vara av vikt alls för en del. Hur kul
blir det då?
Jag vet en del som verkar se det som en svaghet att man ber andra om råd
och hjälp. Varför då? Andra besitter en massa kunskaper och erfarenheter
som ex inte jag har. Varför inte lära sig av dem. Är det så viktigt att
i slutet kunna säga att man klarade allt själv? Är det så viktigt att
vara bäst? Det är kanske extra svårt för mig att fatta, eftersom jag
inte på något vis strävar efter att bli/vara bäst. Jag nöjer mig med
okej, blir överlycklig för allt som är bättre än det och försöker ha
så himla roligt jag bara kan under resans gång.
Tur att det finns många fler som delar min inställning och lämnar
prestigen och maktlystnaden hemma. :-) Shetland skall vara, och är,
jätteroligt. Annars är det ingen vits att hålla på.
2007-09-28 (00:55)
Jag har ett jäkla dilemma. Ett av mina barn har en stor svaghet som gör
att han har problem i det vardagliga livet. Det är direkta komplikationer
av hans handikapp, och jag vet inte hur jag skall hjälpa honom ur detta.
Jag får sådan ångest då jag
pratar med min son. Han är helt och fullt självutplånande. Han själv
"finns inte". Han är den han tror att hans kompisar (främst)
vill att han skall vara. Så bussig och go' på alla sätt, en sådan himla
bra kompis ändå. Och så klarar han inte av att avvika från mönstret.
Idag (eller igår om man är petig med tiden) så kom han hem och började
prata om sina strumpor. Han har under veckan som gått, han fick dem i
fredags, studerat sina kompisar. Ingen av dem, på hela veckan, har haft
likadana strumpor som han. Så, han vill inte ha dessa, för då finns det
en minimal risk att någon kommenterar hans strumpor. De jeans han tjatade
om och efter många om och men fick köpa, de kan han inte längre ha. För
ingen annan har dem längre. Det handlar om ett par månader alltså. Nu
skall man ha tighta jeans, som sitter strax under arslet. Skitfult tycker
jag, och et tyckte han också förut. Men nu måste han, för annars kan
någon tracka honom. Lilla gubben. Han utplånar sig själv för att inte
väcka någon slags uppmärksamhet. Jag är så ledsen för hans skull och
jag vet inte hur jag skall göra. Han har sådan ångest då han skall köpa
kläder, om han inte vet att hans kompisar har liknande , eller helst
likadana. Att många ungar vill klä sig lika osv, är inte det jag nu
menar. Detta är självutplånande. Totalt.
Han har ingen egen vilka, tycke eller smak. Eller jo, han HAR det, men kan
inte använda sig av det, då det kanske inte passar in. Han vet att han
inte är som de, på alla sätt och därmed gör han vad han kan för att
"lura" dem att tro att han är precis som dem. Dessa
jävla handikapp. Som är så lätta att leva med enligt vissa, som är
påhitt enligt andra och bara larv. Skitsnack! De som kan uttala sig så om
dessa svårigheter har inte en blekaste aning om vad det innebär. De som
säger att "jaja, men så har de flesta barn det ibland" - ta er i
brasan. Det går inte att jämföra ens med vanliga tonårsproblem eller
identitetskriser. Det här är helt galet jobbigt. Man måste slåss mot
omgivningen som inte begriper och skyller på allt möjligt, man måste
slåss mot de som skyller på oss, och man måste slåss mot myndigheterna
som anser att vi hittar på allt. Fan så besvärligt det är. Han
är världens gladaste, underbaraste kille annars. Men så snart han skall
fatta ett beslut, så faller hans värld. Han kan inte ens beställa mat på
Mc Donalds utan att få ångest. "Vad skulle du ta mamma?". Eller
om två olika kompisar vill hitta på ngt, då får han totalbryt. Då
försöker han antingen få dem att göra ngt ihop alla tre, eller fixa ett
slags "schema" så att ingen blir "utanför". Ibland
händer det att jag och han ryker ihop om ngt, som föräldrar och barn gör
ibland. OM det är på morgonen då han skall gå till skolan så kan han
vända halvvägs till bussen och springa hem och be om ursäkt (om det är
han som gjort ngt dumt). Han fixar inte att någon kanske är arg eller
irriterad på honom. Han kan stå ut med mycket bara ingen blir arg eller
sur. Leon var ledsen för ett tag sedan, riktigt ledsen, för att han mamma
inte kom och hämtade honom som hon lovat. Första dagen tyckte Joey att det
var lite besvärligt och försökte hitta på lösningar så att det kunde
fixa sig ändå. Den sista (av tre) dagar då jag lämnade Leon till skolan
och hans mamma lovat att NU, nu skulle hon hämta honom - då hade Joey
ångest på morgonen för hans skull. Han mår psykiskt och fysiskt dåligt
då de han bryr sig om far illa. Det första han gjorde efter skolan var att
kolla om Leon åkt med sin mamma eller inte. Han funderar så mk på
alla andra, att han glömmer bort sig själv. Min älskade unge. Jaha,
ännu ett inlägg i meterlängd om barnen. Men som sagt, livet här består
av mer än bara hästarna. Vilka för övrigt mår toppen :-)
2007-09-24 (07:40)
Jag har slarvat med uppdateringarna. Jag har inte orkat. Jag blev lite sjuk
efter Mantorp, och var dessutom mentalt knäckt i flera dagar efter. Det
händer så mkt och så snabbt.
Men, hur som helst. Bonzo blev ju BIS på Mantorp - vilken överraskning och
gud så roligt! Det var väldigt otippat med tanke på att han stunden innan
blev slagen i hingstchampionatet av den som sedan blev Reserv BIS. Så jag
trodde att han max hade chans på Reserv-BIS, men domaren ändrade sig och
satte honom högst. Jag blev så glad. Och det blev hans handler också,
Carro visade honom på ett alldeles utmärkt sätt och han rörde sig
kanonbra. Han är så cool Bonzo, han slappnar av och står och vilar till o
med under bedömningen :-) Sen väcker man liv i honom då det är dags att
visa gångarterna och han ger järnet direkt. Min kanonkille. :-)
Annars var Mantorp kanontrevligt, kvällen innan särskilt. synd att inte
fler trotsade kylan o blåsten och kom. Kanske nästa gång? :-) Det är
sådant som behövs, umgänget med likasinnade, för att man skall orka med
vinterns mödor.
Emmy tyckte att Mantorp var ett riktigt äventyr. Det är nyttigt för
henne, och mig, att vi kommer iväg och gör saker bara hon och jag. Hon var
mycket nöjd och tjoade hela vägen hem och beundrade pokalen - "vi
VANN mamma!"
Sen har det varit lugnt på hästfronten. Vi har redan börjat med
stödfodring med hö. I vanliga fall behövs det inte förrän bra mkt
senare på säsongen, men nu när vi testade visade det sig att alla ville
äta. Så vi ger dem så mkt som det går åt.
Fästingarna har gjort en "comeback" igen. De finns nu i stort
antal och jag plockar dagligen på djuren. Himla irriterande.
I helgen var det utställning i Finland. Pikachú och Bonita visades, och de
fick båda två varsitt I-pr. Stort grattis till ägarna!
Denna vecka blir jobbig. Det kommer hända mkt som jag inte känner ngn
vidare lust att ta tag i, men vissa saker måste man bara hantera, vare sig
man vill eller inte. Men sen ska det väl vara lugnt ett tag framåt?!
Nu ska jag lämna Tilde på sitt älskade dagis, hon har inte uppskattat
helgen så som vi andra gjort. Hon ville leka med barnen och har tydligt
talat om sitt missnöje med dessa, i hennes tycke, onödiga lediga dagar
vareviga vecka. Undrar hur hon kommer att hantera jullovet? :-)
2007-09-12 (09:50)
Här händer det inte mycket alls just nu. Dagarna går på rutin igen och
det är iofs ganska skönt. Tilde älskar sitt dagis! Det första hon säger
då man väcker henne på morgonen, nästan innan hon ens öppnat ögonen
är "Leka barnen". Hon spatserar stolt till bilen med sin
Bamseryggsäck och sitter leende i bilen på vägen dit. Sen slänger hon
sig in genom grinden och man får tigga till sig en kram innan man går. Det
känns så himla skönt att hon trivs så bra.
Nu är stoavgifter och språngrullor redovisade
för året också. Igår kom hårprovet på Jasmine, så nu skall detta
skickas för analys och kontrolleras mot Jinx. Jätteskönt att få detta
gjort! Jag tillhör ju annars kategorin som lägger saker på hög. Stooora
högar kan det bli. Ungefär lika stora som våra högar med tvätt. Jag
blir snart tokig, och då har inte ens den värsta årstiden (hösten) satt
fart på riktigt ännu. Snart kommer de där härligt leriga och grusiga
kläderna på löpande band. För att inte tala om overaller och jackor som
skall hållas rena. Suck. Om jag var rik skulle jag lätt lämna bort
tvätten. Jag tycker det är så ruskigt trist att hålla på med detta,
när det känns som att man aldrig någonsin kommer ikapp. Jag
har börjat med en ny grej, som på sätt och vis handlar om det som finns i
familjen, det har med dessa handikapp att göra. Jag sitter och skriver lite
och får sådan ångest, det är så himla mkt känslor inblandat i detta
som jag inte hade en aning om. Jag trodde det skulle bli enkelt och bara
roligt, men det är nog den bästa terapin jag blivit "utsatt"
för.
Det som slår mig är att jag fortfarande efter alla år faktiskt drar runt
på viss skamkänsla. Och jag blir förbannad då jag inser det. För den
skammen kommer enbart ur folks fördomar och taskiga kunskaper om detta. Om
andra, normala, kunde ha lite mer öppet sinne kanske inte vi andra behövde
känna skam. Det är en ganska otrevlig känsla. Att känna skam för
vad/vem/hur man är. Förhoppningsvis kan mer informationskällor göra att
andra lär sig mer och kanske kan det öka förståelsen för dessa
handikapp? Man kan ju hoppas. Men det krävs också en del av de
"normala". Att de med öppet sinne försöker förstå att det
finns andra sanningar än de som de känner till. Att det inte alls är
dåliga ursäkter, utan att det är funktionshinder som påverkar hela
livet, dagligen, för dem som har handikappen och för deras anhöriga.
Tyvärr har många attityden att det är bluff och dåliga ursäkter för
annat. Och visst finns det väl många som utnyttjar systemet och
möjligheterna, men det gäller långt ifrån alla.
Jag tänker ofta på att det finns många som har det som vi, och jag lider
med dem som sitter i samma sits som jag - men som kanske är ensamma. Som
inte har en familj som stöttar, en make/maka som sliter vid sidan av en
själv eller släkt och vänner som backar upp då det är tungt. Det finns
de som lever i ett helvete, med enbart fördomsfulla människor i sin
omgivning. Att de orkar!? Men det är klart de gör, man måste det för att
överleva. Men jag imponeras ändå av de som rakryggade tar sig igenom
skiten ensamma, det tror jag inte att jag hade klarat. Nu
ska jag "hela" mig själv en stund och åka och njuta av att titta på de blöta
och smått leriga hästarna. Bara sitta och njuta en stund, innan
verkligheten skall tas om hand igen.
2007-09-09 (20:35)
En katt bland hermelinerna...
Idag kom Angelica hem med Madicken och Elektra. Elektra är ett gotlandsruss
och man kan ju lugnt och utan överdrift säga att hon sticker ut i hagen.
Alla vi andra har shetlandsponnyer... :-) Det känns väldigt ovant att gå
ut i hagen och mötas av en så STOR ponny. :-)
Bonzo tycker att hon är enormt sexig. :-P Särskilt som hon är så stor,
att hon kan sträcka sig in i hans hage och verkligen gosa med honom... Han
gillar att ha lite närkontakt. Hans lycka blir dock kortvarig, för vi
kommer att höja staketet där direkt. För säkerhets skull.
Utställningen i Bro har varit. Från oss kom enbart Buu med, eftersom
Balder inte direkt var i skick att visas (för fet).
Det hade varit
orättvist mot honom att ta ut honom i det skicket. |
 |
Och jag skall villigt
erkänna att jag inte heller hade tyckt det vore så skoj... :-) Bulan
fick iaf guld och en klassvinst med sig hem, jag är så himla glad. Hon
skötte sig ypperligt och under hela visningen höll hon sig alert och
vaken. Sen efter finalen, eller strax innan den blev hon Buus eget lilla vis
less. Man såg hur sur hon var på långt håll, särskilt som hon precis
innan fått smaska lite Fibergi som arrangörerna bjöd på. Hon uppskattade
inte alls att lämna påsen... Men hon fick 40 poäng och jag är väldigt
nöjd som sagt. I finalen hade hon inget att hämta alls, alla de andra var
bättre än hon och mer välutvecklade. Men hon kom dit iaf, det räcker
för mig. :-) TACK Linan och Eva för hjälpen! ;-) Ny
bild på Buu finns på hennes sida. En del av hästarna som varit här, har flyttat nu. Det känns
jättebra. Sen att en del har åsikter om detta, det får stå för dem. Jag
står som sagt mig själv närmast numera och tänker inte bry mig ett
skvatt om dem som bara tänker på sig själva och sitt eget - ofta på
andras bekostnad. Näpp, det är slut med det. Jag tänker bara ställa upp
för folk, som skulle kunna tänka sig att göra detsamma för mig. Varför
skall jag vara bussig mot folk som behandlar mig som skit sen? Finns ingen
anledning.
Det är BARA jag som får stå det kastet, så jag klandrar ingen annan
eller tycker synd om mig själv. All min bitterhet emellanåt för att jag
tyckt att jag ställt upp för andra och inte fått ngt tillbaka då jag
behövt hjälp, den är enbart skapad av mig själv. Så korkat! Jag har
själv gjort dessa val, och dessutom vetat innan att det är otacksamt. Men
om jag bara hjälper till, när och om jag vill, och också förutsätter
att jag aldrig kommer bemötas av samma sätt tillbaka, då behöver jag
inte bli besviken/ledsen/bitter. Då tar det inte lika mkt energi. Nä, jag
ska försöka vara smartare och tänka som en del andra. Man verkar må
bättre så. :-)
2007-09-05 (22:35)
Då har Idol börjat igen. Det som är roligt att titta på är ju såklart
uttagningarna. Sen då de valt ut finalisterna och man får följa dem i sångskolor
etc, så är det otroligt trist.
När vi tittar på detta program, så sitter jag ibland och ryser av röster
som är ruskigt bra, sitter med händerna för ansiktet för att jag skäms
så fruktansvärt å deras vägnar (de som tror de kan sjunga) eller så
ligger jag och Jani tillsammans i soffan och vrider oss av skratt. 
Det jag funderar över är om en del av dessa deltagare inte har familj,
släkt, vänner...?! Någon som har lite verklighetsförankring och kan övertala
dem att inte deltaga. Det är så många som gör bort sig så ruskigt
mycket. Men visst, det är "bra" TV. 
Idag var bottennappet killen som gick in, sjöng ett par rader och på vägen
ut sa "var snälla mot min tjej". Sen ser man dem intervjua killen
o hans tjej, där han berättar LYRISKT om hur bra hon sjunger. Hur han
somnar då hon sjunger för honom i sängen... Tjejen själv står och strålar
av hans beröm och ser lagom självgod ut.
Sen går hon in och "sjunger". Jag kan garantera, att hur trött
jag än vore, så hade jag aldrig kunnat somna till det oljudet som kom ur
hennes mun! Så fruktansvärt dåligt! 
Men så ruskigt roligt, med tanke på vad de båda sagt innan.
Ibland dyker det dock upp en och annan som har så jäkla bra röst att
man ryser över hela kroppen! Det var en kille idag som var riktigt duktig,
hoppas han går långt.
Och sen juryn, visst är de skittaskiga - men fasen så roligt det är att
titta på. Särskilt deras minspel då det kommer in usla sångare/sångerskor.
Nog om detta. Jag har fortfarande inte riktigt landat efter helgens
bravader. Jag är fortfarande skitglad och kan sitta och titta på Jinx hur
länge som helst och bara flina.  Jag
är så glad! Får man vara det, utan att det är ngn som tycker det är
fel? Om inte, så skiter jag i det, för jag ÄR glad.
På fredag fyller Leon år, och då ska vi gå på bio. På lördag skall
vi till Bro och på söndag ska jag sova ganska duktigt tänkte jag.
2007-09-03 (22:55)
Nu finns det bilder från premieringen på Jinx sida. Var
och tittade på premieringen i Värnamo. Såg inte många hästar alls på
förmiddagen då jag mest var utanför ridhuset - men det tog jag igen på
eftermiddagen. Tur det, för jag fick se ett par riktiga pärlor! Den jag
gillade mest var Uron v.d. Römer och sen kom den lille minin Robbie
Williams, vilken otroligt häftig uppsyn han hade. En annan hingst med
attityd var Spektras lille kille, som visade att även en mini kan få en
fullvuxen karl på fall! :-D
Grattis alla som fick igenom sina hingstar!
2007-09-01 (20:25)
Då är premieringen över... Vilken nervpress det var!
Raphaël fick 35 poäng med två sexor i protokollet pga bredspårighet och
instabila korta kotor. Helt okej (fast såklart tråkigt) för
bredspårigheten visste vi ju om sen han ställdes ut. Att han hade korta
kotor har jag aldrig reflekterat över, men säger de att han har det så
är det väl så. Man kan säkert snygga till poängraden, men jag orkar
inte/har inte tid/har inte lust att ge mig på det. Så han skall säljas
istället. Han är och förblir i mina ögon en jättefin (men aningens i
överhull numera) kille, med ett kanonpsyke. Jag tycker fortfarande att han
är snygg att se på.
Jinx, underbare Jinx. Han var den jag hoppades mest på, men som jag trodde
skulle gå sämst - bara för att jag såg spöken precis överallt. Varför
jag hoppades mest på honom? Jo dels för att han är min uppfödning, dels
för att hans stam passar mina ston och dels för att hans modell tilltalar
mig. Och så har jag sån otrolig jädra TUR att han blir godkänd! 5x8 fick
han! Jag är så oerhört himla överlycklig! Men samtidigt känns glädjen
dämpad, för jag har inte fattat riktigt ännu. Jag gick omkring som i
dvala och var både dödstrött och chockad efter att poängen getts. Jag
var säkert inte alls så skojig, men jag var helt paff! Vilken grej! Det
trodde jag INTE. Jag hoppades (det gör ju alla), men jag vågade inte tro
att det skulle finnas tillstymmelse till chans.
Nåja, nu går pojkarna tillsammans igen i sin hage och ser helt oberörda
ut efter dagens press (på mig). Båda killarna gladde mig enormt med tanke
på hur jättebra de skötte sig precis hela dagen. ett par feltramp men det
var allt. Annars stod de stilla, lyssnade på vad man ville och ställde upp
på allt man bad dem göra.
Tack speciellt till Jossan och Kenneth som fixade så mkt under dagen!
Tack till alla för alla gratulationer!
Jag måste säga det igen, och igen, och igen - FAN vad glad jag är! Vilken
häftig grej. Jag måste njuta av detta, det händer ju inte direkt ofta!
:-)
Grattis till alla andra som fick sina hingstar godkända!
|
