|
2007-11-28 (02:25)
Det har hänt en grej som gjort mig besviken, förbannad och uppgiven. Denna
gång har det inte med barnen eller det privata att göra, utan det gäller
denna förbaskade hästvärld.
En person som jag tidigare sett som en kompis, har nu gått så långt att
h*n hugger folk i ryggen. Folk som h*n säger sig stötta, men då de
personer h*n säger sig stötta inte längre är en lika solklar väg till
"framgång" eller "till att bli ngn", då vänder h*n
på klacken helt.
Förtroenden förbrukas på löpande band, i jakten på en ännu högre
placering på rangskalan. Är det värt det? Jag fattar det inte, jag
försöker se fördelarna - men kan inte se dem. Är det värt att bli
snackad om som en lättlurad bimbo? Det kan det inte vara, så viktigt kan
det inte vara att få frottera sig med "rätt" personer? Eller?
Vad har jag missat?
Prestigen verkar ha tagit över allt förnuft och det verkar vara viktigt
som fasen att få en status, så att h*n kan hånflina och visa sig större
än alla andra. Varför?!
Jag visste egentligen sedan tidigare om dessa tendenser, de har varit
uppenbara ibland, men jag har valt att blunda för det. Men nu är jag så
sabla besviken att jag inte ens själv kan komma på bra ursäkter för
sådant beteende. Varför jag bryr mig? Jo för att jag tyckte personen var
så himla vettig och trevlig. Och besvikelsen ligger väl egentligen i att
folk omkring mig haft rätt, fast jag försökt komma med ursäkter för
saker som sagts/gjorts av denna person. Jag känner mig blåst kan man nog
säga - och särskilt då jag fått veta att h*n även försöker hugga i
min rygg. Visst rispar huggen och det blir småsår, men inga dödliga
skador. Jag överlever utan större problem, men blir likväl irriterad och
besviken.
Att tro att man sitter säker för att man klättrat ngt pinnhål, är bara
dumt och korkat, för en vacker dag så sitter h*n i samma båt som vi andra
igen. Frågan är bara vem som har lust att bereda plats efter alla
hugg.
Men, det som svider som sagt, är nog att den som varit mest KORKAD i detta,
är jag. Så jävla naiv man kan vara. Måste man vara iskall och misstro
alla för att slippa bli besviken?
Jag har bara mig själv att skylla. "If
someone betrays you once, it’s their fault; if they betray you twice,
it’s your fault."
Eleanor Roosevelt Nu till annat.
Tack, jättestort tack, till alla som svarade på min önskan om råd och
tips gällande min dotters matproblem. Tusen tack! Jag skall försöka hinna
svara på allt, men just för närvarande är jag ganska off. Men jag vill
bara säga, att jag är jättetacksam för att folk tar sig tiden att bry
sig.
Vi kommer att ta henne till läkare igen skall jag markera ytterligare en
gång. Och jag vill också berätta att vi har försökt att ge henne små
pyttebitar av mat hon gillar, så att hon skall känna dels att hon lyckas
äta och dels att det inte skall se ut som ett misslyckande att det ligger
massa mat på tallriken. Men det hjälper inte.
Ger man henne ex hennes tidigare favoritmat, pannkaka eller korv med bröd,
så är det idag så att hon äter en tredjedel av korvbrödet eller en
sjättedel av en pannkaka. Det tar henne mellan 40 minuter och en timme att
få i sig detta.
Hon känner hunger och ber om saker att äta då hon blir hungrig, men hur
hungrig hon än blir så kan hon inte äta mer än det jag skriver ovan. Vi
har kylskåpet fullt av de saker hon brukar gilla, ifall hon vill äta. Men
det mesta måste kastas bort, då det hinner bli gammalt innan hon ätit av
det. Hon är nu 8 år och väger 22,5 kilo. Hennes fem år yngre syster,
väger mer. Idag gick Tilde tillbaka till dagis
efter ett par veckor hemma igen. Hon var så glad då vi stannade med bilen
utanför dagis att hon inte visste hur hon skulle reagera. Hon bara tjöt av
lycka :-) Hon älskar verkligen sitt dagis. Hon sprang ur bilen och bort
till grinden, förbi alla lekande barnen och skrek "Jag är här, jag
är här! Titta jag är här!" :-D
Sen dansade hon in på gården och visade upp sin nya mössa med "Hello
Kitty" på (ny favorit, men inte större än Bamse) och var ytterst
motvillig till att komma tillbaka och ge mig en kram. Men hon suckade och
gav mig den och sa "Gå nu mamma". Då känns det väldigt skönt
att lämna henne, när man vet att hon har så roligt.
För att vara så liten och yngst i syskonskaran tar hon väldigt stor
plats. Hon härjar med sina äldre syskon som avgudar henne (men glorian
faller på sniskan ibland nu) och ställer upp på det mesta hon vill. Hon
försöker sig på att mästra och domdera en del, men möts mest av skratt
och förvånansvärt stort tålamod av de äldre barnen. Häromdagen satt
Joey i sitt rum och sjöng medan han spelade på sin dator. Då spatserade
Tilde in till honom, satte händerna i sidan och suckade. Sedan hytter hon
med fingret och säger bestämt "Nämen nu får du var tyst och sluta
skrika". Sen återgick hon till sin nya favoritleksak - Lego. Vad hon
skall få i julklapp är givet. Självklart skall hon få Lego. Vad de andra
skall få kan jag av uppenbara skäl inte skriva här :-) Hästarna
mår finemang. Särskilt nu när det är kallare. Det enda negativa är att
den tidigare leriga delen av hagarna nu är knögglig och en snubbelrisk
utan dess like. Alla som skall gå upp till vattnet rör sig som om de hade
akut fång. Däremot då de kommer tillbaka ut på gräset, så rör de sig
som vilda galningar och leker. Till och med ett par av de gamla tanterna har
jag kommit på då de brallar loss. De förnekar givetvis att de skulle
nedlåta sig till sådant beteende, men jag har själv sett det. :-)
Jag har börjar sakta med säkert att möblera om i hagarna. En del föl
måste snart vänjas av, vare sig jag vill eller ej. Så det är lika bra
att ta tjuren vid hornen.
Jag har i flera dagar haft med mig kameran till stallet, och har tänkt att
ta lite kort. Men av någon dum anledning glömmer jag alltid bort det.
Synd, för det har verkligen varit kanonväder ett par dagar nu. Nåja, det
kommer fler chanser. Jag skulle dock behöva hjälp, så jag kan ta kort på
ungstona och fölen. De behöver lite aktuella bilder på sina
sidor...
2007-11-25 (04:35)
Om en månad, exakt, ligger förhoppningsvis alla mina barn och sover.
Lyckliga efter att ha firat julafton, med god mat och kanske till och med en
och annan julklapp de blivit nöjda med. Det är bara en månad kvar till
julafton! Jag känner hur paniken saaakta kryper inpå och viskar i örat om
allt som måste göras/köpas/hämtas. Fast på dagen D, då är paniken
borta, då är det bara mysigt. :-) Jag är
alldeles för inne i mitt eget ännu för att orka bli förbannad på
riktigt, men egentligen borde jag kanske bli det. Jag är så less på
maktmissbruk. Men jag har hittills inte orkat bry mig, försvara mig, agera.
Det är så lätt att göra fel, så oerhört lätt, när jag inte vet exakt
vad som gäller. Det är så lätt att titta på när jag gör fel, om man
VILL att någon skall misslyckas. Om det är själva syftet, då är det
inga problem med att låta folk trampa i klaveret. "Hoppas hon snubblar,
hoppas hon snubblar - Yeees! Hon snubblade, nu ska hon få skit." Och
jo, jag vet att jag gjort ett fel. Inte med avsikt, men det är vad man vill
tro och det är den versionen man återger. Jag kan omöjligt veta allt. Och
jag kan omöjligt undvika att göra fel, då jag inte får veta vad som är
rätt.
Nåja, det finns saker som är viktigare i livet. Småsinta personer har
ingen plats i mitt liv. Detta är
egentligen petitesser. I
min värld är det ju då barnen som är prioritet ett, och nu måste extra
tid läggas på detta.
Vi står helt handfallna när det gäller min mellandotter. Hon äter sedan
en ganska lång tid ingenting. Eller ingenting, hon äter yoghurt. Ibland en
macka eller så, men ingen mat. Inget av det hon tidigare älskat kan hon
längre äta. Vi har i samråd med skola, kurator och barnpsykolog försökt
med olika förhållningssätt. Den sista tiden har vi låtit henne välja
helt själv vad hon vill äta, men inget går ner. Vi har försökt
avdramatisera måltiderna helt och att inte tjata på henne att äta osv.
Men det har inte hjälpt.
Jag har tittat igenom mina anteckningar när detta började, och det var
förra vintern i samband med att vi fick vinterkräksjukan. Efter det
försvann hennes matlust mer och mer. Hon känner att hon inte kan svälja
mat. Att det blir klumpar i halsen. Vi har kollat hennes hals hos läkare,
för att utesluta att det faktiskt VAR ngt fel i halsen. Inget konstigt
där.
Barnläkaren på BUP sa att det är ingen fara, låt henne vara... hon äter
då hon blir hungrig. NEJ! Det gör hon inte. Hon KAN inte äta.
Grejen är att hon vill kunna äta, hon säger det själv. Hon vill inte bli
retad för att hon är mager. Hon vill vara som alla andra. Hon orkar inte
ens lika mkt längre, det är ju inte så konstigt heller. Hon får ju ingen
energi! Inte tillräckligt iaf. En tid åt hon ganska bra då hon fick ta
smörgås med mkt smör på. Skitbra tyckte jag, ät smör med sked ur
paketet om du vill - allt fett hon kunde få i sig var ju bra. Men det gick
över snabbt och hon kunde inte längre äta det heller. Vad gör vi nu? Jag
har inte skrivit så mkt om detta innan, men jag måste fråga andra - om de
vet ngn lösning, förslag/tips på vad fan man skall göra?!
Vi har inte direkt suttit och tittat på då detta pågått, vi har provat
massor av olika sätt och idéer. Men det hjälper inte. Nu skall vi ta
henne till läkaren igen, för att be dem hjälpa oss ordentligt. Något
måste göras och det snart. Det är mycket med
barnen nu. Utåt sett märks ju ingenting - de är ju glada, lugna och
harmoniska, ja de mår bra generellt. Men så finns då dessa problem som
stör... Jag är inte hysteriskt orolig än, eftersom de annars verkar må
så bra. Men det är jobbigt, att det alltid är "något". Aldrig
odelat lugnt och lyckligt. Men det kanske inte ska vara det? Den där
berömda balansen i tillvaron. Den gyllene vågen... Idag
(läs igår) kom äntligen halmen! Jättefin gul vetehalm. Vilket strul det
varit att få tag i halm i år!
Vi (jag, Maggan och Angelica) halmade idag i alla "ligghallar" och
en del av hästarna passade på att rulla sig ordentligt. De tycker det är
helmysigt med ny halm. Så när jag lämnade stallet stod de och åt,
iklädda sina "pyjamasar" (halm över hela kroppen). Drama
struntade i att mamma försvann, hon buffade omkring i halmen trots att
Xenia gick iväg till maten utomhus. Hon åt lite från foderbordet och sen
rullade hon sig igen. Mysigt! Boxarna halmades också ordentligt och är nu
redo om de behöver användas.
Bonden vi nu köpte halmen av hade inte bara vetehalm, utan även massvis
med havrehalm. :-) Så det skall jag ta hem och ställa ut i hagarna, så
kan de pilla med det om de känner för det, som komplement till hösilaget.
Det var perfekt väder idag (ja ja igår) och lagom fruset på marken, dvs
ingen lera att tala om. Men nu när jag nu precis var ute med hunden, så
regnade det... Skit också. Så den gula fina halmen, lär väl vara allt
annat än ren i morgon :-) "Avoid having
your ego so close to your position that when your position falls, your ego
goes with it."
Colin Powell
2007-11-22 (22:45)
Nu har vi varit på BUP med sonen. Nu är utredningen påbörjad och tider
för testerna bokade och klara. Anamnes redan i början av februari, det var
snabbt jobbat. Med de andra dröjde det månader från första
tillfället till det var dags för den. Eller så minns jag inte exakt, jag
tycker mig dock minnas att det tog en jäkla tid.
Så, bollen är i rullning. Det är helt otroligt bra, och så jävla tungt.
Jag begriper inte denna sorg, som tar över hela mitt liv. Mina dagar är
ett som ett dis och jag bara funderar. Och grubblar.
När vi var på BUP, så klaffade allt perfekt. Han visade upp alla de sidor
jag hoppades på, och allt gick över förväntan. Det är väl de enda
gångerna någonsin man hoppas att de skall bete sig sådär speciellt som
bara de kan. Att allt tjat liksom bara rinner av dem och de
"beter" sig.
Men å andra sidan är väl dessa rum och mötesformen också gjord just
för att framkalla beteendet man vill se om de har. "Vår"
handläggare kan vid en första anblick verka lite "off". Jag
minns att jag, då vi kom dit med Natta för länge sedan, tänkte att hon
inte skulle funka. Men hon är jättebra och skarpare än man tror.
Underbart med folk som vet vad de gör.
Inatt satt jag och fyllde i skattningsskalor. Det ena testet är på 180
frågor. Det som är svårt är att testerna är gjorda för
"typade" barn, som följer de klassiska mönstren. Vår son har ju
dem, fast i många fall tvärtom. Men jag har skrivit en del i
marginalerna.
Jag kan tänka mig att enbart skattningsskalorna inte är till största
vikten för en diagnos, eftersom han inte följer mönstret. Men han har
tydliga avvikelser på många grupper.
När jag sitter med dessa blanketter, och skall sanningsenligt svara på
massor med frågor, så slår det mig ännu tydligare hur verkligheten ser
ut. Jag vet ju, jag har sörjt, jag har rasat och beklagat mig förr. Men
då man har dessa i händerna, så blir det så verkligt. Jag
önskar att han inte var så rädd för att vara annorlunda. Jag önskar att
han var mindre, så jag kunde få krama om honom och trösta honom. Nu kan
jag bara gå där bredvid honom och stötta på de sätt han låter mig. Jag
vet inte om jag gör rätt. Jag kanske gör helt fel, det kan ju bara tiden
utvisa såklart - men det känns lite läskigt. Den
sista tiden har jag som sagt inte haft ork för mkt mer än mitt eget. Jag
lär inte vara "fit for fight" än på ett tag nu heller. Det
händer så mycket. Barnen/familjen måste ha högsta prioritet och sådana
element i tillvaron som bara är ute efter att provocera och jävlas, de
hugger i sten - för jag orkar inte ens bry mig. Det blir halvhjärtat
motstånd eller svar, men inte mer. Det
är så skönt att inte vara helt ensam i detta. Då menar jag inte familjen
eller vännerna som såklart är ovärderliga. Utan jag menar alla de jag
har kontakt med som sitter i liknande situationer. Som kan ge tips på hur
de gjort och hur det blivit. Även om det inte är applicerbart i vårt liv,
så är det en sjuk slags tröst att det finns fler än vi. Hästarna
verkar må utmärkt, till och med Xenia. Även om hon ännu inte hämtat
vikt i den takt jag hoppades. Som sagt. Men, jag fortsätter... Det gäller
att hålla ut lite till. Tills jag kan ta ifrån fölet iaf. Sen får vi se,
det blir nog som sagt lättare då. "In
spite of illness, in spite even of the archenemy sorrow, one can remain
alive long past the usual date of disintegration if one is unafraid of
change, insatiable in intellectual curiosity, interested in big things, and
happy in small ways."
Edith Wharton
2007-11-18 (23:40)
Tilde är sjuk igen. Hon har feber, ögoninfektion, hostar och snorar som
bara den. Hopplöst för henne att sova ordentligt med den hostan och snoret
som täpper igen. Hoppas det blir bra snabbt. Hon vill ju så gärna vara
på dagis och leka. Idag tömkörde Angelica
Jinx. Det gick jättebra. Och jag fick bekräftat att han faktiskt kommit en
bra bit på väg. Det är ju lättare om fler kan känna på honom. Han fick
även känna på skaklarna lite på stallplanen och reagerade inte alls för
att de "slog" honom i sidorna. Om det berodde på att han tyckte
det var okej eller om han inte märkte av det för att Emmy just bundit upp
Hedwig en bit ifrån, det vete gudarna :-)
Jag ska testa i veckan igen, utan ston som distraherar pojken. Jag tycker
att det funkar så bra nu när jag har tömkört honom, att det snart är
dags att testa att hänga på honom mer grejer.
Men han sköter sig alltså bra, han studsar visserligen en del då han
passerar stohagen, men vilken unghingst gör inte det. Jag skulle bli mer
förvånad om han inte brydde sig. Dessutom kommer ju Bonzo farande över
berget och väser fula ord åt honom, så med tanke på det sköter sig Jinx
som en ängel. :-) Jag funderar av och till på
om vi skall släppa ihop Bonzo med de andra pojkarna över vintern i alla
fall. Jag skulle tycka det vore mkt bra, med tanke på att man då kan
flytta runt stona utan att behöva fundera så mkt. Men jag har inte
bestämt mig ännu. Idag kom en bit av
lösdriftstaket på plats, och en stor hög med gammalt halveldat virke
flyttades bort. Tack alla (Ulla, Lasse, Kenneth, Maggan, Fanny och Emmy)
för hjälpen.
Tyvärr glömde jag bort att ge killarna sin Tokosel i dag, så det får bli
i morgon istället. Jag kom liksom av mig av olika anledningar. "When
you wish to instruct, be brief; that men's minds take in quickly what you
say, learn its lesson, and retain it faithfully. Every word that is
unnecessary only pours over the side of a brimming mind."
Cicero
2007-11-17 (23:40)
Tredje gången samma datum... Idag har det
mest hänt absolut ingenting :-)
Tillbringade dagen med min dotter (Emmy) i stallet. Hon pysslade med Hedwig,
retade gallfeber på katterna och möblerade om på stenplattorna. Och så
gav hon Hedwig sin Tokosel såklart. Hon lände sig iaf som en riktig
"stalltjej" sa hon då vi åkte hem efter ex antal timmar.
Alla har fått veckodosen av Tokosel, utom hingstarna o Babsan som får sitt
i morgon. Alla svansar som släpar i marken är klippta, så de slipper stå
på dem i vinter. Förra vintern trampade Hedda av sig massor av sin svans,
det skall vi inte riskera igen. I morgon skall mer skägg klippas. Jag
klipper käklinjen bara, så det inte hänger istappar under mulen på dem
när det blir som kallast. Jag tror också att alla kardborrar i manar och
pannluggar är borta, tillfälligt iaf. Xenia
fortsätter att bekymra mig. Täcket har inte kommit än som jag beställde,
men å andra sidan är det ju tack och lov heller inte så kallt ännu.
Annars är det lugna gatan. Lagom fruset i hagarna så leran är ett mkt
litet problem. Visst finns det leriga partier, men i de flesta hagar kan man
iaf ta sig igenom grinden utan stövlar igen. Jag lyckades skaffa fram fyra
pallkragar till idag, så vi fick två nya foderlådor. Jag skulle behöva 8
till, så vi kan göra fyra nya lådor och byta ut de gamla badkaren som vi
nu använder. Det är enklare med lådorna, för väta rinner rakt igenom
istället och man slipper tömma, som man måste med badkaren. Barnen
har för övrigt haft en lugn dag hemma med pappa, medan jag o Emmy var i
stallet.
Natta är på konvent, och kommer hem i morgon. Hon tycker verkligen att det
är kul på TSS och det är så roligt att hon mår så bra nu. "Nothing
is more conducive to peace of mind than not having any opinions at all."
Georg Christoph Lichtenberg
2007-11-17 (11:55)
Varför ljuger folk? Varför sitter folk och skriver osanningar om sig
själva, sina djur och vad de gör? Varför är det så viktigt att färga
sanningen, så att det ser lite bättre ut än det egentligen är? Vem
försöker man lura? Oss andra, sig själv eller både och? Jag pratar inte
om "vanliga lögner", som man ger för att skydda sin familj eller
personer i sin närhet ex. Utan om fakta som påverkar detta vi pysslar med.
Ungefär som att jag skulle skriva att våra hästar blir BIS varenda gång
de ställs ut. Det är ju inte sant, enkelt att kolla - men de som inte är
insatta kanske går på det. Jag fattar inte varför inte sanningen duger?
Är det inte dessutom oerhört korkat att ljuga om saker eller färga
sanningar som går att kolla upp med ett par enkla klick på nätet?
Det är många som noterat detta, och istället för att ha höjt sig själv
till någon duktigare än de är - så är istället dessa utmålade som
okunniga och falska. Är inte det jävligt onödigt och synd.
2007-11-17 (00:45)
Om inte vi får komma igång med min sons utredning snarast vet jag inte hur
det här ska gå. Jag behöver få svar på mina frågor och jag behöver
få råd om hur jag skall gå vidare.
Nu accelererar problemen, dagligen händer något nytt, och jag vet inte vad
jag ska göra? Jag känner mig väldigt "förvirrad". Jag kan inte
detta helt och fullt, jag är ingen expert. För
att vara lite gnällig och egotrippad så måste jag få säga att jag
tycker det är så frustrerande. Jag har mina egna demoner att fightas med,
men hinner liksom aldrig ta tag i dem. Jag hinner inte bearbeta mitt eget,
för det finns alltid så många andra som behöver mig till att lösa sina
problem. Jag menar absolut inte att jag inte vill göra allt för mina barn.
Det jag menar är att jag tror att jag kanske kunde varit dem än mer till
nytta/glädje, om jag fick komma till ro, iaf delvis, i mitt eget strul.
Men, men var sak har sin tid. Tyvärr är jag nog inte till mkt
glädje/nytta för mina vänner i det här skicket. Jag orkar inte ta tag i
annat och det känns som all empati tagit tjänstledigt på obestämd tid.
Jag orkar bara bry mig om "mitt eget". Känns taskigt, men jag
pallar inte. De allra närmaste vännerna och familjen, men inte annars. Det finns inte utrymme
helt enkelt. Jag vet, det ser ut som om allt är
bara tragiskt och blä. Men det är det inte. Men det negativa tar gärna
över... Att skriva hjälper, mycket. Att få
sina tankar och funderingar i svart på vitt, det ger en helt annan
"översyn" över problemen. Det blir lite lättare att få grepp
om en del situationer.
"I write entirely to find out what I'm
thinking, what I'm looking at, what I see and what it means. What I want and
what I fear."
Joan Didion
2007-11-15 (04:55)
Idag skall Natta på gymnasiemässan. Gymnasiet! Jag drabbas ju av
ålderskriser var och varannan dag numera. Sist var när Joey stolt
deklarerade att om bara ett halvår är han tonåring han också. Inte bara
tonårsmorsa, utan x 2. Jag får ångest. Tur att jag har Tilde, som ju
"bara" fyller tre, som kan få mig att inse att jag egentligen
inte är vidare gammal ännu. :-)
Natta har beslutsångest, jag kan förstå det. När jag gick i 9:an, fanns
det typ 10 olika linjer man kunde välja på. Beroende på vilken linje man
valde/kom in på, avgjordes också vilken skola man hamnade på. Det var
liksom inte som idag. Idag finns en uppsjö av olika linjer, och lika många
skolor. Alla har de dessutom lite olika inriktningar och erbjuder diverse
lockmedel, som gratis körkort (körkort! min bebis?) eller datorer. Ett tag
var hon inne på författarlinjen, sen var det data som gällde. Igår
pratade hon om att bli politiker. Jag undrar om hon ens vet vilken
"färg" hon själv har? Det verkar inte så. Näe, jag hoppas hon
får med sig en massa info från mässan som vi kan kolla igenom sedan. För
det är ju viktigt att valet blir rätt. Givetvis skall hon välja ngt hon
vill göra, men inte vad som helst. Någonstans gäller det att hålla henne
kvar i verkligheten och guida henne rätt. Men hon är smart, och har
läshuvud, så det går säkert bra vad hon än väljer. Hon är stor nu.
Snart är hon vuxen. Någon gång kommer hon förvandla mig till en mormor,
då kommer jag få en jättekris :-)
Hur ska jag kunna bli mormor? Jag är ju inte en dag äldre än 18! :-P Jag
trodde det skulle vända iom att jag började få sova längre och längre.
Men i natt vände det åt fel håll. Inte en minuts sömn. Jag fick ångest
så fort jag blundade, började kallsvettas och mådde nästan illa. Och jag
blir tokig, för jag vet inte varför!? Om jag bara visste det, så skulle
jag ju kanske kunna bearbeta det, ta tag i problemet, göra NÅGOT.
Okej, det händer mkt, men det har det ju gjort ett tag nu. De här är ju
larvigt.
Idag var vi och skulle handla skor åt barnen, det funkar liksom inte med
gympaskor längre - hur mkt man än vill och tycker det ser ballare ut. Så
snart jag måste göra något, så snart ett krav visar trynet, så får jag
snudd på migrän. Vad är det frågan om?
Att jag skulle vara utbränd, visst, men jag har tagit det väldigt lugnt nu
i flera veckor. Det borde liksom ha gett med sig nu. Jag har inte gjort
vidare mkt alls faktiskt. Hur lång tid skall det ta? Jag köper inte det
där. Jag vill ha fodrade gummistövlar. I
morgon hoppas jag på att Xies nya täcke skall komma. Jag har beställt ett
rejält vintertäcke till henne, som jag hoppas skall passa bra. Hon måste
ha täcke då hon har svårt att hålla hullet, och jag vill att hon skall
lägga all energi på att gå upp i vikt och inte på att hålla värmen.
Än funkar det med fleece och regntäcke, men när det blir kallare får hon
klä sig i vinterkläder. Egentligen är jag helt emot att täcka, men jag
har inte mkt att välja på i det här läget.
Hon måste ju både klara att ge di till Drama i ett par månader till, plus
hålla fölet i magen och sig själv i skick. Jag hoppas det vänder snart.
Men det är svårt när de äldre tappar tänder och får svårare att
tugga. "Lucerngröt" (med en massa "guck" i), det är en
himla bra lösning och verkar hjälpa rätt bra. Det är nästan synd att
just Xie är en sådan mamma som håller hårt i sina föl, och länge. Hon
brukar inte vänja av dem självmant förrän vid 7-8 månaders ålder.
Försöker man tvinga henne, så tappar hon ännu mer. Hon blir fullkomligt
nipprig nu om hon inte har koll på Drama. Så var det ju som sagt med Moira
förra året också. Nåja, vi jobbar på det iaf. "In
dwelling, live close to the ground.
In thinking, keep to the simple.
In conflict, be fair and generous.
In governing, don't try to control.
In work, do what you enjoy.
In family life, be completely present."
Tao Te Ching
2007-11-13 (01:55)
Det var inte länge sen jag uppdaterade, bara ett par timmar sedan. Men jag
har suttit och funderat en stund, och jag är förbluffad. Över hur
människor man känt relativt kort tid kan påverka ens tillvaro och sättet
att tänka på.
Det finns en person, som jag gillar skarpt, men som jag inte kan påstå att
jag mer än inlett en bekantskap med. Hon har lyckats ta sig igenom min
skyddsmur, en rejäl bit igenom och jag tycker att hon är väldigt vettig.
Den sista tiden har det varit tungt, och jag har behövt ventilera detta och
tyckt att det sett ganska mörkt ut. Men så säger denna kloka kvinna så
enkla och sunda saker, att plötsligt - så fanns det liksom en utväg. Inga
krusiduller, utan rakt på. Precis vad jag behövde. Tack så mkt för att
du fick mig att se att det finns ett ljus i slutet av den här
tunneln.
Tur att denna och mina gamla vänner finns, när man är helt vilsen och
inte vet hur man skall göra/tänka eller gå vidare alls. För när det
blir för tufft, särskilt som nu med min son, då försvinner liksom allt
sunt förnuft man möjligen hade själv. Och man vara springer och irrar
känns det som. Då finns det folk där, som visar en tillbaka på rätt
väg. Fantastiskt.
Vad ensamt och tråkigt det skulle vara utan er! En
favorit i repris :-)
"What does not kill me, makes me stronger."
Friedrich Nietzsche
2007-11-12 (21:55)
Jag for omkull igår, så nu är min rygg helt körd! Så sabla klantigt...
Jag har idag tillbringat de flesta timmarna i liggläge, för det har varit
det enda som känts rätt okej. Dessutom lyckades jag med konststycket att
sova bort hela förmiddagen - jag sov massor av timmar i sträck! Så det
är det som är kruxet, jag måste sova på dagen för att få sova gott?
Det funkar ju tyvärr inte eftersom alla andra är vakna o aktiva på
dagtid. En annan konstig grej är att jag fortfarande är svintrött? Jag
har ingenting alls att säga idag egentligen... för jag har ju inte gjort
mkt alls. Häromdagen bekräftades det att
personer som jag tidigare hållit ganska högt (för ett par år sedan),
egentligen är "bluff". Min respekt är nere på noll, eller ännu
lägre om det alls går? Det fungerar verkligen som en hönsgård. De mindre
starka och de som sticker ut näbben, de plockas, hackas på och grillas. De
som flaxar omkring tyst och putsar fjäderskruden på de mer erfarna, de tas
om hand och blir lärda hur rangordningen är i hönshuset. Ve den som
bryter ut och försöker pröva nya sittpinnar, utan att fråga först. De
äldre hönsen är dessutom hämndlystna som få, och smider hela tiden
planer för att stjälpa de som inte bor i samma hönshus. Jag hoppas att
hönshuset rivs ner och ett nytt byggs upp. Ett modernt och trevligt, utan
en massa gamla oförätter som spökar i varenda vrå. Det
är tur att iaf shetland är kul. Att det inte finns så värst många höns
eller wannabe-kycklingar i vår shettisvärld. Visst finns de, men de blir
mer och mer sällsynta. Tack och lov är de heller inte fridlysta. :-) Här
är det mesta faktiskt ganska roligt, även om problem finns och uppstår
emellanåt. Än så länge kan hästarna fungera som "helare" i en
annars ganska kaotisk tillvaro. Ja, jag bara
älskar bra och passande citat. Det verkar finnas minst ett passande för
varje dag och situation. :-) "Keep away
from people who try to belittle your ambitions. Small people always do that,
but the really great make you feel that you, too, can become great."
Mark Twain
2007-11-12 (02:05)
Idag blev nästan alla hästarna verkade. Ett par stycken är kvar, men
behöver inte göras förrän om någon vecka. Skönt att ha det gjort.
Hagarna är så där härligt "knöggliga", och leran har
förvandlat hagarna till ett "snubbelträsk"! Varenda häst tar
det väldigt försiktigt fram till sina vattenkar. :-) Skönt iaf att de har
"torra" rena gräsytor att fara omkring på. Nu när det blivit
kallare ett tag, så far främst unghästarna omkring alldeles
överlyckliga. Man får ha ögon i nacken då man är i hagen med ungstona,
för plötsligt "brallar" de till och slår bakut för att sedan
fara iväg i vilda galopper. Härligt att se! :-) Fars
dag idag. Eftersom jag inte har ngn egen far att fira så blev det en
hemmakväll med familjens egen farsa. Han fick inga presenter, men lite gott
att äta :-P
Janis föräldrar firar aldrig sådana dagar, så dit "behövde"
vi inte heller åka. Skönt, för jag var så himla frusen efter dagen i
stallet. Min son verkar ta beskedet skapligt.
Bättre än igår iaf. Han kom in o väckte mig tidigt och hade frågor, och
jag försökte efter bästa förmåga svara i mitt halvsovande tillstånd.
Jag minns knappt vad han frågade om jag skall vara ärlig. Jag var så
attans trött! Givetvis hade jag jättedåligt samvete för det halva dagen
sen. Men, jag förklarade att han gärna fick prata med senare när jag var
helt vaken. Min son vet också att jag är ganska svår då jag sover/blir
väckt. Så jag tror han har överseende med mina ev dumma svar.
Jag hoppas att han inte grubblar för mkt, men känner jag honom rätt så
gör han nog det. "The individual
has always had to struggle to keep from being overwhelmed by the tribe. If
you try it, you will be lonely often, and sometimes frightened. But no price
is too high to pay for the privilege of owning yourself."
Friedrich Nietzsche Skoldag i morgon igen... Åh
så jag längtar till jullovet. Ja, jag vet att jag var glad då höstlovet
äntligen tog slut och rutinerna infann sig igen. Men ändå, att bara få
sova en timme extra är underbart. Jag sover sämre än någonsin. Nu är
det en timme i stöten igen. Sen upp o ha lite lätt ångest en halvtimme,
sen i säng igen. Hopplöst. Nåja, men nu ska jag iaf sova minst tre
timmar i sträck, för jag är helt slut! :-) *håll tummarna*
2007-11-10 (21:20)
Det är KALLT! Hästarna njuter, och äter. Så på den fronten är allt
precis som det skall vara. Jätteskönt. Idag
har jag gjort något av det svåraste någonsin gällande barnen. Kanske
något av det jobbigaste överhuvudtaget. Jag har berättat för min son om
hans handikapp. Innan har vi inte berättat något, vi har ju inte vetat om
detta så himla länge själva. Inte riktigt ju, bara haft halvt
undermedveten vetskap, men inte mer.
Jag visste inte innan hur eller vad jag skulle säga. Men jag satte mig med
honom och tänkte att det kommer sig väl naturligt vartefter. Det gjorde
det iofs. Men FAN vad det gör ont. Han blev ganska ledsen, sorgsen snarare
och det skar i hjärtat. Jag önskade att jag kunde flina upp mig och säga
"äsch, jag skojade bara". Men jag var tvungen att fortsätta. Han
som blir knäckt om han inte är och ser ut som alla andra. Han som inte
vill vara annorlunda eller märkas i mängden. Men jag tror han förstår.
Att det inte är fult, fel eller konstigt.
Men så som han reagerade, så känns det som att jag gav honom en rejäl
örfil. Han såg så sårad ut. Kränkt.
Jag känner mig så fruktansvärt elak och taskig. Jag är så satans ledsen
och uppgiven. Jag kan inte ens föreställa mig hur han känner just nu. Men
jag förmodar att det jag känner är en fis i rymden i jämförelse med
hans tankekaos just nu. Han är inte ledsen längre, men han grubblar. Och
jag vill ju så gärna hjälpa honom! Men jag vet inte hur, mer än att
låta honom fundera ifred, eftersom han vill det.
Ska det aldrig bli lugn och ro? Kan man inte få känna sig odelat lycklig?
Jag vill mina barn det allra bästa, som de flesta föräldrar vill. Och jag
kämpar hela tiden, men det är ingen vidare lätt uppgift, när man går
på knä gång på gång. Och varje gång man reser sig upp, står
"ödet" där med sitt basebollträ och krossar ens knäskålar så
man faller. Igen.
Fasen så ömkligt, men jag är så trött. Jag önskar att jag kunde
slappna av och inte känna mig så trängd. Jag vill kunna fokusera enbart
och helhjärtat på bara barnen och inget annat när det behövs. Men hur
mkt skall man orka?
Ja man orkar, det vet jag. För man måste ju det. Jag har så ofta klagat
på att jag inte orkar mer, men någonstans ifrån får man ju orken till
slut ändå. Så är det nog för alla föräldrar i samma situation, jag
är inte unik på ngt vis gällande det. Jag
har fasat för detta och grubblat över det i en tid nu, och varit ganska
tråkig skulle jag tro. Jag känner att jag drar mig undan allt som
försvårar min tillvaro och som ställer krav på mig som jag inte är
intresserad av att ställa upp på. Jag vet inget annat sätt.
Nä det blev lite snurrigt det här, men jag får själv ingen rätsida på
det jag tänker, så varför skulle ngn annan få det? :-) Dagens
citat:
"Children begin by loving their parents; as they grow older they
judge them; sometimes they forgive them." Oscar Wilde Jag
blir också ledsen när folk inte vill se sanningar. Då deras egna
intressen är viktigare än moral och förnuft. När man blundar för
hemskheter bara för att man inte vill riskera sin möjlighet att sko sig i
framtiden. När man försvarar jäkelskap, fast man VET hur det egentligen
ligger till. När man tror att det är vänskap, när det handlar om ngt
helt annat. Ingen kan vara vän till ngn som bara är ute efter att dra
nytta av en. Det gör mig beklämd att så många går på detta.
2007-11-09 (23:55)
"Be courteous to all, but intimate with few, and let those few be
well tried before you give them your confidence. True friendship is a plant
of slow growth, and must undergo and withstand the shocks of adversity
before it is entitled to the appellation.."
George Washington
2007-11-07 (01:00)
Den lila disktrasan ser mycket bättre ut. Tyvärr var det tre grå och en
lila i paketet, så jag måste slänga dem o köpa nya. :-) Utställningsavslutning
har det varit. Årets sista. Dagen började som en mardröm... Jag skulle
ensam lasta Bonzo och Jinx. Just det oroade mig inte ett dugg, de är båda
så lätta att ha att göra med. Så glad i hågen, ute i ganska god tid
går jag och skall hämta Jinx i boxen som är längst in i ligghallen. Jag
lämnade undre tråden öppen så det inte skulle vara så många trådar
att hålla på med då jag kom ut med Jinx. I den hagen går de andra
hingstarna, som också kan nyttja ligghallen utanför Jinx box. Balder, det
lille kräket smiter under grinden och in i slussen bredvid, som är mellan
en hage med ston i och ligghall nr 2 - i vilken det finns boxar längst in
och där Bonzo står över natten. När Bonzo ser den lille knubbige sonen
vara där, nära hans fruar så blir han arg, jättearg. :-P Jag skyndar mig
och tar honom i luggen och skall släpa in honom i sin hage igen, då jag
hör ett brak. Tittar upp och där kommer pappa Bonzo som en vrålande
galning. Man är ju inte helt korkad, så jag flyttar mig snabbt. Bonzo och
Balder försvinner ut på stallplanen, där Bonzo vallar sin son för att
komma in i hagen igen. Jag hade nämligen varit "duktig" och
ställt upp grinden ut dit så jag skulle slippa problem. Jo tackar ja.
De kom tillbaka på en gång och jag kunde ta Bonzo och lasta honom. Då
skulle han inte kliva på. Han sneglade på Balder, och han lyssnade på
mig. Så snart jag fått honom att ta ett steg upp på rampen så vände han
igen "ska bara bita honom EN gång till". Sen två steg upp...
tillbaka igen "han lipade åt mig, jag skall ge honom". Så höll
vi på. I 40 minuter.
Sen stod han i transporten. Jag hämtade Jinx och hotade Balder att jag
skulle skänka honom till något plågsamt djurförsök om han rymde igen.
Han lipade nog åt mig också, för han verkade ganska oberörd av mina
ilskna ord.
Jinx klev på direkt, och eftersom Bonzo upptäckt sin höpåse reagerade
han inte. Tack gode gud för två matglada hingstar! :-)
När jag väl satte mig i bilen, mkt försenad, så var jag alldeles
genomsvettig. Och heligt förbannad. Nåväl, jag körde söderut. Siktade
in mig på en bra mack söder om stan, där jag skulle fylla luft i
transportdäcken. Jo tjena. Maskinen var trasig och tömde däcket på luft.
Man skall då kunna fylla manuellt, men då jag desperat bad om hjälp inne
på macken fick jag veta att kompressorn var trasig och att de hade satt en
lapp där som förmodligen försvunnit. No shit Sherlock!
Åkte med halvtomt däck, tur man har tre till, ett par hundra meter till
nästa mack och där kunde jag fylla alla däck. Vilken jävla start på
dagen! Nu var jag ännu mer sen! Väl framme var
allt lugnt iaf. Jag behövde inte lyfta många strån till Öststacken då
alla hade full koll och jag kände mig allmänt överflödig. Skön känsla
:-)
Carro visade båda killarna på ett alldeles strålande sätt och Jinx vann
sin klass överlägset, eftersom han var ensam :-) Bonzo vann sin
klass, han gick etta före den oerhört välbehållne Kärlingehults Orkan.
Så himla fin och välskött! 27 år gammal får han dessutom guld, det
säger ju en hel del. Grattis E-M.
Jinx fick 40 poäng och blev Champion Unghingst och Bonzo fick 41 poäng.
Jag är så himla nöjd med denna säsong så det finns inte ord att
beskriva det. Jo, skitnöjd passar ganska bra.
Nu är det vintervila för hästarna och hemmaträningen får ta vid. Men
bara för ett par, de flesta får gå och dra och bara vara dräktiga.
:-)
Grattis alla som blev nöjda med dagen! Och tack för en trevlig
utställning Lotta & co. Barnen är nu
tillbaka i skolan igen efter lov och sjukdomar. Skönt med rutiner. Tilde
är så himla glad att vara tillbaka på dagis. Hon bara ler stort då hon
vaknar och frågar om hon ska leka med barnen idag. :-) Tilde
fick en present av Sanne på Vreta också, en alldeles fungerande
Bamsevideo. Den gjorde henne så glad att hon inte riktigt visste vad hon
skulle göra, skratta eller gråta av lycka. Bamse är fortfarande störst i
hennes värld, även om Barbapappa är en klar favvo han med.
TACK Sanne!
2007-11-02 (23:15)
När jag var och storhandlade förra veckan på Coop, så skulle jag köpa
disktrasor. Jag brukar alltid använda Wettex disktrasor, jag tycker de är
bra. Denna gång hittade jag dem i nya färger, coolt. Det var grå, lila
och ngn mer färg. Istället för de vanliga gröna, gula och blå. Men att
köpa dem var inte vidare smart. Vi använde den gråa först. Skitäckligt!
Så snart den blivit blöt och man hänger den på kanten i diskhon, så ser
den ut som en trasa man använt i tre år och varit snål med att skölja ur
den. Det ser ut som om den kanske varit vit ursprungligen, och fast jag vet
att den var grå, så kan jag inte låta bli att tycka att den ser snuskigt
skitig ut. Überäckligt! I soporna med den direkt. Jag är rädd att den
lila kommer se ungefär likadan ut ganska snabbt. Leran
är här på allvar! I hingstarnas hage är det en flytande gegga runt
foderlådorna, så idag flyttade jag deras mat in på foderbordet istället,
så de kan stå torrt. De tillbringar ju ändå ganska många timmar runt
dessa lådor annars. I de andra hagarna är det helt okej än så länge,
men inte där. Jag skulle vilja ha de där lassen med singel jag drömt om
länge nu. Men till dess att jag kanske i framtiden får råd att köpa det,
så får vi helt enkelt flytta på lådorna. Bellis
och Xenia matas på som bara den, det går väääldigt mkt långsammare än
jag hoppades på. Men skam den som ger sig. Jag skall öka givan med lucern
och hoppas det skall hjälpa bättre. Av
en slump har jag snubblat över info och insett att det finns personer, som
gör sitt yttersta för att verka seriösa och rediga, som inte alls är så
seriösa eller rediga som de ger sken av. Jag blir illa berörd då jag
upptäcker att man "förfalskar" fakta, för att få saker att se
bättre ut än de egentligen är. Varför? Lever man inte i en väldans
konstant ågren över att någon kanske skall komma på att man blåljuger?
Eller att folk i efterhand kan komma och säga att de blivit förda bakom
ljuset? Nåja, det är upp till var och en. Men den sista lilla respekten
jag hade, den försvann i ett nafs. Jag vet, det är inget att bry sig om
egentligen, det är inte min ensak. Men då man gång på gång blir matad
med påpekanden om hur bra de själva är i jämförelse med andra, då
står det mig upp i halsen. Jag har frågat personen ifråga om detta, men
svaret var föga tillfredsställande. Dennes val, jag har iaf frågat.
Det finns många som ÄR rediga och seriösa, men det är mer seriöst att
stå för hur verkligheten är. Enligt mitt sätt att se det, och jag har
såklart inte alls alltid rätt. Ganska ofta har jag tyvärr fel, det är
lite irriterande :-) I natt sov jag tre timmar i
sträck - det artar sig! Jag blev så glad då jag vaknade och insåg att
jag sovit en hel timme mer än vanligt. Resultatet lär inte vänta på sig,
jag var på mkt bättre humör hela dagen än vanligt. Vi
kollade på Criminal Minds ikväll och de avslutar ju alltid med olika
citat. Dagens citat träffade mig på rätt ställe och jag snor det. Jag
skall försöka ha det i åtanke då det är som jobbigast. "Nothing
is permanent in this wicked world - not even our troubles." - Charlie
Chaplin
|
