2006-10-29 (20:15)
Det var ett tag sedan... Har uppdaterat lite i info om Xenia och hennes mödernelinje på hennes sida, samt döttrarnas o dotterdöttrarnas sidor.

Stallets hästar har nu varit på sin sista utställning för året. Piccis på sin sista i landet...
Angelica hade med sina båda, Maggan hade med två av sina och Jemla o Fia visade tre av våra. Ett stort gäng från vårt stall mao.
Piccis gick sist i sin klass med 40 poäng, helt okej poäng! Fina lilla Piccis, det är min ögonsten, men beslutet är fattat och det blir som det blir. Man kan inte göra som man vill alltid. Ibland måste förnuftet få segra och det har det väl gjort denna gång, iaf officiellt. Inofficiellt gråter jag fortfarande. :-(

Paddan (Pandora) och Buu (Peek-a-Boo) fick båda 39 poäng var, och det är jag verkligen jättenöjd med! Våra fina småtjejer!

Många hade klätt ut sig och en del mer fantasifullt än andra. Ballaste som jag tyckte, var de små barnens halloweenkläder. En pumpa och en liten djävul. De var så söta!

En hel drös snygga hästar såg vi under dagen och kvällen, ända till klockan var 20:30 då det äntligen var slut. De sista timmarna sket jag ganska mkt i alla hästar som visades och längtade mest efter att få åka hem igen. Det var den första kalla dagen här i landet för vintern. Och det var riktigt svinkallt! Jag som stod mer utanför ridhuset för mig själv hade det väl bättre än de som höll till där inne, det var nämligen mkt råkallare inomhus än utomhus. Usch!
Vi fick till o med skrapa rutorna innan vi åkte hem. Det var första gången i år. Jag kommer att klä mig bättre nästa gång också, för mina fötter hade sagt upp bekantskapen med resten av mig efter bara ett par timmar och fingrarna började diskutera om de skulle ta och göra detsamma. Det var otroligt korkat av mig att inte klä mig bättre....

Grattis iaf till alla som var nöjda med sina resultat!

Idag har det också varit kallt som attan, och också väldigt soligt oh vackert. Givetvis har jag inte använt kameran till det den skall användas till - ta kort. Har spenderat dagen i stallet o det fina vädret och bara varit. Pysslat med allt och ingenting och bara njutit av hästarna.

Nu har barnen en veckas höstlov. Det är minst sagt uppskattat - av oss alla! :-)
Jani är ledig halva veckan, så vi kanske kan hitta på något tillsammans iaf.

2006-10-15 (22:55)
När man blir större skall man kunna äta själv. Därför låter jag Tilde greja med sin mat själv, då hon fått i sig det hon behöver - så hon får öva. Till allas stora förtvivlan och förskräckelse... för hon har inget snyggt bordsskick - ÄN!

Här äter hon potatismos och köttbullar.

Och då ser man ut så här efteråt :-)

2006-10-15 (01:25)
Idag då vi satt och åt middag, så satt jag och iakttog min familj (den del som är hemma) och det slog mig - hur jävla lyckligt lottad jag faktiskt är.

Det är egentligen ganska fantastiskt, hur lätt det är att vara otacksam. Jag klagar och gnäller. Över krämpor, över irritationsmoment, över sorger och bedrövelser och diverse orättvisor. Men egentligen är det bara petitesser. Ganska stora petitesser känns det som ibland bara. Men okej, att ekonomin strular är ingen liten sak - men ändå ganska oviktigt om man bara kan hålla sig flytande. Men det finns viktigare saker. Som barnens trygghet, lycka och hälsa. Som att jag och Jani har det bra och är lyckliga ihop samt fortsätter vara världens bästa vänner. Om bara dessa saker funkar bra, då är egentligen det mesta uthärdligt.

Den sista tiden har det varit en del strul med ekonomin, pga allt tjafs med Försäkringskassan om vad handikapp egentligen är och hur det påverkar människors liv. Men ändå, är det inte det viktigaste i livet.
Det som har varit nedslående, är främst detta med handikappen i praktiken, inte i teorin. Mina enorma skuldkänslor. Idiotiska och onödiga skuldkänslor.  Men de finns där. Och sorgen.
Det är svårt att beskriva hur jag känner då jag iakttar Tilde. Fullständig lycka över denna fantastiska lilla tjej. Samtidigt en stor sorg för att jag vet att många av de i dagsläget charmiga dragen, snart kommer att skapa problem. För hela familjen och främst för henne själv. Att även hon skall behöva våndas och genomgå alla de faser som de andra tjejerna har gjort. Det känns så jobbigt. Men ändå så litet om man är 100% ärlig och krass.
Ja, det är ett handikapp/funktionshinder. Men det förstör inte livet. Ja, det försvårar tillvaron på många sätt, men det berikar den lika ofta.
Som en vän sa: Vi har ju ganska mkt erfarenhet av dessa handikapp nu, vi borde kunna ge henne en väldans massa mer hjälp än vad vi ex kunde ge Natta. Alltid något.

Helt naturligt, men trist, att man så ofta fokuserar och hänger upp sig på det som är jobbigt. Att det får ta över ens tillvaro så mkt och totalt ibland. Det är inte SÅ farligt, det GÅR att hantera. Faktiskt.
Men vilken mamma vill inte ha "hela" barn? Bara de mår bra, så mår jag bra. De är det viktigaste i mitt liv.

Nej, jag måste försöka hitta alla ljusglimtar istället då det känns som att allt är ett totalt mörker. Att gräva ner sig och bara tycka att allt går en emot, det tjänar ingenting till - inte ens då allt faktiskt går en emot ibland. Sådant är livet, helt enkelt.

Det finns kanske en vits med dessa prövningar? Kanske kommer de föra gott med sig i slutänden? Jag hoppas det, för även om det inte knäcker en, så får man sig ett par ärr då och då. Dessutom tackar jag för att jag uppenbarligen har ett ruskigt bra läkkött, för det blir mest ärr, inga kratrar.

En del människor får en andra chans i livet, jag är en av dem som fått denna andra chans. Kanske måste jag visa mer tacksamhet och ödmjukhet inför detta faktum? Då kanske det blir mer balans i tillvaron...

2006-10-14 (02:45)
Idag har inte varit en vidare bra dag. Kan det bero på att det är fredag den 13:e? Knappast. Bara helt enkelt maximal jävla otur...

Bilen pajade, jag o familjen blev sittande i dryga timmen mitt i mörka Täby. Fy o tvi. Dagens ros går oavkortat till Åsa som kom och räddade oss. Nicke sa innan han åkte att hon inte fick prata pga problem med halsen, så jag vågade inte ringa utan chansade och skickade ett SMS, när jag blev lagom iskall o höll på att frysa häcken av mig. Och hon svarade och var fortfarande vaken. Super Åsa, tack!

Emmy mår inget vidare bra, så jag överlämnade henne hos sin farmor då vi ändå var i Djursholm för att vara med Joey på "Oktobercupen" i fotboll. De gick för övrigt vidare, så de skall var med i slutspelet på söndag. Något som gick bra iaf.
Emmy åker med farmor till landet o kommer hem på söndag. Det var nog den bästa medicinen jag kunde hitta på. Hon behöver ngt extra nu för att inte känna sig så utlämnad och ängslig. Bara 5 dagar kvar nu tills Nicke kommer hem, då kan Emmy få lugn och ro igen.

2006-10-12 (20:00)
Jag tycker det är ganska obehagligt att se hur hårt Emmy tar detta med att Nicke är bortrest. Hon är ångestladdad, ängslig och ffa sorgsen.
Jag pratade med honom i kväll och bad honom försöka maila över bilder. På hotellet, på stranden eller vad som helst. Så hon får sig en bild av var han är och att det är helt normalt. I hennes huvud kan han lika gärna ha åkt till yttre rymden. Hon vet ju inget om "utomlands" på det viset. För henne är allt okänt mkt skrämmande. Rutiner får inte brytas hur som helst, då skall hon förberedas in i minsta detalj. Och det gick ju inte nu, för hon vet inte hur hon skall tänka angående detta. Hennes liv är fn i oordning.

Annars är vi sjuka, sjuka och sjuka... Alla barnen har varit hemma från skolan hela veckan. Tilde är feberfri idag iaf. Joey o Natta går till skolan i morgon. Joey borde ha kunnat gå idag också egentligen, om man skall vara helt ärlig. Men i morgon skall han iaf iväg. I morgon kväll skall han dessutom spela Oktobercupen (fotboll) så då skall han ha varit i skolan, annars spelas ingen jäkla boll inte.
Mina lungor är jävligt missnöjda och tycker nog att jag skall bege mig till husläkaren i morgon så jag får ny medicin, men det får vi allt se - jag går inte frivilligt precis...

Jag längtar efter helgen!
Leon åker f.ö. till sin mamma imorgon, han har inte varit där på ca två veckor. Han ville helst inte åka förrän på lördag, då han helst hade tittat på Joeys fotboll i morgon, men han har också längtat efter sin mamma - och behöver verkligen träffa henne ett par dagar nu.

Hoppas att det blir fint väder ngt i helgen! Så man kan ta lite kort på hästarna...

2006-10-10
Det känns som om halsmandlarna skall spränga sig igenom halsen och poppa ut under öronen. :-P Feber hade jag i natt också o JISSES vad ynklig jag blir av lite feber...

Och som ett brev på posten. I samma ögonblick (förra veckan) som jag började känna mig hängig, så sjuknade barnen in, ett efter ett. Jippie. :-(
Först blev Tilde lite snorig, sen Leon. Sen fick de båda feber. Sen fick Nathalie snuva, som blev bättre. Men igår kunde hon knappt prata pga halsont. Joey var varm igår morse och idag är han ännu hängigare. Emmy, hon är bara snuvig. Hon klarar sig oftast helt från det som vi andra prenumererar på.
Att jag blev sjuk, det fattar man ju - som har varit på dagis varje dag i timmar. Och där utsatts för alla bacillusker som existerar i Vallentuna.
Jag lyckas fan alltid bli smittad!
Tar jag en medicin där det står "en av 50 upplever kräkningar som biverkning av denna medicin" - GISSA vilket nummer av de femtio jag har! Bravo Cattis!

Emmy är mest ledsen. Hon har tagit det jättehårt att Niklas rest bort. Hon klarar av varannan vecka hos oss båda oftast utan större problem, men nu har han "lämnat" henne. Hon gråter då och då, varje dag, och säger att hennes pappa rest ifrån henne så långt bort. Hon är väldigt ångestladdad över det. Jag förstår inte att hon reagerar SÅ starkt. Hon kommer vara här 3 dagar längre än vanligt, men det är inte där skon klämmer. Utan det är det faktum att han åkt någonstans, utan henne. Lilla gumman. Hon säger att hon undrar om han någonsin kommer hem igen... 
Niklas har rest bort i 10 dagar alltså, och "kan" under den tiden egentligen inte ha någon kontakt med oss här hemma, då han är väldigt upptagen. Men jag var tvungen att bryta mot det och låta Emmy ringa igår. Hon skall få ringa varannan kväll, så att hon inte tror att han är borta för alltid.

Fast, jag är på bra humör nu iaf. I morse var jag dock en ärkebitch! Tålamodet hade emigrerat till en annan planet, och jag var allt annat än trevlig mot alla de som tjatade på mig från det jag slog upp ögonen i morse.

Hästarna mår iaf fint. De flesta är feta som attan, men ett par stycken fölston är i behov av lite extra. Så kraftfodringen är införd lite lätt. Det börjar närma sig vinter... Inte långt kvar nu innan det är dags att börja fodra helt o hållet (=hösilage/hö). Fast man skall vara tacksam för denna sommar och höst, de har ju klarat sig kanonlänge utan minsta stödfodring. Härligt!

2006-10-01 (18:50)
Idag är det ett år sedan vi gifte oss. Den ballaste, häftigaste, mest underbara och mest nervpirrande dagen i mitt liv. Den ligger helt klart på topp med då barnen fötts, fast på ett helt annat sätt. Den här dagen var vår! Det var så himla häftigt - "vi"-känslan som fanns då, den finns fortfarande kvar, bara det är iofs värt att fira.

För exakt ett år sedan var vi på väg till hotellet i en taxi. Jag blir alldeles lyrisk när jag tänker på den kvällen. Inte av de skäl som en del som nu läser detta skrockande sitter och antyder, utan känslan som fanns mellan oss. Vi var så upprymda båda två och framför allt lyckliga och glada. Vi satt helt utslagna i hotellsvitens "vardagsrum" då vi kom fram och bara pratade om dagen, hur vi tyckt och tänkt om olika saker. Det var första gången på hela dagen som vi var alldeles, alldeles ensamma. Första gången vi fick en chans att prata i lugn och ro om hur det varit. Vi pratade lite iofs då vi åkte häst o vagn utanför kyrkan, men då var ju kuskarna precis intill oss. Jag kommer ihåg då vi gick in i hissen på hotellet och åkte upp till rummet och då vi klev in hamnade vi mitt emot en spegel som gick från golv till tak. Det var första (och enda) gången vi såg oss tillsammans. Det var ballt. Iofs var vi väl lite rufsigare än under själva bröllopet, men iaf. Och för att inte tala om att en annan var 20 kilo lättare då... :-( 

Jag kommer heller aldrig glömma hur nervös jag var. Eller hur prästen flinade då jag gjorde ett sista försök att övertala henne om att det bästa vore om jag fick säga mina löften innan vi gick in i kyrkan - så jag slapp prata inför folket i kyrkan. Hade jag haft en valium i närheten då, hade jag säkert tagit den. Jag skakade, vilket framför allt syntes på min blombukett. :-)

Barnen utanför kyrkan efter vigseln. De frös och det blåste svinkallt. De var inte vidare glada över att ställas upp för fotografering. Leon har lyckats rufsa till kläderna ordentligt, men man får iaf ett hum om hur fina de var! :-)

Nä, det var fantastiskt roligt. Och middagen var trevlig den med, även om den mest kändes som en transportsträcka till dess att man fick åka till hotellet. :-) Fast trevligt var det, med hela familjen och släkten plus de som står oss närmast av våra vänner. Kommer aldrig att glömma den dagen.

Idag har det ju såklart inte bara varit "bröllopsdag", utan verkligheten har ju gjort sig påmind också. Jag har varit i stallet ett par timmar och försökt dämpa den dagliga "ångesten", vilken dämpas bäst i stallet med "mina" underbara hästar. Nu var det inget särskilt, men det är lugnande för psyket att bara vara där... Inte för att jag mår dåligt av ngn särskild orsak, det bara är oroligt öht ibland. Det hör ju till, med allt som händer i barnens liv osv. Ja en massa annat också som inte är alls så illa, men bara gnager lite lätt. Fast, idag, tack vare att det är just den här dagen - mår jag ju bättre mentalt än på länge känns det som. :-)

Igår "red" förresten Emmy på Hedwig. Red o red, Hedda är ju bara tre år drygt, så Emmy leddes runt på stallplanen utan sadel en liten stund. Men det var tänkt som balansträning och hästintressevänjning för Emmy och "viktträning" för Hedda. Fia ledde runt dem. Emmy vill börja rida säger hon, så hon får nog ta en mer erfaren ponny till det. Bellis kanske. Epona är ju 4 o kan ridas in, men först måste hon markarbetas av vuxna ordentligt tror jag. Att det blev Hedda igår var egentligen mest, ärligt talat, på grund av att Hedwig är Emmys häst och hon har längtat efter att få sitta på henne. Hon har nobbats hela tiden ända till nu pga Heddas låga ålder. Men nu fick hon äntligen det. Som hon har tjatat sedan förra vintern. :-)

"Snart" börjar Parlamentet - så kul! Det måste jag titta på såklart.