Egotrippen, en slags blogg

Hingstkollo

Igår var jag iväg och lämnade Wizard, Paradox och Eloge på hingstkollot. Samma hage som förra året (och året innan dess) och jag kan inte annat än upprepa mig... =Vilken otroligt härlig hage de har att tillbringa sommaren i! Jag är så glad att de får vara där. I år är det dessutom ordning och reda på kollot, då man nu anställt en mogen gubbe att vakta och fostra de unga grabbarna. Gamle Wessel, han kommer nog se till att de sköter sig. Hans första uppgift verkade dock vara att få de kaxiga ynglingarna att INTE bajsa på hans högar! :-) Sådant kan vara himla frustrerande! Han gjorde tappra försök att bestämt mota bort dem från en av högarna, men då två unghingstar lagt varsin hög överst, så fanns inget annat att göra än att skvätta en klutt ovanpå deras. Det gäller att han ägnar mycket tid åt att äta tror jag, om han ska ha en chans att "skita ikapp". ;-) Nä, jag tror att det kommer bli jättebra för unghingstarna att ha en "mentor" i sommar.
Det ska bli väldans spännande att se hur mina tre grabbar utvecklas under sommaren. Just nu ser de rätt bedrövliga ut tycker jag.

Nu är mitt dilemma snarare hur/vad jag ska göra med Epok... Jag tycker han är aningens för slimmad för att ställas ut om ett par veckor, men vi får se hur det blir. Egentligen skulle jag ju velat skicka även honom på hingstbete, men det är svårare att placera ut en treårshingst. Så vi får se hur det blir med honom. Jag, såsom mkt opartisk, tycker att han är himla fin. Det skulle vara skoj att få honom bedömd i bättre matchat skick än sist. Nåja.

Bättring

Under helgen som var, så släppte vi ut alla ston i en del av ena sommarhagen. Det var såklart mycket uppskattat. Inte minst från Bonzos sida. Sedan Jinx flyttades från hingsthagen, har Bonzo hunnit sätta rejäl sprutt på sina vårkänslor. Utan Jinx som styrde i flocken, tog Bonzo på sig ledarhatten och styrde upp tillvaron och det med råge. Alltså var det inte mycket att snacka om nu heller, utan även gammelmannen kastades ut ur hingstflockens hage. Jinx stängdes bort i den "innersta" delen, Bonzo placerades i mittenhagen och i den "yttre" (mot vägen och sommarhagarna) går då unghingstarna kvar. Mittenhagen, vilket bottennapp! :-)
Tyvärr stressade det Bonzo väldigt mycket, han som aldrig brukar reagera så annars. Resultatet blev att han sprungit av sig massor av kilon, vilket gjorde att det kändes ganska brådskande att möblera om en aning och det snarast möjligt. När stoflocken nu släpptes ut i sommarhagen, så stängde vi av och fixade till "slussen" mellan deras hage och bergs-/skogshagen. Det är nämligen Bonzos hage. Han har gått i den i sex år nu, från tidig vår till nästan vinter. Ibland även vintertid. Så gissa om han var lycklig då han släpptes in! När jag hämtade honom för att leda honom mellan de båda hagarna var han först på tårna och "morrade" åt Jinx och grabbarna samtidigt som han stressat försökte ha koll ner mot stohagen. Men så fort vi gick åt andra hållet, mot grinden uppe på berget, då dansade han fram och kunde gett vilken skolad Lippizzanerhingst som helst komplex- :-) Nåja, jag är kanske inte helt opartisk i frågan, men han var så läcker! Från att ha dragit som tusan i grimskaftet, till nu då det knappt kändes att jag hade någon häst alls i snöret. Han "dansade" fram alldeles intill mig hela vägen till hagen, dansade på stället medan jag öppnade grindarna och igen precis innanför grinden medan jag strulade med att knäppa upp grimman en hand och drog den av honom... Då jävlar var det sluttramsat med det "romantiska dravlet". Med ljudliga brölanden drog han iväg i galopp som en galning, för att komma jämsides med stoflocken som var en lång bit bort. Nu, trots att han går parallellt med stoflocken nästan hela tiden, är han oerhört mycket lugnare igen. Visserligen  springer han då och då och patrullerar den korta del av staketet som ligger längs med vägen, för på andra sidan vägen ligger ju unghingstarnas hage. Men även det ger sig snart, när han inser att grabbarna ÄR kvar i sin hage och inte smyger sig in över hans berg eller något. :-)

Bonzos andra föl för året föddes i går morse, fick jag rapport om nyss. En svart hingstunge blev det den här gången. Stort grattis Tina, vad skönt att allt gick bra med både mor och son!

Sorgligt besked från Finland

Under kvällen så fick jag ett mycket sorgligt mail, från Marika i Finland som köpte Ekskogens Indra av mig en gång i tiden. Hon berättade att Indra natten mellan lördag och söndag förolyckats i en komplicerad fölning. Hur fölet låg har jag ingen aning om? Men illa låg det ju bevisligen, då veterinären under flera timmar kämpat med att försöka få ut det.

Det gick hur som helst inte, så Marika förlorade både Indra och fölet. Jag är så ledsen för din (och Indras) skull Marika!

Kvar på stuteriet har de Indras och Bonzos gemensamme godkände son "Usvaniityn Lordi 126 SH", samt dottern "Usvaniityn Hulda". Alltid något, att åtminstone ha någon avkomma kvar. Även om det inte är någon vidare tröst just nu, när det pecis hänt.

Indra på utställning i Finland 2007. Foto: Mataleena Pesonen - matsku.net

Farligt att "nästan hoppas"

Jag skrev igår en sak gällande Moiras dräktighet, på grund av att jag kände mig uppgiven och maktlös inför de kommande fölningarna. Jag skrev så här: "Moiras fölning närmar sig. Borde göra det åtminstone, om hon fortfarande är dräktig... Nästan så att jag hoppas... Nä, det är klart jag inte gör egentligen"... osv. Idag slog det tillbaka, med en riktig käftsmäll.

På eftermiddagen idag ringde Maggan och sa att Moira började föla. Jag åkte dit som ett skott och var där på ca 10 minuter. Under resan dit hann jag få ett telefonsamtal, då de tyckte att fosterblåsan som nu börjat komma ut var väldigt röd! Helvete också!
När jag hoppade ut ur bilen precis vid hagen, ser jag Kenneth sitta bakom Moira som ligger en liten bit ut i hagen och hans händer är alldeles röda av blod. Innan jag hann fram för att se vad som hänt med egna ögon, så hann jag föreställa mig att hela livmodern trillat ur och liknande hemskheter. Det var inte så illa, men inte heller särskilt bra. Den "blåsa" som kom ut, var inget annat än moderkakan. När jag med viss svårighet konstaterat (genom att klämma och känna på/genom den tjocka moderkakan) att fölet låg precis som det skulle, så försökte jag se om moderkakan gick att föra åt sidan så jag kunde komma åt och få något att hålla i. Men det gick inte. Moderkakan låg som en extra fosterblåsa runt hela fölet, så det fanns inget annat att göra än att ta hål på den. Givetvis hade ingen av oss någon kniv eller liknande på oss, så efter att ha försökt göra hål med fingrar och naglar tog jag Kenneths nyckelknippa och använde den spetsigaste nyckel jag hittade och lyckades till slut få hål på den. Det var som att köra ner fingrarna i en köttbit och försöka slita isär den! Skit samma. När vi kunde se vad som fanns under den röda slempåsen, såg vi fölet i perfekt position för att födas med fostersäcken intakt och allt. Man vet ju aldrig, kanske den mot alla odds fortfarande levde iom att säcken var hel? Vi fick nu, när moderkakan inte var i vägen längre, ganska snabbt ut fölet. Men såklart var det dött. Ett svart litet hingstföl, Moiras första föl... JÄVLA SKIT!
Det var alltså inget felläge, inget föl som fastnade för att det var för trångt - nej, detta föl miste vi bara för att moderkakan låg så jävla illa i vägen, att fölungen pressades med den runt sig nästan hela vägen ut. Men där tog det stopp, eftersom den delvis var kvar inne i Moira och därmed satt även den fast. Så satans jävla onödigt, vilket förbaskat HÅN!
Det är viktigt att fölvaka, gör man inte det kan det gå åt helvete och vem har så iskallt samvete att man kan sova gott med vetskapen om vad som kan hända? Så jag vakar, och vakar. Och oftast är jag med när något av stona hos oss fölar... men det spelar inte alltid någon som helst roll ärligt talat. Trots att jag är på plats, precis vid svansen och ser när den första hoven är på väg ut och kan skymta både mulen och det andra frambenet precis innanför, så kan det skita sig totalt. En stark krystvärk, vid fel ögonblick, kan uppenbarligen göra att det slutar med katastrof. Så att man är på plats och fölningen fortgår precis som den skall göra, det är ingen garanti alls. Eller som idag. Ingenting förvarnade om vad som var på gång. Inget indikerade att något inte var okej. Så trots att det fanns folk som höll ett vakande öga, så fanns inget att göra. När frambenen och huvudet väl kommit så långt att det pressade ut moderkakan så pass att den blev synlig från "vårt håll" - då var det ju försent. Fölets försök att forcera moderkakan på sin väg ut, gjorde bara att den släppte från livmoderväggen och fölet var förmodligen på grund av det dött redan innan vi kunde skymta röd blåsa istället för vit. Faaan också! Hur i hela världen ska man kunna skydda sina ston, och föl, från sådant som inte märks utifrån? Och som ofta inte syns förrän det är försent?

Det kanske inte har något med tiden på året att göra, eller blir någon skillnad alls oavsett när på året man betäcker. Men jag tänker inte bortse från det jag tror på någonsin igen gällande detta. Därför tänker jag aldrig mer betäcka mina ston tidigare än mitten (helst slutet) av juni. Det är inte värt det. För jag tror stenhårt på att det kan spela stor roll, även om det givetvis inte gör det för alla, om man ignorerar både vad som format dessa hästar till vad de är idag samt alla de "äldres" erfarenheter. Var och en är ju salig i sin tro.

Jag tycker inte det känns det minsta roligt just nu, inte något överhuvudtaget. Jag är så fruktansvärt ledsen för mina stons skull, som mister sina föl. Och för fölens skull, som dör på sådana här onödiga sätt. Och för min egen skull, för jag har ju sett fram emot de här fölen. Haft planer och förhoppningar. Och ärligt talat, så känner jag mig inte det minsta rustad för att hantera fler sorgliga eller påfrestande saker just nu. Det är för mycket. Jag behöver få lugn för att hämta mig från det som varit det sista året med allt annat, men det verkar finnas en prenumeration på tråkigheter i mitt namn. Jag har de sista månaderna funderat mycket på hur det kommer sig, när man råkar ut för saker om vi gjort regelbundet nu i åtminstone fem år, att man inte blir VAN vid att kastas hejdlöst omkring i tillvaron. Att man inte resignerar och bara accepterar att det är så det är. Men det gör iaf inte jag, utan jag blir lika ledsen eller orolig varenda gång något trist inträffar. Det skulle tveklöst vara mindre ångestladdat att kliva upp varje morgon, om man visste att det skulle kunna skita sig både här och där - men att det vore helt okej, som det "ska" vara.

Vilken skitdålig, hemsk och sorglig dag det varit idag. Tack och lov är den åtminstone snart över. Dagen i sig alltså.

Hursa?! Att jag bara gnäller? Att jag tycker synd om mig själv? Ja, mycket.

Då skall det vara vår nu då?

Jag gaggar lite om vädret först, som vanligt. Intresseklubben noterar frenetiskt. Så.
Det blåser storm ute och ser/känns mer som sen höst, men det gör inget. När det blåser blir både hästarna och jag glada. Rackarns vad snabbt det torkar upp! Om det inte kommer allt för mycket regn och fortsätter så här ett tag till, så är det nästan så att jag kan gräva fram sandalerna och kasta allt vad stövlar heter åt fanders. Snaaaart...

Nu har mina hingstars arbete förra sommaren börjat visa resultat. Bonzo fick den 13 april sin första avkomma för året, som lever alltså. Ett svart stoföl blev det. Igår natt, den 30 april alltså, fick även Jinx en svart dotter. Stort grattis till era "tjejer" Sofia och Magdalena!

Jinx själv är inte särskilt nöjd med något alls just nu. Eftersom han blev lite väl tjurig på sina kamrater när vi bytte hage, så fick han flytta till en annan hage. Själv. Vid minsta lilla misstanke om att någon av de andra hingstarna så mycket som tittade mot stonas hage, så skulle de vallas in i ett hörn. Så länge de andra stannade i hörnet var det inga problem, inget tjafs eller bråk. Men det är ju inte vidare hållbart i längden, till slut hade det blivit tjafs "på riktigt". Så Jinx förpassades till hagen intill de andra grabbarnas, vilket verkade passa honom rätt bra precis i början. Tills han insåg att Bonzo & co går "mellan" honom och stona! Hur ska han nu kunna hålla koll på brudarna? Han ser faktiskt allmänt tjurig ut. Särskilt när unghingstarna sida vid sida, alldeles intill staketet han förbjudit dem att närma sig, står och fluktar på stona längre bort, med "stödbenen" utfällda och allt. Det är inte lätt att vara Kung, åtminstone inte när några ärthjärnor (tvåbeningar) saboterar tillvaron genom att flytta honom så "långt" bort. :-)

Moiras fölning närmar sig. Borde göra det åtminstone, om hon fortfarande är dräktig... :-/ Nästan så att jag hoppas... Nä, det är klart jag inte gör egentligen, men det känns aningen oroligt. Som sagt. Och som vanligt, just den här tiden på året.
När det gäller resten av de havande stona, är jag egentligen bara tvärsäker på att en av dem är dräktig. Och det är Livia. Ingen kan missta sig på den magen. Inte bara för att den är stor, utan för att "innehållet" lever rövare. :-) Helvise tror jag har kastat, men jag vet inte. Snarare så att jag förväntar mig det med tanke på hennes "historik". Jag skall kolla henne så snart jag har möjlighet. För Pandoras och Eddas del är det ju åtminstone två månader kvar, så dem har jag inte kollat och börjat inbilla mig saker om ännu. Det kommer finnas tid att framkalla paranoida tankar, även när det gäller dem.