Egotrippen, en slags blogg

Bara en uppdatering

Sedan sist har det hänt lite saker, inget världsviktigt dock. För en vecka sedan ungefär dräktighetsundersöktes ett par ston, dels ett par som inte kollats innan och dels en extrakoll av Helvise som vi ju var osäkra på sist. Denna gång såg man faktiskt "fölet" på skärmen, eller delar av det iaf. Huvudet och frambenen. Nu skall jag hålla tummarna så hårt jag kan, att hon faktiskt kan gå tiden ut. Att det inte är ngt "knas" inuti henne som gör att hon inte bär fram föl. Hoppas, hoppas...!
Ett sto som jag lånat magen på kollades också, och hon var dräktig. Ja alla som kollades var dräktiga. Det känns roligt. Fölsidan är därmed uppdaterad.

Jag har även (till slut) lyckats förmå mig att lägga in Bellis och Kola på minnessidan. Det har inte funkat förrän nu, det har känts alldeles för "fel". Men nu är det gjort.

Emmy vaccinerades mot svininfluensan i skolan igår. Hon var så duktig! Jag har funderat en del på hur det skulle gå, eftersom hon varit så orolig för sprutan själv. Men hon klarade det galant! Såklart! ;-)

Jag, liksom många andra, undrar när fasen det skall bli kallt?! När det skall frysa på så att man slipper leran. Så äckligt! Jag är dock glad att hästarna har skog och kuperade delar av hagarna att gå till, så de inte behöver stå i värsta leran. De verkar för övrigt inte alls lika störda över den som vi tvåbenta.

Moiras och Buus diplom kom för någon vecka sedan, det var himla snabbt jobbat. Förra året fick man dem inte förrän... ja i år faktiskt. Något jag hoppas skall komma med posten snart, är Jinx avelsvärderingsbevis från generalmönstringen. Jag minns inte ett ord av kritiken så det vore väldans skoj att få läsa den. Jag vet att några tydligen fått sina redan, så jag hoppas det inte behöver dröja alltför lång tid innan det blir vår tur.

För övrigt är väl det mesta "under kontroll". Vi har legat sjuka denna vecka mestadels, jag och Tilde. Men nu är det mkt bättre äntligen. Bara en knapp månad kvar till jul också och snart 1:a advent. Tilde är lyrisk över de lampor som redan (!?) satts upp hos en del grannar och tjatar hela tiden om att vi behöver sådana vi med. Vi var i Täby C häromdagen och Tilde gick med stora ögon och tittade på allt julpynt och tjoade högt om hur vackert det var, samt stannade och frågade vid varenda grankvast (med glitter o kulor) som hängde på räckena om hon fick känna på dem. Helt lyrisk! :-)

Ibland är det snabba vändningar

Hela familjen, utom Emmy (som skall göra det i skolan), är nu också vaccinerade mot svininfluensan. Jag, Tilde och Natta gjorde det förra veckan och i förrgår gjorde Jani, Joey och Leon det också. Vi planerade allt ordentligt enligt de vaccinationstider som fanns uppsatta och åkte på förmiddagen med Tilde till BVC för att ge henne sin spruta. När vi kom in frågade tanten: "hur många vill ha spruta?". Jag tackade ja, dels för att tillfället gavs och dels för att visa Tilde att det var helt ofarligt. Jo tjena, jag är spruträdd som en tok! Men jag höll masken. Och det gjorde ju faktiskt inte ont, jag är bara skitlarvig. Tilde tog det bra, hon fick ju ett bokmärke med Bamse på efteråt. Jag fick bara ett plåster... :-) Senare på eftermiddagen, så åkte jag med Natta till vårdcentralen som planerat. Det var det fler som planerat kan jag säga. 200 personer vaccinerades under 3 timmar den eftermiddagen. Det gick nästan inte att andas i korridorerna, det var packat tätt med folk precis överallt. Nästan lika mycket folk var det där i förrgår, då "grabbarna" skulle sprutas. Men nu är det gjort. Hoppas att det var rätt val bara. Än är det ingen av oss som blivit självlysande åtminstone. :-P

Den sista tiden har varit en prövning för mig och personer i min närhet. En av de svåraste, med risk för att låta dramatisk, jag varit med om faktiskt. Därför har jag varit svår att få kontakt med, ännu svårare än vanligt det sista halvåret. Jag har inte gjort ens hälften av allt jag borde ha gjort. Har inte orkat. Har inte riktigt fixat ens att hålla kontakt direkt med någon alls faktiskt. Jag har säkert lovat att både höra av mig och att göra saker. Till vilka eller med vad har jag inget som helst minne av, utan jag vet bara att det finns "något" som gnager i samvetet. Men för någon vecka sedan brakade tillvaron ihop för en person som står mig väldigt nära, vilket kanske inte var helt oväntat. Förmodligen var det bara en tidsfråga, men chockande likväl. Jag kanske valde att inte se åt vilket håll det gick? Borde kanske sett "det" komma? Tack och lov gick det "bra", men det var inte alls långt ifrån att jag (och alla närstående) förlorade en av de personer jag håller högst. För alltid. 

Nu väntar återigen en lång tids "återhämtning", tillbaka på ruta 1. Denna gång vet vi iaf kanske lite mer vad som väntar och hur man kan gå till väga. Men jag är inte mer än människa, utan jag är nu helt slut. Mentalt. Jag orkar absolut ingenting och känner definitivt ingen som helst lust att engagera mig i något. Ångesten och oron tar liksom över allting. Jag sitter vid första bästa "lediga" stund och blippar på datorn i olika monotona spel, allt för att fokusera på något. Vad som helst så jag slipper fundera mer för tillfället och ta tag i det jag personligen "utsattes för". Det må så vara att det inte var med avsikt att "skada" någon. Men när man försöker ställa sig "i vägen" för någon som mår så dåligt, så drar man oundvikligen på sig ett och annat "sår". Tur att man har bra läkkött! Och massor med Hello Kitty-plåster ;-)

Hästarna mår bra. Trots leran. Marsvinsungarna är snart redo att flytta hemifrån, äntligen. Grattis Maggan & Siv till era nya ston!