|
2008-11-29 (03:55)
Jag börjar med att be om ursäkt. Till dem jag lovat höra av mig av olika
orsaker och till dem jag lovat att hjälpa med grejer. Jag har varit under
ytan i flera dagar, har knappt förmått mig att komma ur sängen ens.
Någon dator har jag inte varit i närheten av, mer än en snabbis i
förrgår för att kolla upp ett par telefonnummer.
Psyket spelar en spratt ibland. När allt känns så där toppen, som det
gjorde förra veckan, då tål man vad som helst känns det som. Men sen
när man blir övermodig, då kan minsta lilla pluttdetalj slå undan
fötterna på en helt.
Jag har den sista tiden, alldeles för tidigt uppenbarligen, försökt att
ge mig på att ta tag i mina problem med att vara bland en massa folk. Det
gick käpprätt åt helvete! Det sista året har jag försökt mig på ex
stormarknader, ensam utan ens barn som "sköld". Det har funkat
skapligt ibland, inte alls andra gånger. Men skam den som ger sig, som
sagt. Tyvärr överdrev jag väl den sista veckan, och det gav utdelning i
form av fruktansvärd ångest. :-(
Det funkar bra mkt bättre när man har att göra. Som på en utställning
eller så, då fokus inte ligger på en själv. Jädra frustrerande!
Och nä, börja inte nu att spekulera igen tack. Sist jag skrev om det fick
jag ett par sura och småaktiga kommentarer om hur töntig jag är som
"är rädd" eller får smått panik. Piss off. Den som inte levt
mitt liv, skall inte uttala sig.
Jag tycker också det är smått "fånigt" ibland. För vissa
dagar klarar jag vad som helst. Andra dagar krävs mkt lite för att jag
skall må skit en lång tid efter. Och det går inte att förutse. Läkarens
råd, är att utsätta sig för det som är jobbigt i den mån man orkar. En
dag i taget. Jag tycker mest synd om mina
vänner, som alltid ställer upp och tar hand om "allt" när jag
går under ytan. Jag uppskattar det så väldigt mycket mer än jag kan
förklara. Det hade gått ändå, men usch så mkt jobbigare det blivit.
Tusen tack M&K! Barnen är friska, än så
länge. Joey kom hem från disco med en kompis ikväll och plötsligt såg
han alldeles grön ut i ansiktet. Om det beror på att han är på g att bli
sjuk, eller på att han vet att det är vinterkräksjuka i omlopp här, det
återstår att se.
Tilde har hostat och varit snuvig ett par dagar, så hon fick vara hemma
från dagis idag (fredag = igår). Ingen idé att be om en
dunderförkylning. I morgon (lördag=idag),
skall jag åka till Globen och gå på matinén med Emmy, min mamma och
Matilda (min systerdotter). Det blir en utmaning. Förra året fick jag
panik inne på läktaren och lite smått bland allt folk i annexet. Jag
hoppas att det går bättre den här gången, för det betyder mycket för
småtjejerna att vi åker dit med dem. Och för barnens skull måste ju det
här bli bättre, så jag kan göra mer med dem.
Åka på utställningar är ju det enda i princip som funkar skapligt, då
kan man ju alltid sätta sig i bilen o hämta andan, eller gå undan. Det
är svårare att göra det på sådana här tillställningar. Men mina barn
är inte jätteroade av att åka med på utställningar, så jag behöver ju
kunna göra annat för att göra saker DE tycker är kul. Och man måste ju
passa på, snart är allihop så pass gamla att de föredrar att inte synas
offentligt med mamma och pappa. :-)
Förstår inte det... jag har inga problem att göra saker ihop med min
mamma! :-) Nu. Erkänner att det var den sista jag ville synas med i de
yngre tonåren, för hur coolt är det att "hänga med morsan".
Liksom.
Nåja, jag ser ändå fram emot besöket i Globen. Jag skall INTE köpa
täcken i år. Det får inte plats fler i min samling. Och jag använder dem
ju inte heller... Bara ett par stycken. Det enda jag skulle behöva köpa,
är ett nytt vintertäcke till Xenia. Men det lär inte finnas ngt som
passar, eller ens är vidare billigt, på Globen.
Så jag kommer nog billigt undan denna gång, och slipper kånka runt på
påsar. :-) Men ja, jag känner mig själv och vet hur lätt jag faller...
"Kan ju vara bra att ha..."
2008-11-25 (06:10)
Helt plötsligt, alldeles jättetidigt på morgonen får Alba för sig att
hon är JÄTTEnödig. Så hon tvingar ut mig, urtrött, i snön. Hon är
alldeles nojjig och jag förmodar att hon hört något, som inte jag hört.
För hispig är hon. Fortfarande. Morrar vid ytterdörren varvat med att
hon, stor och tuff vakthund som hon ju ändå är, kryper så långt in
under Leons säng som det bara går. Modig hund! :-D
Så, nu har jag varit ute med henne två gånger, för inte gick det att
släppa henne på baksidan inte - det vågade hon minsann inte, ensam i
"mörkret". Man är inte jättemunter klockan 5 på morgonen i
svinkyla, med en hund som inte har ro att pinka. Vilket hon uppenbarligen
var i väldigt stort behov av.
Själv stod jag där i vanliga kläder och höll på att krevera. Kallt och
en annan var ju nödig som en bäver själv! Nu
skall jag strax väcka Jani och barnen. De som är hemma.
Den här tiden på dygnet, innan alla vaknar och på kvällen/natten då
alla somnat - det är den skönaste tiden. Lugn och ro och det enda man hör
är alla som snarkar/snusar i sina sängar. Rofyllt om något.
Leon åkte till sin mamma under helgen, och blev tydligen smittad av
vinterkräksjukan som härjar där. Grattis. Nu är han kvar där, i
"karantän". Med lite tur så slipper vi få hem den bacillen hit
och smitta ner resterande fyra barn - och oss själva... Isch! Idag
ska jag och Nicke åka och köpa skor till Emmy. Hoppas det är bättre
väglag idag. Igår var ju riktigt vidrigt att vara ute på vägarna.
Och när jag ändå är där borta måste jag köpa ett nytt tangentbord.
Mitt missar vissa bokstäver och man får banka på rätt ordentligt för
att få till orden. Hoppas också på lite
uppehåll, så att det kanske kan gå att ta lite kort innan snön
försvinner igen. För tydligen är det inte alls många dagar kvar tills
det blir regn och lera igen. :-( ÅH vad jag hoppas att alla sådana
prognoser är fel!
2008-11-24 (20:50)
Tredje gången idag. Rekord? När man håller på med föreningsdelen i den här
väldigt svängiga och minst sagt periodvis stormiga "branschen" så
undrar man emellanåt vad man egentligen tycker är så roligt. Vad är det som
är så kul, att man "tar" att en del idioter sitter och kallar dem de
inte gillar för könsord? Vad är det som är så givande, att man ställer upp
och tar stötarna vid olika "situationer" som skall redas ut? Det är
ju de som sitter med ansvaret och i styrelserna som får bära hundhuvudet. Vad
gör att det är värt detta? Att man får berättat för sig att det är så
oooootroligt många som hatar en. Men snälla, vem bryr sig på allvar? Om så många vill lägga ner energi på
att hata mig eller någon annan som delar denna hobby, så är det deras förlust. Det skadar inte mig, men det suger
förhoppningsvis en del energi från de som orkar bry sig.
Men varför det är värt det...
Vet inte? Kan inte sätta ord på det. Men en bidragande orsak som gör det
roligt, är alla roliga/trevliga och generösa människor man möter. För de
flesta har man faktiskt något slags utbyte av. Till och med av de som tex
sitter o kallar folk för fula saker. Av dem lär man sig att vara listig och
att
aldrig lita på folk hur som helst. Man lär sig att känna igen signalerna
ganska snabbt. Men det mest givande är alla de som kan en massa olika saker,
som man i princip dagligen lär sig en massa av. Det är så himla givande och
oerhört värdefullt.
I går kunde jag med andan i halsen konstatera hur värdefullt det har varit, att
lära läxan av de mindre trevliga sidorna av föreningsfolket. Jag var så
nära, så jävla jättenära, att kasta bort flera års erfarenhet och
kamratskap. Dels för att jag varit förbannad för att vissa saker skett/sagts
(som nu är utredda). Och
dels för att jag nästan lät mig duperas av en som kan snacka för sig och
låta oerhört övertygande, som lägger upp taktiken som så att hon avslöjar
saker andra sagt - och ibland har hon tur, då man instinktivt reagerar med
att "försvara". Att jag var förbannad var en stor bidragande
orsak, för den ilskan drev på och motade mig kraftigt mot att tro på en
person jag aldrig någonsin trott på innan.
Men, efter att ha gått med en
gnagande känsla ett tag, då jag känt att saker och ting verkade alldeles för konstiga och
alldeles för "enkla", så tog jag tag i detta igår kväll. Vilken
tur. Man SKA inte ta saker för sanna, man SKA kolla upp fakta. Iaf har det
oftast funkat hittills.
Min gnagande känsla visade sig vara alldeles rätt (skönt att ha rätt då och
då) och
vi kunde snabbt konstatera, att den som varit bidragande till en hel del skitprat
nästan lyckats slå rot mitt emellan oss - ännu en gång.
Skönt att vi redde ut det, för till skillnad från vad en del personer vill
tro (och sprider som sanning) så roas jag inte ett dugg av att hamna i konflikt
med andra, och inte heller händer det särskilt ofta - även det motsatsen till
vad en del vill göra gällande. Så att råka i luven på ngn man egentligen
gillar, det är inte så kul. Bara tragiskt och ledsamt.
En hel del intressant kom fram i går kväll, om den som gett sken av att vilja "göra
rätt". Min ursäkt för om jag varit orsak till några sårade känslor,
den vändes till något helt tvärsemot vad den var avsedd för. Att man sitter
och garvar bakom min rygg för att jag ber om ursäkt för om jag trampat någon
på tårna, det bjuder jag på. Det visar bara på vilken nivå folk för sina
samtal. :-)
Eller att jag var dum nog att försöka dra ett streck över gammalt groll och
frågade om en person ville hänga på det, det blev också ett ämne att spotta
över och håna för. Varsågod. Men nu vet vi ju att svaret jag fick bara var
ett spel för gallerierna. :-) Alltså, så här
tänker jag:
Det kommer alltid finnas tillfällen då folk blir tjuriga på
varandra, avundsjuka, missunnsamma eller rent förbannade. Av giltig orsak eller av vild
fantasi, eller kanske något mitt emellan. Så är det när många människor "umgås" och det dessutom
är en del prestige inblandat. Och, kanske speciellt därför, för att det
oftast handlar om grupper med människor av kvinnligt kön. Kvinnor
intrigerar och kvinnor fungerar ofta väldigt dåligt annat än i
"par". Jepp, klyschor - men med handen på hjärtat, lite stämmer
det nog allt. Men man får lov att gilla läget om man skall orka eller
vilja fortsätta med detta.
Visst, bra så långt. Men när man tjafsat om olika saker, oavsett om man haft rätt eller fel
- skall man inte kunna gå vidare då?
Jag säger inte att jag (eller ngn annan) alltid kommer kunna förlåta allt som
man blir utsatt för/utsätter sig själv för. Men man måste väl kunna komma
överens till slut? Man måste inte bli dödspolare och umgås privat, men man
kan väl lägga ner och bete sig som folk?
Antingen drar man ett streck över vad som nu kan ha skett
och går vidare/börjar om. Eller, så är man överens om att man inte kan vara
polare/kompisar/vänner/bekanta - whatever. Men inte fasen skall man hålla på
och låtsas att man går vidare för att sedan kasta sig på tfn och vråla ut
sin lycka över att ha "vunnit" ngn underlig seger? Lätt barnsligt. Och patetiskt, inte minst.
Alla kommer inte överens. Många drabbar samman, det ser man ju överallt
varenda vecka i princip, men de flesta kan lösa sina konflikter. Eller iaf
efter en tid ingå vapenvila. Fan, det är hästar - en hobby- inte kriget i
Irak eller den sargade världsekonomin. Hur svårt ska det vara?
Man måste inte ens vara särskilt kärvänlig mot folk man ingått
vapenvila med, men man kan vara artig och ge fasen i att lägga ner en massa
onödig energi (o pengar) på att ringa runt o snacka bajs. Nåväl, jag tror och
hoppas att vi redde ut det mesta och är överens nu, och att vi därmed har
räddat en relation som spårade ur en sväng - men som varit väldigt givande
på många sätt under åren. Även om vi inte haft värstingmycket eller tät
kontakt, så har vi iaf haft väldigt roligt då vi setts. Det är värt en del
det med.
Och den som klev emellan och nästan, nästan lyckades få mig att tro så illa
om min kamrat pga allt hon talade om att hon visste om denna - så nära att jag
föll för skitsnacket - henne vet jag var vi har. Tydligare än någonsin.
Tyvärr, för även det var en " kul brud" som vi hade mkt roligt ihop med en tid
och någonstans vill man ju tro gott om folk, och tro att man kanske kan gå
vidare och lämna det tråkiga bakom sig. Tyvärr var det inte så enkelt.
Hon kommer alltid tycka hysteriskt illa om mig, det vet jag. Och det är
okej, så länge det inte låter som att så inte var fallet. Det är när
man ger sken av att "vilja väl", när man egentligen försöker
"skada" som jag får kväljningar. För annars så, vill hon
ödsla tankekraft och energi på att kackla skit om mig, och vara hatisk -
så är det inte mig det drabbar värst. Jag hade verkligen föredragit att
"lägga locket på" och försöka låtsas som om solen skiner och
bara vara "väluppfostrat" artiga, men efter att ha kallat mig
(mfl) för snuskiga könsord så får jag en liiiten aning om att vi inte
riktigt är dä än. :-)
Jag känner mig verkligen dum för att jag var korkad som
hakade på, som gick på dumheterna och överhuvudtaget lyssnade då hon
snackade illa om kamraten. Visserligen var jag arg och kände mig väldigt sviken, men det
borde inte vara ngn ursäkt. Jag borde hållit truten och lärt av det hon visat
innan. Jag borde inte ha sagt en del saker som jag sa, det var urkorkat. Så
ännu mer tacksam är jag att vi andra redde ut detta, så det inte blev obotlig
skada gjord.
Nog om detta nu. Det var bara lite tankar och åsikter i vanlig ordning - inget
som är värdsligt viktigt eller så. Jag är bara i vanlig ordning lätt
konfunderad över det sociala spelet mellan folk, och just i detta fall
jäkligt glad att allt reddes ut. Det finns faktiskt folk som är typ lika
konstiga och resonerar ungefär som jag - det är ju lite roligt. För mig.
:-)
2008-11-24 (10:45)
 Än
har jag inte kommit iväg till affären iaf. Det är löjligt att ens
försöka innan de plogat. Att ta sig till dagis var en pärs bara det. Man
såg inte var vägen började eller slutade och många bilar (bland annat
jag) var minsann uppe och gnuggade lite på trottoarerna när man tappade
bort sig.
Tilde blev iaf överlycklig över att man fick välja, antingen ute eller
inne. Hon fick en snabblektion i hur man åker stjärtlapp och sen for hon
nedför backen. Vilken energi. Men jag hoppas detta innebär att hon
faktiskt sover en stund på dagen, annars blir hon inte rolig i eftermiddag.
Nu ska jag försöka ta mig ut och iaf köpa mat till de fyrbenta, så det
är gjort. Lite uppkört borde det hunnit bli?
Bilden är från stallet i lördags. De första
snön som Tilde kan minnas att hon sett - lyckan var fullkomlig. :-D 2008-11-24
(07:30)
Ja snöstorm är bara förnamnet. Hela hallen blev täckt av pudersnö
förut när jag tänkte vara stöddig och gå ut med soporna. Ångrade mig
ganska snabbt kan jag säga. Det blåser så nästan all snö på hustaken
är borta. :( Idag är det storhandling på
schemat. Både till två- och fyrbenta. Kattmat och lucernpellets behöver
fyllas på, och frysen o kylen här hemma ekar i princip tomma. Tilde skall
strax till dagis. De som alltid är ute i alla väder... undrar om dagens
väder får dem att gå in? Det borde vara för mkt även för de
vikingafröknarna, hoppas jag iaf.
2008-11-21 (22:05)
Hästarna
mår bra, trots senaste tidens lervälling. Och ännu mer nu såklart, när det är
fruset i backen sedan ett par dagars minusgrader. Jodå, vi har minsann äcklig geggamoja även i de stora
och mer kuperade hagarna. Runt grindhål, vattenkar och foderlådor är det
såklart värre. Men bara för att man har lervälling på sina ställen,
så betyder det inte att man har rastfållor. Sorry, jag kunde inte låta
bli :-D
De har sina rundbalar att äta av när de känner för det, och som vanligt
äter de sansat och utan hets när de har fritt. Det känns onekligen lugnt
och skönt att veta att de kan äta hur mkt de vill/behöver. Hingstarnas
hagbyte förra helgen verkar ha fungerat fint, trots att de kom närmare
stohagarna. Men det verkar väldigt lugnt och fridfullt i alla hagar. Xenia
behöver fortfarande lägga på sig massor, och nu när hon sinat fick
hennes son komma tillbaka till henne och iaf jag har inte sett honom dia,
även om han gärna söker upp henne för tröst och trygghet. Verkar som om
det var en bra lösning för dem båda. Ibland
åker ju livet berg-och-dalbana minst sagt, upp o neeer och man skakas om
ibland. Vid riktigt jobbiga skeden känns det som om man kör rätt ner i
skiten utan återvändo. Och sen ibland, blir det som de sista dagarna för
min del. Livet får för sig att vara bussigt, gör en U-sväng och man är
tillbaka på fast mark igen.
Jag hade glömt hur underbart det kändes när alla bitar låg på rätt
plats. Visst, man kanske önskar att vissa bitar blev större än de är,
men så länge alla bitar finns så är jag faktiskt väldigt nöjd.
Efter att ha slagits i tre år, sedan september 2005, känner jag mig
alldeles tom och förutom det oerhört lättad. Och både ledsen och
förbaskad, för att ha behövt slåss i flera år för att till slut få
rätt - det var precis som jag sa hela tiden. Och enbart på grund av
prestige har man sagt emot och jäklats mestadels pga oförstånd. Men nu
är det över. För denna gång. Man vet ju aldrig, jag kanske jinxat det
genom att skriva detta.
Nu ska jag bara försöka planera om, det är mkt som vänds upp och ned då
hela tillvaron, och förutsättningarna för det liv vi byggt upp,
plötsligt vänds tillbaka igen. Mycket som skall rättas till. Men det är
med största nöje jag tar mig an detta.
De sista två veckorna har krävt en enorm massa energi till att bara
försöka hålla ut, tills vi fick papper på alla beslut, tills det var 100
% säkert. Före det levde jag i ett vakuum och var bra ångestladdad. Detta
ihop med att ha varit lite krasslig en längre tid har tagit ut sin rätt.
Nu kan jag äntligen slicka alla sår och gå vidare, och lägga all min
energi på att skapa en vettig framtid åt mina barn, så att de klarar sig
bra den dag inte jag finns där att curla för dem längre. Äntligen! Ibland
är livet väldigt härligt. Det snöar rätt
ordentligt nu ikväll, och jag hoppas det får vara kallt så att snön
ligger kvar ett tag. Alba är alldeles tossig av snön, så jag hoppas det
finns massor åt henne att rulla omkring i imorgon i stallet. :-)
Ska försöka mig på att hinna reda ut lite manar och svansar i helgen. Men
nu ska jag bara njuta av min makes trevliga sällskap och ngn bra film.
2008-11-13 (02:20)
Nu har det gått ett tag sen sista uppdateringen, har inte haft vare sig
ork, lust eller tid.
Den här tiden på året är det lönlöst att ha planer eller saker att
utföra, för vi är alltid sjuka. Inte alla samtidigt, men i princip alltid
någon av oss. Kanske inte så jättekonstigt. Sju personer, som rör sig
på tre olika skolor, ett dagis och sen arbetsplatser utöver det. Så när
en bacill kommer på besök har den ju lite folk att arbeta sig igenom. För
att avlösas av, eller i värsta fall samarbeta med, nästa bacillusk.
Just nu är alla friska - peppar, peppar...
Jag har denna vecka fått vara ensam dagtid för första gången på
väääldigt länge och det har varit välbehövligt kan jag lova.
Inte för att jag fått vidare mkt gjort, jag har bara njutit och
"återhämtat" mig.
Nu börjar min tå sakta men säkert anta sin ursprungliga storlek, så
snart kanske jag slipper gå i Janis gympadojor som är två stl för stora,
eller Kenneths stövlar i stallet som är lika mkt för stora de. Mina egna
skor/stövlar klämmer på tån så mkt att efter en timme är den lika
svullen som dagarna efter "raset".
Kan ju påpeka att jag numera är en flitig användare av räcket i trappen
på nedvägen. Litar inte ett skvatt på att jag annars tar mig med alla ben
intakta nedför. 
Hur som helst, iom att jag förra veckan lyckades hitta K's stövlar som
passade min tå, så kan jag numera röra mig "fritt" i hagarna
och hjälpa till att bära mer och mer. Innan har det varit väldigt svårt,
eller ja kladdigt iaf. Hästarna är leriga och
trista. När det väl blåser upp och man hoppas att det skall torka en del
väta, då tar det bara någon timme så pissregnar det igen. Hopplöst. Nu
är vinterhagarna upptrampade så det är riktigt kletigt och jag insåg i
morse att vi måste möblera om ett tag i helgen. Hingstarna får maka undan
lite och flytta till en annan hage som är mindre, så får stona gå ut i
bergshagen där det är gräs och väldigt kuperat och därmed
"torrt". Torrt är en extrem överdrift, men okej - där är
torrARE. 
Sen kan man ju hoppas att det snart antingen torkar upp alternativt fryser
på. Bilden nedan är från en "torr" och solig dag förra
veckan, hoppas det snart blir fler sådana. 
I helgen är det höstmöte. Blir
intressant att höra sen vad som sägs om mönstringar och annat.
Lite tänkvärda ord för alla (uppfödare, styrelseledamöter och
medlemmar) som pysslar med detta:
"Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att
lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka." (Einstein,
han var inte så dum han inte :-P) Jag
hoppas kunna kastrera Klipp och få honom inkörd och såld inom en snar
framtid. Likaså skulle det vara roligt att hitta nya hem till ett par
ungston. Men det är inte lätt, särskilt inte när ekonomin överlag är
aningen svängig, minst sagt... Och när folk säljer välstammade avelsston
för 6-7.000:- då är det svårare att få betalt för det man har. För
skänka bort bra djur, det vill man ju inte heller.  Jag
hoppas att "traktorn" kan komma ngn dag denna vecka, för nu har
de lurviga förbrukat det som sist ställdes ut, och därmed får man kånka
och svettas igen. Och så kan man ju inte ha det. 
En egen traktor hade
inte varit jättefel, även om jag aldrig skulle våga köra den. Fick
de väntade pappren från BUP i veckan.
Kändes bra, vemodigt, sorgset och var en stor lättnad. Nu är det snart
klart. Det tar ett par månader till, men sen kanske vi kan få lugn och ro
igen. Det har tagit långt över ett år med detta, men snart är det
över.
Tyvärr håller inte ekonomin för resande o dyl, då vi ännu inte
"kommit loss" och fått våra pengar, så jag åker inte på
årets tripp. Det går inte, särskilt inte när det finns skulder att
betala först. Jag hatar pengar.  Är
fortfarande väldigt glad och går med rosa moln-ludd mellan tårna efter
Vreta. Mina fina killar!
Nåja, de är väl inte så vackra just nu kanske, med sina inpackningar.
Men under leran så...
Tänk om jag inte åkt, då hade jag gått miste om detta roliga. Om jag
lyssnat på alla prognoser som alla hade "hört" om extrem halka
osv. Visserligen åkte jag nästan två timmar senare än planerat (och jag
körde väldigt försiktigt), för att vara säker på att vägarna skulle
vara mer "uppkörda", men det var inte alls halt. Ja, fläckvis
kanske - där solen inte kommit åt. Men annars var det helt okej. Så jag
fortsätter lita till prognoserna på TV4.se, hittills har de faktiskt
stämt ganska bra.
Vilken dag som helst skall jag åka och få på vinterdäck på bilen
också... Nä,
nu är det sängdags. Tilde och jag har tagit sena morgnar den här veckan
och sovit en timme längre än vi brukar, plus att vi haft lite ensamtid
bara hon och jag innan dagis. Jag passar på att ha det då, när ingen
annan drabbas. I helgen hoppas jag Emmy kan åka med till stallet och så
blir det lite egen tid för henne och mig också. Nattnatt!
2008-11-02 (06:10)
November. Snart är det jul... typ.
Faktiskt. För det kryllar av julpynt, julmust och annat i affärerna sedan
länge. Julkalendern finns redan att köpa.
Jag har inget sådant emot julen, men jag vill inte bli påmind förrän i
slutet av november. Jag får bara prestationsångest. För här önskas det
Ipods, datorer, spelkonsoller, sviiiindyra spel och ja allt, som kostar
minst 1000:- per pryl, går säkert att önska sig med lite engagemang. 
Jag kommer få ännu fler gråa hår innan julen är över. Och jag kommer
få många av dem bara av att lyssna på när tex Joey lägger ut om hur
viktigt det är med märkeskläder. Suck... Det absolut jävligaste i den
kråksången, det är att han aldrig i livet skulle märka minsta skillnad
om jag tog ett par jeans från ex H&M och sydde på en lapp med
"rätt" märke (minns inte vilket det skulle vara just nu). Björn
Borgkalsongerna kan ju vara svårare att plagiera kanske, men resten.
En munktröja från vilken affär som helst, med ett ditklistrat/påsytt
Peak-märke, han skulle tro att han gick runt i en 1000 kronors tröja, fast den
bara kostat 200.
Nu kan jag tyvärr vare sig sy, eller få tag på dessa märken. Ens om jag
ville. Igår var det avslutning på
utställningssäsongen, på Vreta. Jag hade med mig Jinx och Bonzo.
Det blev en helt fantastisk dag, igen. Jag trodde inte man kunde få uppleva
så många sådana här dagar!? Jag är så supernöjd med hela året, med
gårdagen och med våra hästar.
Jinx vann sin klass
och fick 42 poäng och Bonzo vann sin, med 43 poäng! Vilka poängrader
grabbarna fick! De båda möttes sedan i championatet och där slog Bonzo ut
Jinx, samt blev Bästa Veteran. Sedan var de båda med i finalringen och det
blev ett himla snurrande på visarna. Vi var väl 6 stycken kvar i ringen
när domaren ville se hästarna trava en gång till, varav två av oss inte
kan springa. Så vi gjorde myteri och bestämde själva ordningen på vilken
häst som skulle trava när, så att vi hann byta hästar med varandra.
Pust... Men det gick bra, domaren har dessutom varit med om den här detaljen förr.
Jag blev så himla lycklig när Bonzo var en av de två sista i ringen och
så vann han hela alltet! Fina härliga gamla gubben! Den han delade finalen
med var Carinas vackra isabellsto (vansinnigt vansklig färg den här
årstiden!) som fick 42 poäng och såklart reserv-BIS:et. Grattis Carina!
När jag anmälde grabbarna, så hade jag inte kalkylerat med att just ha
släppt ihop alla hingstar med varandra (de kan ju tappa massor), inte
heller med isande kyla och inte alls med att de två
"stridstupparna" skulle ägna veckan före utställningen med
interna tävlingar. Som i vem som kan rulla längst i lerpölarna utan att
klibba fast, eller vem som kan lerinpacka man och svans till snyggaste
dreadlocksen. Fy tusan så jag slet med denna lera! Det var ju uteslutet med
riktigt bad, så det var till att gno. Men det blev godkänt resultat
ändå, de blänkte riktigt fint i solen och var i schysst skick överlag. Och om man kisade lite då man
granskade dem, så såg man inte ens skymten av leran under deras magar...
Det enda som kanske inte var så jättepositivt var att Jinx lyckats bli
ganska fet, trots "sammanslagningen" och allt. Han är finare om han
inte har riktigt så här mycket "pondus". 
Jag tycker, och det retar säkert någon om vanligt, att det är så himla roligt att
de är så bra i sina rörelser - utan skor eller specialkorrigeringar. De
rör sig bra helt enkelt. Det ihop med att de är bra typade känns
jätteviktigt för min del, så ja, som sagt - jag är helnöjd. Jag vill ju
ha hästar man kan plocka ut ut hagen, damma av dem och visa dem som de är
direkt. Jo, jag skrävlar lite om dem, men jag är ju så nöjd!
Ja då, vi skall se hur det blir med deras avkommor ja... och ja då, jag
vet att Bonzo ibland får problem med kotorna. Men jag vet också en hel
del om hur han haft det och hur han varit i sina fötter då han inte
skötts öht. Så en liten del av det tycker jag mig ha anledning att
ursäkta, så kraxa lagom. Fel träns fick
de på sig också, när vi tog ut dem och skulle tränsa dem lite halvsnabbt
i transporten innan urlastning (som man ju måste), så blev det på ngt vis
en förväxling. De fick varandras träns. Det ställde till det lite
"mentalt" , men det fanns ingen möjlighet just då att hålla
på och byta. Det gick ju bra ändå. Jinx "turträns" verkade ju
funka även på Bonzo, så vadå - det kanske var just tur att vi blandade
ihop grejerna där i transporten. Och så
självklart, grattis till alla som var nöjda med sina resultat.
Tack Carro! För din alltid lika suveräna visning av grabbarna. Och stort
tack till alla som gjorde dagen trevlig och rolig, samt ett extra stort tack
till de vänner som delade min glädje, det värmer så mkt! Något
annat som värmer (och helar) är när man får mail, eller bara ett kort
SMS, av någon vän som påminner om att de tänker på en ibland. Det är
rörande och uppskattat, mer än jag någonsin är kapabel att visa/säga.
Som så många gånger förr, vill jag tjata om hur ballt det är. Att ha
detta intresse (mani?) och att ha hittat så många likasinnade att dela det
med. Lyriskt? Dramatiskt? Jovars, men det är ju sant.  Nu
när säsongen är över väntar inget annat än vila, pyssel, grejs och
mojs för hästarna. Bara vara. Och lite skolning såklart av vissa, eller
man kanske skall kalla det uppfostran?
I Bängelfamiljen finns ett par
som jag behöver göra lite saker med när tiden räcker till, hur mkt det
nu blir när de är som de är.
Men det får ta den tid det tar. De må vara asjobbiga emellanåt, när de
"bänglar", men av erfarenhet vet jag som sagt att de brukar stuka
till sig när de blir "vuxna". Och de är desto mer personliga,
så de får faktiskt gärna vara ett gäng med divor ett tag till.
Och jag erkänner, igen, att jag ofta förbluffas över hur ett sto som
Xenia kan vara stammodern för bängelsläkten. Hon är själv den
snällaste och lugnaste man kan tänka sig. När man pysslat med henne bara
en kort stund, så är det just det man tänker om henne: en så vänlig och
snäll ponny. Men så var det detta med balans då... det kommer igen i
avkommorna istället. 
Förresten. När jag släppte ut killarna till resten av hingstflocken i
går, så tog det bara fem minuter, så var gruffandet och retsamheterna
över. Än så länge funkar flocken himla bra, jag hoppas fortfarande att
det håller i sig. Jag har länge nu
velat få chanser att ta nya kort på speciellt unghästarna, men det verkar
inte kunna bli av den närmsta tiden iaf. Om man nu inte vill göra ett
litet galleri/album med lermonster. Stora, lerinpackade kroppar, med blöta
ben som får dem att se ut som stickor. Näe, jag tror jag väntar lite
till. Det rör ju på sig på hingstfronten
också, som vanligt iofs. Men det nyaste och roligaste, samt mest
spännande, är ändå dels att Timothy v.St. Geerhof flyttat på sig (som
jag ju skrev förut också) norrut och faktiskt hamnat riktigt nära mig.
Han borde kunna sätta sin fina prägel även på shetlandsbeståndet här,
så det vore ju kul om han användes - han är ju inte direkt ngn ungtupp
längre heller. Iofs vet jag inget om hur många ston han tar emot, men det
gynnar ju alla oss i "närheten" om det används bra hingstar. Så
det föds välstammade ston, som betäcks med regionens hingstar. Det enda
som är lite negativt, är väl att han inte direkt representerar nytt blod
i området. Rosson finns ju lite varstans här, särskilt då Bonance
verkade här under ett gäng år (både hos mig och på Östertorp och
Hamra). Men ändå, Timothy är Timothy!
Dels så har ju en till "matador" importerats. Han är inte direkt
nära här (det är väl typ 50 mil dit?), men han är (snart) åtminstone i
"rätt" land. Jag pratar givetvis om No Fear v.d. Römer. Som så
många andra pratat om den sista tiden. Det skall på sikt bli väldigt
intressant att se vad han kan göra i Svensk avel. Innan man vet det, kan
man ju bara passa på att njuta över hur vacker han är. Drägelfaktor 37,
minst. Det vore roligt att få se honom sen, när han finns här.
Tyvärr måste jag ju vara lite "tvärsemot" och säga att om jag
nu skulle bekosta en sådan resa för att betäcka (vilket jag inte ska
eftersom jag inte har råd), så hade jag valt en annan av det stuteriets
hingstar främst - som passar mina blodslinjer ännu bättre. Tror jag. Vem
vet... I morgon kommer
"traktorn" på besök, vilket betyder nya färska balar utkörda i
hagarna. En fördel, bortsett från att slippa fodra för hand, är att man
i en del av hagarna kan placera maten strategiskt, så att de inte står i
den upptrampade geggan särskilt mycket alls. För nu är hagarna inte
roliga alls! Jag är väldigt nöjd i sådana här tillfällen av valet av
färg att avla på. Nog för att även svarta hästar ser
"uschliga" ut i full lerinpackning, men HU för att ha ljusa
fuxar, isabeller eller jisses, tänk att ha skimlar.
Svart är en ganska
bra färg minsann!
Min syster, pedanternas pedant, gjorde väl ett av sina mer korkade beslut
när hon köpte en rödskäck till sin dotter. En ljus rödskäck skall
tilläggas. Med ganska stora vita fält. 
Jag tror att hon får
allergiska utslag på riktigt när hon kommer till vårt stall, och inser
att Kex (ponnyn) mot all förmodan KUNDE bli lerigare än vad hon var sist.
Hehehe, kära lillasyster - du har bara sett början av det
"roliga".
Men i alla fall. Nya balar och jag hoppas på att det kan få blåsa en hel
del - utan nederbörd, och gärna frysa på ett par grader (åtminstone
nattetid), så hagarna torkar upp. Jag har
surfat omkring och letat "lerigt-stall-kläder" till Tilde, men
jag hittar inget vettigt. Någon som kan tipsa om ställen som säljer typ
galonoveraller till barn? Hojta gärna till. Jag har förvisso en
bävernylonoverall till henne. Men dels skall den användas på dagis, och
jag kan inte tvätta den varenda dag. Och dels vill jag ha något man kan
spola av, medan det sitter kvar på det leriga barnet. Som gärna LIGGER i
leran och leker. För jag har vare sig lust att kladda med att byta om när
vi skall hem (och lera ner mig själv på kuppen) eller att lera ner hela
bilen. Så vet någon något sådant, snälla berätta.
Om man kunnat sy, som jag ju redan avslöjat att jag inte kan, kanske man
skulle ha sytt galonoveraller själv. Till hästarna. Tänk så smidigt att
bara kunna spola av dem när man vill hitta på något! Utan att de blir
blöta i pälsen eller kalla.
Men det vore inget hästliv det heller. För vad går upp emot att få ligga
och åla in hela tjocka vinterpälsen i leran, för att sedan gå till
närmsta träd och verkligen gnugga och gnida in det, så det sitter som
berget sen. Hur mysigt som helst antar jag, med tanke på hur de ser ut. Jag
måste också hitta på en lösning på "fuktproblemen". När man
slängt på ngn häst ett fleecetäcke för att hästen skall torka upp
snabbare, så vore det ju kul om man kunde torka täckena sen också. På
något sätt som inte kräver flera dygns "hängtid". En
täckestork, jovisst... kostar massa pengar och behöver installeras på ngt
permanent och lämpligt/smidigt ställe. Men ngt måste jag hitta på, så
det går snabbt. Och jag kan inte gärna ta hem och torka dem heller.
Vinterpäls i hela tvättstugan, plus sunkig lukt = nä tack. Får "fnula"
vidare, skam den som ger sig. En
annan nöt att knäcka: hur i hela friden skall JAG kunna sluta röka? Jag
vill "nog" sluta, av många skäl - varav ekonomi är ett
väääääldigt tungt vägande. Man måste ha karaktär, vilket jag inte
har gällande sådant här. Man måste vara motiverad, vilket jag både är
och inte är. Man måste vara envis som synden, och det är jag ju däremot.
En av tre, kan ju undra om det räcker? Morsning.
|
