Egotrippen, en slags blogg

Spekulationer

Det finns många som har en hel del åsikter om detta med de förväxlade ponnyerna/felaktiga stammarna. En sak jag skulle önskat, om man nu fick önska ngt alls angående detta, var att folk gav fasen i att spekulera och sprida sina fantasifoster som sanningar. Det är redan en jäkla uppförsbacke som det är, att försöka räta ut alla frågetecken. Det blir inte direkt lättare när diverse åsikter (som alla givetvis har all rätt att ha) späs ut med skitsnack under dessa sagostunder som en del kallar vidarebefordran av fakta. Tacka vet jag istället de som faktiskt kontaktar rätt instanser och begär ut kopior på de FAKTA som finns i fallet. När sedan dessa sprids, så sprids åtminstone det som är "på riktigt". Vi är ganska många som hamnat "i kläm" i detta och ärligt talat, så vore det trevligare att få lägga all energi på att försöka göra ngt vettigt/någon nytta. Istället för att försöka förklara för alla, som hört "sanningen om allt" av någon, hur det verkligen gått till. Men det är klart, vad är det då för roligt...
Nu ligger namnen ute på SSS hemsida på de ponnyer som testats och bevisligen inte är samma individ som den påstås vara i stambok/pass. Att varenda en med detta prefix i dagsläget är föremål för spekulationer är jag medveten om, iaf på vissa håll. Därför har jag bett om hårprover från Hedwigs mamma Heidi, som inte är testad ännu. Dessa skall skickas till mig snarast har jag fått löfte om. Sen behöver ingen fundera fler gånger om Hedwigs stam stämmer eller ej. För jag hoppas/antar att jag kommer få ett positivt testsvar. Ingen behöver sedan fundera på om det har med stammen att göra, att jag lade ut för en tid sedan att vi tänkte sälja Hedwig. För det var inte alls pga något sådant. Likaså dubbelkollas Bonzo. Sedan skall jag, när ekonomin tillåter, se till att skicka in prover och testa samtliga mina avelsston och på sikt även unghästarna löpande. Just nu blir det till att börja med ovan nämnda som prioriteras, sedan får vi se vem som står på tur.
Med tanke på de spekulationer som pågår, så hoppas jag att det även framöver kommer att framgå vilka som ÄR testade och har konstaterats ha RÄTT stam, dvs är rätt individer. För det är ju inte roligt för dem, som faktiskt tagit sitt ansvar att kolla och verifiera att de har rätt ponnyer/rätt stammar, om det skall fortsätta spekuleras om att de föder upp hästar medvetet med fel stam. För det finns ju faktiskt en hel drös ponnyer som testats, och som bevisligen är alldeles korrekta.

Jag svarar mkt lite i telefonen fortfarande, mestadels pga min hals. Nu kan jag prata skapligt, om jag inte överanstränger mig för långa perioder varje dag. Men om jag inte håller snattran så fort jag känner att det blir jobbigt, då "går det upp igen" och det börjar om från början. Sen tar det flera dygn till innan det blivit lika bra igen. Så, att skicka SMS är enklast/säkrast. Men, får man inget svar så kan det löna sig att skicka om det igen. För iom att detta är det sätt jag kommunicerar med alla på just nu, mestadels, så kan det hända att jag missar en del. Bara kommunikationen mellan mig och barnen/familjen handlar om måååånga SMS per dygn. Så en del "kommer bort" i mängden. Mail läser jag sporadiskt, oftast via mobilen och då är det jag kan öppna/se ganska begränsat. Jag kan tex inte läsa/svara på PM (eller inlägg) på forumet. Och där loggar jag bara in via vanlig dator någon gång per vecka.

Avslutar med att skriva något som förmodligen anses av de flesta som att svära i kyrkan: Jag tycker det är skittråkigt att snön försvinner. Trots att den sabbade hagarna och diverse saker. Snön gjorde att det var ljust, rent och "torrt". Jag hatar lera, slask, isbanor mm. Och jag föredrar 5 minusgrader, mot 2-3 plus, det tycker jag är mkt kyligare och mer råkallt. Jag vill ha tillbaka snön! Jag vill att den ska ligga kvar ett par (max 2) veckor till.

Nytt försök

Dåligt med uppdateringar? Jo jag vet. Hela februari gick utan att jag kom mig för att uppdatera. Men det har varit lite för mycket annat, viktigare, som tagit upp min tid/ork/lust och mitt intresse. Plus att jag inte har ngn vettig dator att använda ännu. Det är många saker fortfarande som släpar efter, men jag kan verkligen inte göra mer än jag gör nu. Det klarar/hinner/orkar jag inte med just nu. Jag kan ju försöka förklara varför...
Under hela förra året präglades min tillvaro av två händelser. Dessa händelser styrde hela mitt liv praktiskt taget. Därför har jag varit frånvarande en längre tid, på flera sätt.
Det ena var en såld häst, som visade sig vara någon helt annan än den vi trott i många år. Det andra var att en nära anhörig blev svårt sjuk.

"Bonnie"
För ett antal år sedan köpte jag ett avelssto som jag valde ut enbart på stammen hon hade och vilka avkommor hon lämnat. Ett, i mitt tycke, kanonsto att avla på. Yeah right! Det visade sig för ungefär ett år sedan att jag aldrig fick det där "drömstoet" trots allt. Jag fick alltså fel häst. Det är inte vidare svårt att hålla sig för skratt.
För det har varit allt annat än kul. Det har varit så långt ifrån kul, att jag periodvis haft oerhört svårt att tycka att något alls med "hästeriet" varit roligt. Jag har tappat väldigt mycket av lusten att fortsätta, men förmodar att det känns bättre så snart vi får ett slut på det här - oavsett hur nu det slutet ser ut. Hästarna som i alla andra lägen varit de som hjälpt mig när det känts tufft, som gett tröst och "helat". Det sista halvåret har jag verkligen inte känt mycket mer än ångest.

Nu, för ett par dagar sedan gick, som de flesta noterat, andra inblandade ut med information om vad som hänt och det kändes först rätt jobbigt. Jobbigt för att man då måste handskas med lögnerna, lismandet och skadeglädjen. Nu, efter några dagar, känns det däremot bara skönt att det äntligen är något som händer. Jag har väntat och våndats i månader, helt i onödan, då utredningen av detta med förväxlingen av mitt sto plötsligt dog ut. Utan att jag ens fick veta det. Det dröjde många veckor från det att man slutade leta, tills jag fick veta att så var fallet och varför. Och då fick jag veta det från Finland, inte av inblandade i utredningen i det här landet. Däremot måste jag påpeka, eftersom det finns de som vill göra motsatsen gällande, att jag fått både stöd och hjälp (den som gått att få) av delar av SSS styrelse. Den kontaktperson som först tillsattes till exempel, har försökt att efter bästa förmåga att hjälpa till så gott hon kunnat under den tid då hon hade "rollen" som kontaktperson (förra våren). Tyvärr har det ju inte funnits mycket de/hon kunnat göra.

Vi vet alltså ännu inte vem stoet jag köpte egentligen är. Det skall testas DNA på andra från samma stuteri och med lite mirakulös tur, så kanske man hittar hennes rätta identitet. Jag förmodar att chansen är minimal, men jag tänker fortsätta hoppas så länge det bara går. Jag hoppas på detta mirakel, inte bara för min egen del som säljare av stoet eller uppfödare till "Bonnies" avkommor som nu har okänd stam - utan mest av allt för de drabbade ägarna till "Bonnie" och hennes avkommor i Finland. Hittar man inte "Bonnies" rätta identitet, då vet jag inte vad som kommer att bli av henne eller hennes avkommor. De "går" inte att avla på isf. Jo då, det "går", iaf på döttrarna - men vem fasen vill avla på ston utan känd härstamning?! Inte jag, inte ägarna i Finland. Stammen på avelsdjuren är trots allt ngt av det absolut viktigaste i ett seriöst avelsarbete.

I jakten på "Bonnies" identitet, jakten som upptogs av de finska ägarna då den dog på den här sidan av "pölen", har man testat en hel del ponnyer från samma stuteri som finns i Finland. Då har det uppdagats fler ston med samma problem - de är fel individer... Så detta slutade inte med att ha drabbat "bara" de finska ägarna, mig och uppfödaren. Utan fler och fler sugs in i ångestsoppan. Men fortsätter som sagt att hoppas.

Fortsättning följer...

Sjukdomen
I ungefär samma tidsperiod som det uppdagades med "hästaffären" ovan, så drabbades en nära anhörig av en form av psykos, vilket är en "vidrig" sjukdom. Mest vidrig är den, givetvis, för den som drabbas. Men den är ingen dans på rosor för de närstående heller. På grund av olika orsaker var det inte möjligt med sjukhusvård i det akuta skedet, utan det blev så att vi fick sköta "vården" här, hemma hos oss. Med vi, menar jag egentligen ärligt talat jag. Bara jag. Inte för att jag var bättre lämpad än någon annan, utan för att det just då inte fanns andra alternativ eller annan hjälp att få.
På inget vis vill jag, genom att "beklaga mig" över det jag gått igenom under denna period, förringa hur hemsk sjukdomstiden varit (och fortfarande är) för den som insjuknade. Det är omöjligt att ens försöka beskriva den ångest denna fått tampas med, varje vaken minut - i många månader. Ibland även i sömnen, i sina mardrömmar. Min upplevelse är förmodligen ingenting i jämförelse. Men jag jämför nu inte, utan beskriver liksom bara min upplevelse av detta. Som med mina mått mätt, är det absolut värsta jag gått igenom. Tveklöst. Och helt ensam. Med undantag av ett par vänner som varit underbara den här tiden. Men, ingen utomstående (som inte har egna erfarenheter av detta) kan ens föreställa sig hur det är att drabbas av detta. Eller hur det är att stå vid sidan av och försöka hjälpa, den oro man känner konstant över det som händer. Rädslan. Fasan då inget hjälper och den sjukas enda önskan är att slippa må dåligt och att slippa se hur illa den gör sina närmaste, när tankarna gått till att vilja "avsluta". Då blir man rädd. Sorgearbetet man går igenom när man till slut insett att personen man kände innan inte längre "finns", utan ersatts av ngn som ofta påminner starkt om den denna varit. Tills man tittar närmare och inser att det finns "någon annan" där också. "Den där" vi försöker få bort, men som då och då "poppar upp". Men vi kämpar vidare och med lite tur slipper vi gå igenom fler återfall och tar oss sakta men säkert närmare "målsnöret" = friskförklarandet.

Någon slags förklaring
Jag har försökt ta mig igenom det här utan att dra rätt in i den där berömda väggen igen. För att orka har jag fått lära mig att stänga av. Att inte "känna" överhuvudtaget. Allt som varit besvärligt, eller ställt krav på mig, har jag skjutit ifrån mig. De som står mig nära har jag hållit på avstånd när det varit som tuffast, risken att någon som känner mig väl skall upptäcka att jag mår dåligt var jag inte villig att utsätta mig för. Jag ville inte få frågor om hur jag mådde eller liknande, för jag kämpade desperat för att undvika att erkänna hur trasigt allt var. Periodvis gör jag fortfarande det, för jag fattar ju att var sak har sin tid. Nu måste jag orka finnas till hands. Det finns tid att älta och analysera saker och ting senare. Än så länge går det ju ganska bra. Men, att ens inbilla mig att jag skulle klara att sätta mig tex vid datorn och uppbringa energi nog att fixa något jag lovat, hjälpa till med hemsida tex. Det har inte funnits på världskartan... Jag har däremot haft ett par saker/åtaganden som jag valt att fortsätta med under den här tiden, och tur är väl det. Det har varit oerhört viktigt att ha några måsten, som inte handlat om familjen, sjukdomar eller förväxlade hästar. Sen att jag säkert kunnat göra en del saker mycket bättre än jag nu gjort, det tvivlar jag inte en sekund på. Men jag har gjort mitt yttersta, efter bästa förmåga.

Att jag skrivit om detta nu, är inte heller denna gång för att jag tycker synd om mig själv eller vill att någon annan skall göra det. Jag skriver det mest för att få kanske lite förståelse för att jag inte varit mig själv. För att jag inte kunnat prestera/utföra andra saker jag tagit på mig/lovat göra. Det har varit, och är till viss del ännu, helt omöjligt för mig att ha annan press på mig än det som är absolut viktigast.

Nog om det nu. Är det någon som undrar något, hör gärna av dig i så fall. Spekulera helst så lite som möjligt, fråga istället. Oavsett vad det gäller.

Nästa inlägg blir inte lika privat, dystert, gnälligt och ömkande. Nu ska jag gå ut tillsammans med Alba och njuta av solen en stund, innan det är dags att hämta hem barnen. Livet går vidare...