Egotrippen, en slags blogg

Sista fölet för i år = triss i Jinxdöttrar

Äntligen är det över! Fölvakandet alltså. I dag på förmiddagen fölade Livia och gav oss Jinx tredje dotter. Så otroligt roligt, vilken himla tur vi haft som fått tre stoföl efter honom. Egentligen hade jag andra åtaganden i dag, men med föl på g så kan jag knappast åka så jag är flera timmar ifrån stallet. Nu var jag givetvis inte med direkt då hon fölade ändå, eftersom det till slut oundvikligen blir så att man somnar - hur gärna man än vill vara vaken dygnet runt. Men både Livia och fölis mår fint, så jag hoppas att det får förbli så.

Emmy döpte Pandoras föl till Penny idag, De andra två är också döpta, om än preliminärt. Livias föl hade jag ett jättebra (i mitt tycke) namnförslag till - om det varit en hingst. Jag var helt inställd på att det skulle bli det... Men nu måste vi ju tänka om lite. Inte mig emot dock, jag är så supernöjd med att det blev ett sto som jag kan behålla och avla vidare på, om allt går som det skall.

Emmy red premiärturen på Nynna idag och det gick riktigt bra, även om Emmy blev lite rädd då Nynna försökte bestämma att det var dags att gå tillbaka till hagen igen. Men jag tror att Emmy var jättenöjd ändå, hon såg iaf så ut. Emmy har blivit så duktig, med det mesta som har med hästarna att göra. Hon hjälpte till att fixa dem inför utställningen och fejade med mig innan visningen. Det är verkligen roligt att åka iväg och ha henne med, för hon börjar bli riktigt intresserad - av det mesta. Du är en super-Semla Emmy!

Jinx fick utöka sin flock med Moira igår efter utställningen och han verkade glad över det, även om hon nu inte brunstade just då. Men de andra fruarna har gått ur brunst så det passade bra med en ny att flörta med. Bonzo blev däremot av med en idag, som åkte hem. Innan helgen åkte ännu en hem och han reagerar inte längre med trånande hopp då han ser transporter köra upp på stallplanen - det är ju tydligen inte alls så säkert att något snygging lastas AV, de kan lika gärna lastas PÅ och försvinna.

I morgon fyller Tilde fyra år! Min stora "pillerkotte"! Bilden nedan är tagen idag i stallet, på en slagen superskitig hjältinna som farit runt i ett par timmar i solen. Ja jag vet, hon borde slutat med napp för lääänge sen, men så har det inte blivit.

Nedan ett par bilder på Jinx döttrar (de har också fått egna sidor):

Ekskogens Happy (Hedwigs föl)

Ekskogens Index (Livias föl)

Ekskogens Penny (Pandoras föl)

Föl igen, treårstest och utställning

Massor har hänt sedan sista uppdateringen. Treårstestet gick över förväntan. Visst var de inte tillräckligt väl förberedda och visst fick de usla resultat, som sig bör. Jag är inte alls missnöjd - tränar man, får man möjligen lön för mödan. Se bara på de som faktiskt hade tränat och gjort det ordentligt dessutom! De fick givetvis utdelning för detta - även det som sig bör. Däremot chockerade Moira alla, men mest mig, genom att smyga till sig en gångartsutmärkelse. Helt otippat! Men kul - jag tänker då inte överklaga beslutet.
Efter treårstestet, så sov jag. Jag var helt färdig efter allt kaos med trasiga skrivare, kraschade system och ja, allt som kunde gå åt fanders gjorde ju det innan förra helgen. Så efter att ha vilat och försökt kurera en envis förkylning under veckan som gått, så började vi förbereda oss för Gammeldags Marknad i Malmköping med tillhörande utställning på Malma Hed. Shetland Östs premiärutställning där. I fredags skulle jag åka för att fixa till de hästar som skulle följa med, då Maggan ringer och meddelar att Pandora fölat. Alldeles själv och utan att ge minsta vink om vad som var på gång. Så nu har Jinx fått ännu en dotter. Det hade gått bra, fölisen var aningen trött och seg och Pandora svullen i baken som en babian. Så det lär inte ha varit den lättaste fölningen, men vi vet ju inte om det legat fel eller bara varit jobbigt allmänt för henne. Fölet är iaf ute och båda verkar må toppen. Nu är det bara Livia kvar, och det lär inte dröja länge alls...

Så utställningen då, den gick superbra och både Moira (42p) och Buu (40p) är nu klara med sina dubbelguldsdiplom - ifall att de inte klarar att få de "riktiga" sommarpremieringsdiplomen. Jinx vann sin klass och blev Champion hingst. Åkte sedan ut som trea med 42 poäng. Jag är SÅ glad för hästarnas resultat. Dagen tillbringades alltså på Malma hed i gassande sol och jag har hinkat i mig läsk, mineralvatten och vanligt hederligt kranvatten. Massor. Men det kändes som en halv deciliter, max. Så ruskigt törstig som jag varit hela dagen! Men det var en bra utställning och klippan Carro ställde som vanligt upp och visade mina ponnyer. Tack AC mfl för ännu en trevlig helg!

Ullas Roxie fick guld och det kräver ett extra grattis, för sällan ser man folk bli så glada att de "våldför sig" på speakern/prisutdelaren. Efter regn kommer solsken heter det ju, och för Ullas del behövdes det lite extra då hennes fine Rottweilerhane "Björne" avled hastigt och olustigt häromdagen. Jag beklagar verkligen!

Hur som helst, så har vi nu två namnlösa föl. Måste bli lite ordning på det här snart... Men idétorkan är tyvärr seg att bli av med.

Mors dag är det också sedan en dryg halvtimme - grattis på din dag Mamma!

Treårstestsdags

Ja idag är det då alltså dags för Shetland Östs treårstest. Jag är pinsamt medveten om hur lite mina ungston fått träna inför uppgiften. Det kommer förmodligen gå åt fanders alldeles totalt. Jag räknar åtminstone iskallt med det allra värsta. Som att Buu går under bommarna eller att Moira i sann "bängelanda" ställer sig och leker med bommarna, hellre än hoppar över dem. Visst, hemma har det gått ganska bra - men det är långt ifrån samma sak som idag. Om de mot förmodan skulle hoppa skapligt, så är det enbart deras förtjänst. För att de är hästar, de flesta av den arten kan ju (och gillar) att hoppa. Buu var vid sista hoppträningen helt på topp, hon visade att man kan fast man är liten. Men, de har ju en tendens att vara mer blygsamma bland folk.

"What worries you masters you."
- Haddon W. Robinson

Jag har sedan timmarna efter att Hedda fölade, enbart pysslat med förberedelserna inför detta treårstest. Jag har fler än en gång förundrats över hur mycket som borde kunna förbättras och förenklas. Tänkte att ungponnygruppen skulle få ta del av det jag funderat på efter testet, så får de göra vad de vill med det sen. Men mycket har varit förbenat omständigt och försvårat/försenat sådant som i vanliga fall borde rulla på av sig självt.

Heddas föl - även denna namnlös än så länge. Jag har helt tappat fokus på dessa saker, det händer så mycket annat hela tiden. Men visst borde jag kunna tänka ut ett namn ändå, jo jag vet. Men det går bara inte. Fölet, som ju blev vår första Jinxfölis, är utan tvekan överburen. Och vilka ben hon har! Inte bara det att de är långa (tippar att hon likt sina föräldrar blir 101-102 cm), utan de är också riktigt rejäla och grova. Hon är inte alls lika näpet söt som Eponas och Lavas döttrar, som verkligen ser ut som små modellhästar. Heddas dotter är snarare bara "jämn" och "klar". Det skall, hur som helst, bli väldigt roligt att se hur hon utvecklas, hur Jinx barn blir.

Jinx själv är såklart helt ovetande om att han fått en dotter, och fokuserar enbart på att äta, flirta med sina fruar och så snart de släpper till, betäcka. Han var aningen grinig de första dagarna då hans blonda brud (fux) kom, för hon ville gärna umgås och ännu hellre klias med honom, men absolut inte "släppa till". När Jinx kom över mansgrisfasonerna, så upptäckte han att brudar kan vara ganska okej, även mellan brunsterna.
Bonzos liv (och de flesta hingstarna i avel) ser ut ungefär likadant. Han har dock både större ytor att patrullera - eftersom något "ägg" placerat en skog precis mellan hans bästa betesäng och utsikten över stora flockens sommarhagar. Så han måste vandra! Som om det inte räckte med att vi tvingar honom att själv gå till grinden när han vill ha vatten. I hans värld är han kung (i min med), och som sådan anser han säkerligen att vi borde bära vattnet fram till honom. Nejdå, han funkar kanon och har nog hittills faktiskt gjort det han ska med alla sina fyra fruar. Nu ligger hans ömma känslor hos Emmys nya häst, Nynna, som vrålbrunstat sedan dagen efter att hon kom hit. Hon är nog den värsta jag sett, hon kommer från vallen i vild galopp så snart hon hör Bonzo. Helt frälst. På det, annars är hon en urtrevlig ponny. Och, ursäkta ännu en svordom, fy fan för att ha vita ponnyer, som brunstpissar i kaskader. Hon är numera vit på huvud och undersidan av hals och bröst, samt lite på magen. på ovansidan är hon "jordad" och alldeles svart... Sen bakdelen då, gul svans, gula bakben och ja, sådär ursnuskig som bara skimlar och ex isabeller kan se ut. Jag har förvisso inte schamponerat hela henne eller på annat vis försökt fixa detta, utan har bara tvättat henne i baken. Tacka vet jag de svarta hästarna. Men det var ju knappast ngt nytt det heller.

"In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends."
- Martin Luther King Jr.

Nä, nu skall jag försöka mig på att få en "power nap", innan det är dags att åka och lasta mina små damer. De två treåringarna VAR rena då jag åkte, alldeles nytvättade och påklädda sina "badrockar". Men, sen brallade de loss som galningar i hagen (vill inte ha dem inne mer än nödvändigt) och rullade sig i varenda hög med hästskit de kunde hitta. De rena fina (enfärgade) täckena var plötsligt snudd på kamouflagefärgade. Så jag kan ju bara föreställa mig hur de ser ut i manarna och så när jag kommer. För mammas del är ju morgondagen bättre planerad. Hon skall inte in med Welma, New Foreststoet, förrän på eftermiddagen. Så hon kommer kunna putsa och fixa på sin häst hela dagen om hon vill. Jag skulle lagt allt omvänt, och tagit de minsta ponnyerna sist på dagen.

Jag hoppas nu inte på toppenresultat, utan jag bara önskar innerligt att de inte gör en massa dumma "bängligheter", utan sitt bästa åtminstone.

Nynna har fått en egen sida, under avelsston. Tyvärr är det bara gamla bilder på henne - hon är inte ens vit på dem. Men bara hon slutar brunsta, så ska vi fixa till henne och ta lite färskare bilder...

På återseende.

Fel, som blev ganska rätt till slut ändå

Igår natt vakade jag på Hedda. Sedan på förmiddagen var jag med två av döttrarna i stallet och löshoppade treåringarna och Drama. Så igår på eftermiddagen kom jag hem igen vid 15-tiden, då M & K tog över vakten iom att de var i stallet. Jag hann vara hemma någon timme, sedan ringde Maggan och meddelade att nu rann det ("och då menar jag RINNER", sa hon i tfn ) mjölk från Heddas spenar. Jag och Emmy kastade oss i bilen och åkte fort som bara den bort till stallet igen. Väl där kunde vi konstatera att Hedwig inte hade någon som helst brådska. Mjölken stod som spön i backen emellanåt, men inte lade hon sig ner och fölade för det inte...
Det blev ganska kallt och sent, så jag ordnade så att Emmy fick skjuts hem vid 20-tiden och stannade ensam kvar. Ensam och ensam, jag hade gott sällskap där jag satt och höll koll i bilen, av fantastiska Alba. Fantastisk för att hon lyckats hitta något hemskt okänt "urkel" att äta någonstans i geografin, vilket resulterade i helt makalösa fisar. Tanken med att sitta i bilen för att hålla värmen var inte vidare hållbar länge, det var öppna dörrar som gällde - alternativt kvävas av stanken! Tvi!

Timmarna gick och jag var fast besluten att stanna kvar, eftersom jag haft (som jag skrivit om nedan bla) en taskig känsla angående denna fölning. Med tanke på denna jäkla flax, så tänkte jag ju att om Epona fick tre i rad av sina exemplariska fölningar, så kanske det "jämnas ut" av att Hedwig skulle få tre olyckliga fölningar. Och jo men visst. Det som från början var tramsig "vidskepelse" växte under natten och morgonen till en mer och mer gnagande känsla av att få "rätt". När Hedda väl började föla, då vattnet gick, hade jag redan övertygats av hennes rullande och var beredd. Så beredd man nu kan bli alltså. Så ja, vattnet gick, sen hände inte mycket på 20 minuter, mer än ett evigt rullande, byte av sida och så. Till slut såg jag blåsan och då gick det snabbare, en hov och "slurp" så kom huvudet. Jag böjde mig ner för att kolla och jo då, bara ett ben. Jag försökte hjälpa till att dra först, sen gick jag in och försökte både med att trycka tillbaka hela fölet och med att få fram det saknade benet. Men det gick inte. Hela tiden hade jag varit rädd om "påsen" så att den inte skulle gå sönder, för jag skulle ju få ut fölet och allt skulle bli bra. Men när vi kämpat ett tag, jag och Hedda, så rev jag upp säcken över huvudet också, det fick gå som det gick. Jag behövde kunna dra i huvudet och vrida det för att komma in med armen ordentligt. Så jag grabbade tag i ena örat på fölet och lyckades precis få plats att komma förbi. Klockan var drygt 4 på morgonen och där stod jag, ensam som ett fån, i hagen med telefonen i kameraväskan utanför hagen och ena armen i Hedda med ett stadigt tag om det andra benet. Det fanns liksom inget att tjafsa om, jag kämpade som en tok och lyckades till slut få ner knäet en liten bit. Då släppte det, och jag kunde dra ut fölet - som levde fortfarande! Så glad jag blev! Även om det kändes fruktansvärt kaotiskt då, medan jag höll på, så gick det förhållandevis smidigt för Heddas del, så hon var knappt svullen efteråt och verkar pigg och fräsch.
Så nu är vårt första föl e. Jinx fött, ett svart sto med långa ben. Om hon klarade sig utan men, det får vi förmodligen ganska snart se. Och vem vet, hon kanske kommer att vara låghalt på ena fram och ha ett öra som är längre än det andra för alltid - men bara hon lever så.
Tur i oturen att det var så pass tidigt på morgonen ändå kanske, för så som jag svor, bönade o bad och förbannade allt och alla - är jag glad att inte folk runt omkring vaknat ännu och hörde mig.

Med tanke på hur illa det gått för många andra i år med fellägen, så känns det nästan oförskämt att vara så lättad som jag är nu, då det (än så länge iaf) gick bra med både mor och dotter trots allt. Men jag var så rädd att något skulle gå totalt galet, så nu är jag så lättad och mentalt slut att jag knappt håller ihop. Vid förra årets felläge på Hedda tänkte jag mest på hur jag skulle förklara för Emmy om det gick åt skogen. I år tänkte jag mest på vilken tur det var att Emmy åkte hem igår kväll och inte stannade kvar och vakade med mig. Phew!

Bara ett par dagar kvar nu till treårstestet. Jag har ingen aning om jag har koll på allt eller inte, det lär visa sig. Det är lite för mycket att hålla på med detta i fölvakningstider känner jag. Skall det göras om, vem vet vilka ryck man kan få framöver, så skall det läggas lite senare så att den värsta rushen är över åtminstone.
Vi har iaf hoppat dem lite grann, så jag hoppas de tänker försöka hoppa även på söndag. Hemma är det Buu som hoppar med mest glädje, hon fortsätter varv efter varv om man inte hejdar henne. Tills hon tröttnar och kryper under banden runt "banan". Pruttponny! Moira är nog den av mina som hoppat "bäst" hittills. Drama, ja hon bara hakar på... Ja, vi får väl se på söndag som sagt.

Inget föl, fula tilltag och löshoppning

Hedwig har inte fölat ännu. Jag har haft koll på henne för säkerhets skull då jag tycker att hon har börjat förändras till sättet, men ännu inget föl som sagt. 

Tänk vad folk kan vara påhittiga i sina försök att sabba för folk som inte faller dem i smaken. Tur att vettiga människor inte går på vad som helst, och synd att "halvvettiga" inte har den goda smaken att kolla läget. Men ärligt talat, orkar faktiskt inte bry mig ett skvatt mer än just denna kommentar.

Vi har löshoppat lite mer, men jag känner ärligt att det inte blir så bra som jag hade velat. Med ett komplikationsfritt liv, hade jag haft mer tid. Men detta kan jag iofs allvarligt inte säga haft högsta prioritet, annat har varit (och förblir) viktigare.

Emmys nya ponny har kommit hem också, ett WM-sto. Emmy tycker att hon är det vackraste som finns, till och med vackrare än Gucci - det betyder att Emmy är riktigt frälst, för Gucci har legat på topp hittills. :-)

Fördummande teknik

Emellanåt stör jag mig på att jag inte kan alla mina barns mobiltelefonnummer utantill, eller att jag inte memorerat deras skoltider. Telefonnumren finns ju inlagda i kontaktlistorna i både mobiler och hemtelefoner. Deras scheman kan jag se på nätet. Så det har liksom aldrig blivit av. Vad slappt! Och egentligen, vad obehagligt - iaf om något inträffar som gör att man inte har tillgång till de här moderna grejerna och prylarna som minns saker åt en.
Hur påverkar allt sådant här på sikt? Det måste göra människan dummare, eller iaf minska förmågan att minnas saker, enkla saker som telefonnummer. Och i nästa steg, vår förmåga att orientera oss, förmågan att vara helt självständiga. Numera är en GPS så billig, att vem som helst kan ha en i bilen. De flesta moderna mobiltelefoner är förresten utrustade med GPS-funktion. Så varför skall en människa alls besvära sin hjärna med att försöka hitta själv, eller lära sig och minnas hur man tar sig till olika ställen? Om 20 år kommer barnen att garva lika hånfullt åt en då man säger att man en gång hittade själv, med kartor/vägbeskrivningar på papper - som idag då man förklarar att man inte hade dator som liten, utan minsann var ute och lekte FAST det regnade.

Man kan ju tänka sig hur det ser ut i framtiden, där vi förlitar oss mer och mer på tekniken och att prylarna håller reda på datum/tider/viktiga saker åt oss. Vad händer om allt kraschar? Redan nu är det ju illa emellanåt. När man skall handla och butikernas (kortläsarnas) kontakt med banken är nere. Totalkaos, för inte har man kontanter på sig!? Nej, då får man vackert släpa sig till en bankomat. Så visst går det att lösa. Men ja, vart jag är på väg är väl uppenbart. Jag tycker det är obehagligt att man förlitar sig så på datorer, mobiler och GPS:er mm. En enorm del av livet är ju digitalt. Vi lagrar alla våra viktiga bilder, brev och annat på datorer/diskar. Om de kraschar då? Ja, visst tar man back-up på grejerna. Men om de kraschar då? Om CD-skivan man brände med bilderna på då barnen lärde sig gå inte fungerar? Ja ja man kan ju bränna dubbla skivor direkt... Och uppdatera dem då och då, eftersom det kommer ny teknik hela tiden, och dagens CD-skivor kommer vara lika stenålders som VHS inom en snar framtid. Men ändå!
Jag är skitdålig på det där. Jag har visserligen två diskar och diverse skivor med mina bilder sparade på. Men ändå... som sagt. Jag skulle förmodligen ha gjort smartast i att skriva ut bilderna/framkalla dem. Åtminstone dem jag är rädd om. "Ska göra det sen..."

Fan vad gammal jag har blivit!

En annan sak som stör, är den helvetiskt dåliga barnkanalen Cartoon Network. Vilket jädra skit! Jag låg och vilade med Tilde häromdagen och hon slog på CN. Jag har reagerat förr, på att det är urdåliga barnprogram, men nu reagerade jag igen. Jag hörde under loppet av 20 minuter saker som: "jag ska slita skallen av dig", "ska slå ihjäl dig skitunge", "jävla", "satans...", "för helvete", "ta livet av" och mer av den sorten, medan de slåss och har sig. Det är BARNprogram, som sänds mitt på dagen! Men jag är väl bara gammal nu med? Men jag tänker inte gilla det och jag tänker skaffa bättre alternativ till underhållning på TV till mina barn. Tack och lov kan man styra Tildes val rätt bra, hon föredrar faktiskt Saltkråkan, Bamse och My Little Pony. Och tittar till min glädje mkt lite på TV öht. Det räcker gott med att hon lär sig en massa fula saker att säga av sin äldsta bror och hans eko, den yngre storebrodern.

Och när jag ändå är inne på ämnet söner. Min käre son Joey, som tidigare spelade både fotboll och innebandy aktivt men slutade med båda, har nu fått upp sitt intresse för sport igen. Han är två gånger i veckan på handboll, missar absolut inte en minut av träningarna - då när tjejlaget tränar. För då sitter han och kamraterna som ljus på läktaren och tittar. Jag undrar hur mycket av själva sporten de uppfattar, med tanke på att de förmodligen har fullt upp med att se hur spelarna rör sig. Och då granskar de spelarna på liknande sätt som vi granskar hästar på utställning, dvs exteriört. Skulle tro att bedömningspunkterna är: typ, huvud, extremiteter, juver, rörelser på bakdel...  Herrejisses, hormonstinna pokjar! Att de bara orkar! Jag som för en sekund blev glad då min son deklarerade att han skulle på handbollsträning. Tills jag förstod varför.

Nattas första år i gymnasiet börjar lida mot sitt slut också. Ett par ämnen har hon läst klart nu och får alltså betyg i. Två av dem fick hon veta förra veckan, vilket var samhällskunskap och kriminologi och i båda har hon fått (kommer att få) MVG! Jag är så glad för att hon har lätt för sig och för att hon är så himla duktig! Var lite orolig ett tag under mitten av terminen, men det kanske var onödigt? Nu har vi iofs inte sett/hört resten av betygen (om det är fler hon får redan nu?), men så länge hon jobbar på sitt bästa och tycker det är roligt, så är jag nöjd - även om hon får G. Fast vilket slöseri, med bra betyg och läshuvud - att bli jurist. Med sina betyg skulle hon kunna plugga och bli veterinär! En egenuppfödd veterinär, det vore inte illa!

Emmy har fått sin födelsedagspresent i förskott, eller kommer troligen att få på söndag. Skall skriva mer om det då. Jag har berättat vad det är för Emmy redan och hon har ringt hela kvällen från Nicke, och "bara vill prata lite", så jag tror att hon är överlycklig. Åtminstone skrev hon på MSN att hon älskade mig mer än någonsin och att jag var världens bästa mamma... Well, för det första har hon ju inte så många mammor att välja på, jag är den enda hon har även om Åsa är bonusmamma. För det andra, så undrar jag om hon tycker det även då jag tjatar och gnatar om saker hon måste göra här hemma osv. Men men, jag får gotta mig och njuta av de positiva kommentarerna så länge jag kan. Eller hur Semlan!

Och så spinner vi vidare på Åsa. Varenda gång vi har haft negativ kontakt med mitt bonusbarns mamma, vilket händer alldeles för ofta ännu, så måste jag säga att jag sänder en tacksam tanke till Åsa och Nicke. Åsa för att hon är så bra för Emmy, så bra att Emmy älskar henne (det måste man förtjäna) och till Nicke, för att han hade den goda smaken att gifta sig med en vettig kvinna. Tänk om vi fått en till "sån" i familjen, då hade jag blivit vansinnig! En "sån" som påstår att vår goda relation, min vänskap med Nicke och att vi öppet visar hur bra vi alla kommer överens - att det skulle vara SKADLIGT för bonussonen - eftersom vi inte har samma relation till dennes moder. Hmm... undrar varför relationen är aningen "spänd"? Kan det bero på hoten? Kan det bero på fylleslagen? Kan det bero på de konstanta sveken och den sårade blicken hos den som blir sviken? Eller kan det kanske bero på det uppgivna tonfallet och tårarna då nya löften brutits? Nej, det vore väl småaktigt av oss... Sådana petitesser, det får man väl räkna med? Nähä, jag kommer fortsätta att skapa traumatiska tillfällen för grabben = de då han skall tvingas uppleva hur vuxna människor kan fortsätta vara goda vänner, umgås utan vassa pikar och fula kommentarer samt ha trevligt tillsammans. Stackarn, hur skall han bli som människa efter att ha fått växa upp med sådana upplevelser?

Hedwig är beräknad att föla i morgon (14:e) enligt UL och den 19:e enligt sista betäckning. Hur som haver, så är det inte långt kvar. Hon såg mer färdig ut för en vecka sedan, än hon gör nu. Och nu är jag rejält nervös. För om Eponas fölning var en kopia av tidigare två, dvs slurp så var den ute, så är jag rädd att det skall bli en "tredje ggn gillt" även för Hedwig. Så jag är på helspänn...Gode gud, låt det gå bra!

Tillgänglighet

Häromdagen pratade jag och Jani pga olika anledningar om detta med att ansluta sig via mobilen till MSN. Vi var båda rörande överens om att det skulle kännas alldeles för jobbigt. Redan nu kan jag få smått panik av att man anses vara tillgänglig, för alla och allt "alla" kan tänkas vilja. Okej, är det viktigt eller brådskande så förstår jag att man ringer alla nummer man har och skickar meddelanden överallt man kan tänka sig. Men är det saker som inte är vidare brådskande, då kan det gott räcka med att man testar hemma, sen på mobilen (för ofta är man ju trots allt ute) och sen slänger ett SMS o ber att man skall ringa upp. Men när det rings hem, sen på mobilen, sen hem igen, skickas SMS både en och fyra gånger och PM samt mail... allt för att fråga när ens hingst kommer att få sin nya bild inlagd på hingstlistan - då har det passerat gränsen för vad som är okej. Iaf i min värld.
Jag förstår att man vill få sina grejer klara, helst samma timme som man kom på att skicka bilden.  Jag förstår mer än väl alla de som väntar på sina fölboxar också, eller vad det nu må vara. Jag förstår att folk blir otåliga för att de vill få med sina saker öht, det är jävligt trist att jag inte hunnit med/orkat. Men man måste faktiskt också förstå, att det finns ett liv utanför forum och hemsidor, som kräver sitt. Mina egna barn, de prioriteras alltid högre än fölboxar och hingstlistor. Alltid. Mina stons fölningar likaså. Givetvis är det ultimata att jag som förra året, och året före det, oftast kunde lägga in grejerna samma dag, ibland samma timme, som de kom på mailen. Men i år är min situation inte sådan att jag ens sitter vid datorn dagligen om jag inte måste. Saker jag åtagit mig att sköta, ex föreningssaker, de måste skötas ändå och via min mobil kollar jag av om det finns något sådant att ta itu med - om inte struntar jag ofta att alls sätta mig här. Och då vill jag inte bli mailbombad av folk som, till skillnad från mig, har tid just nu att sitta vid sina datorer hela dagarna. Inget fel med det, det gör jag också periodvis - men just nu har jag inte tid, lust eller ork. Respektera det.

Observera att jag inte menar dem som mailat för att bara kolla om deras bilder kommit fram en gång eller så. Det jag menar är otaliga mail/SMS/PM eller jagandet via telefon - till och med via ett av mina barns nummer vid något extremt tillfälle.

Det blev en Electra

Idag fölade Epona. På förmiddagen åkte jag till stallet för att kolla hur läget var på "kvinnokliniken". När jag kom dit såg jag inte Epona i hagen med de andra, och fick hjärtat i halsgropen. Hann se henne framför mig, liggandes uppe på berget med någon komplikation. Fy så tramsigt, men man blir lätt skärrad när det händer så mycket överallt. Men, hon hade bara sökt sig undan de havande kamraterna och stod i lösdriften. Det syntes tydligt på henne att det var dags. Så fort hon såg mig kom hon farande, och började pilla på mig och nästan hängde på mig. Så brukar hon inte vara i normalt tillstånd. :-) Jag tog fram tempen (som jag numera har i fickan konstant) för att kolla om det var någon förändring. Men se det gick hon inte alls med på! I den änden skulle inget stoppas in, det var ju grejer på väg ut. :-) Hon knep så hårt att jag inte ens kunde flytta svansen för att kolla hur hon såg ut "där bak". Hon fick gå kvar en timme i hagen, tills jag såg att det började bli riktigt dags. Då flyttade jag henne till den lilla hagen, så att hon skulle få vara ifred när hon fölade. Och för att jag skulle ha henne strategiskt placerad OM något gick snett.
Men tack och lov, så fölade hon precis på samma sätt som de två tidigare gångerna. Hon krystade en liten stund och sen "plopp". Ut kom ett svart stoföl! Jag blev så himla glad. Först lättnaden över att det gick bra, och sen fick jag en Bängeldotter! Hur coolt som helst!

Eponas dotter döptes till Electra, fast jag undrar lite om jag kanske skulle valt det andra alternativet jag kunde tänka mig. Men nu skall jag inte vela, det har vi ju gjort länge nog med Babsans son. Och kanske får Epona fler döttrar framöver, då kan jag använda det då. :-/
Epona är ju taget ur keltisk mytologi, medan Electra (fast då med k och inte c) kommer från den grekiska. Så en tunn röd tråd finns det ju ändå.

Nu är jag så ruskigt trött, så jag lär inte få klart vidare många publiceringar idag heller. Men var sak får ha sin tid helt enkelt.

Olidlig nervpress

För ett par dagar sedan ändrade Lava beteende, i vanlig ordning inför närstående fölning. Idag tycker jag att även Epona beter sig underligt. Båda damernas juver växer sakta men säkert och idag har Epona kommit ikapp Lava i storlek. Hedwig har också fyllt på snabbt som attan. Tänk så skönt om de fölade samma dag, med någon/ett par timmars mellanrum. Tre vak sammanslagna till ett, vilken dröm. Precis som varenda vår de sista åren, så infinner sig ångesten inför fölningarna ju närmare de kommer. Och ännu värre blir det när det går galet lite här och där. Inatt pratade jag med en vän som just förlorat både sto och föl i ett felläge. Jag lider verkligen med henne, så satans jävla onödigt att sådana saker skall behöva hända. Och vad säger man, det finns inget man kan säga, som överhuvudtaget ens lindrar sorgen eller ångesten. Det är så fruktansvärt att behöva uppleva och jag skulle inte önska ens min värsta fiende detta, så hur 17 ska man kunna trösta? En av de jobbigaste bitarna, tycker jag iaf, är efteråt. Alla dessa "om...". Om jag hade, om jag gjort, om jag inte... Om inte om fanns. Även om man vet innerst inne att man gjort precis allt man kunnat, och lite till, så funderar man ju på vad som hade hänt - om...

Så, nu väntar vi på de 3 svarta madamerna som står på tur att föla. De är flyttade till en hage vid stallet och jag är på helspänn... Måtte det gå vägen, måtte de inte lura oss så att vi missar att vara på plats. Alla dessa tre brukar vara väldigt tydliga, och vid deras tidigare fölningar har det inte alls varit svårt att de att det är på G. Men vem vet?

Den sista veckan har inneburit en massa funderingar och sökande efter fakta som jag behöver få fram i ett ärende. Det har tagit upp inte bara mina vakna timmar, utan även de få då jag borde sova i lugn och ro. Jag har vaknat upp från de mest bisarra mardrömmar om det som pågår, och känner mig allt annat än lugn och utvilad. Snarare väldigt stressad. Att vänta, det har aldrig varit min starka sida. :-)

Givetvis så drabbar detta, igen, att jag släpar efter med en del måsten. Igår och idag har jag försökt sortera både papperstillvaron och den digitala. Hingstar och bilder på desamma till hingstlistan är snart alla redigerade och klara. Fölboxarna är sorterade och skall bara formateras, sen kan jag publicera en hel drös. Och när det gäller fölboxarna ja, jag har ju faktiskt själv ett föl som borde lagts in där för länge sedan. Men han har ju fortfarande inget namn! :-O Jag bara kan inte komma på något! Jag blir tokig på det här, det brukar aldrig vara ett så här långdraget problem. Jag har nu mer eller mindre bestämt mig för att åtminstone frångå min vana att döpa på moderns bokstav. Då blir ju alternativen plötsligt fler... Men jag har inte ens ett halvdant förslag i bakhuvudet, på någon jäkla bokstav alls. Suck! Prutt!

För övrigt har det kommit lite regn både i går kväll och på förmiddagen idag. Men det duggar bara lite fint. Visst skall man vara tacksam för det lilla, för det hjälper ju trots allt, även om det är aldrig så lite. Men ett par timmars rejält regn, det skulle jag gilla. :-)

Idag fick jag då räkningen på veterinärvården och ihoptråcklandet av mitt ungsto. Notan slutade på strax under 4.000:- Jag har haft sådant huvudbry över detta dilemma. Jag börjar bli förbannad nu också, på mig själv! Här lånar jag ut ett ungsto som sällskap till en tjej (kvinna, hon är iaf äldre än jag själv), gratis. Efter ett dygn skadar sig stoet på en karbinhake som sitter i boxen, och hon sliter upp en reva på bogen - nästan en dm lång var den längsta revan. Hästen måste givetvis ha veterinärvård, inget snack om det, hon behövde ju sys! Någonstans känner jag hela tiden att det känns fel/konstigt. Jag tycker innerst inne att denna veterinärkostnad borde betalas av tjejen som lånat hästen, i vars box hon skadat sig. För jag resonerar som så, att hade hon varit kvar hemma i hagen hade detta aldrig hänt. Att hon försökt klättra på en boxvägg där det sitter en karbinhake. Visst kunde saker ha hänt hemma också! Men nej, sannolikt inte på detta vis. Jag förundras lite över att jag inte ens får höra ett erbjudande om att dela på kostnaden. Inte ens det. Och efter att ha tänkt dessa tankar och känt så här ett dygn eller så, så börjar jag få dåligt samvete. Mot hästen. Sen börjar jag känna mig taskig, mot tjejen som lånat henne - för att jag tycker att det är hennes ansvar samtidigt som jag självklart förstår att hon inte haft minsta avsikt att skada min häst. Så jag säger inget. har fortfarande inte sagt något. Har inte ens kunnat åka dit nu, för jag vet inte hur jag skall bete mig om jag träffar henne? Idag då jag fick räkningen i handen, då blev jag heligt förbannad. På mig själv. Jag ska fan inte behöva ha dåligt samvete för att jag tycker att ansvaret för räkningen ligger på henne, som hade/har ansvaret för hästens väl och ve under tiden hon lånar henne. Och sedan, under kvällen nu, så är jag visserligen inte längre förbannad - utan irriterad, för jag tycker inte att jag skall behöva betala 4.000:- för att låna ut en häst till någon annan! Om JAG lånar en häst av någon, och den skadas när jag har ansvaret för den, DÅ skall jag betala. Jag måste lösa det här. Jag känner bara ett stort obehag så länge detta är ouppklarat. Men då studsar vi snabbt som tusan tillbaka till ruta ett. Bara TANKEN på att jag skall tala om att jag tycker att hon skall betala räkningen - bara tanken på det - gör att jag känner mig skitelak?!? Är jag helt fel ute? Skulle DU betala räkningen?

Nä, nu måste jag tänka på något annat...

Regn!

Äntligen kom det lite regn! Inte jättemycket, men alldeles tillräckligt för att ge betet en extra skjuts. Det får gärna komma lika mycket till, i samma takt och sen passar det fint med sol till helgen igen. Men sen när kunde man bestämma vädret. Hoppas kan jag ju alltid iaf, är alldeles gratis.

Welma (NF-sto) har anpassat sig fint till shettisflocken, och nu är min förhoppning att hon skall smittas av shettisarnas psyke. Det har ju funkat förr... Hon är lite väl "tittig" och studsar för minsta ljud eller rörelse, så en sommar ihop med de bastanta tanterna och orädda ungstona borde göra susen. Men, ovanstående till trots är hon en oerhört trevlig häst! Social och mysig. Emmy är helt såld på henne och önskar sig inget högre än just Welma när hon fyller år, en "riktig" häst. Bah, en shettis är en riktig häst - den enda riktiga hästen! Jag tror min dotter behöver lära sig veta hut! :-P Hon står vid hagen och tittar på hästarna och konstaterar att "Hedwig är den finaste... av shettisarna" :-)
Hon är ursäktad för det där med riktig häst, Welma är ju urtrevlig och jag förstår att Emmy suktar efter en häst som hon kan rida på. Hon är ju nästan för lång redan nu för att rida shetlandsponny.

I helgen fick vi oväntat, och otrevligt, besök i stallet. När jag satt mina två yngsta döttrar i bilen och skulle lyfta in Tildes cykel i bakluckan såg jag ngt i ögonvrån, precis intill bilen. Tittade till och trodde först det var ngt skitigt snöre/smalt rep som låg där. Men när snöret började ringla mot mig, så insåg jag att det var en orm! USCH! En huggorm, skapligt nykläckt dessutom, var det och med hjälp av K fick jag den "avvecklad". Jag fick lite lätt ångest efter det. Där ormen kommit slingrandes, satt Tilde barfota och i princip näck och lekte en liten stund innan... Tänk om den kommit tidigare, när hon sprang runt där barfota och lekte! Hon vet ju inte vad ormar är, mer än att hon sett dem på bild/TV och är förmodligen inte det minsta rädd. Och inte tror jag att hon är så pass uppmärksam att hon skulle upptäckt den heller medan hon satt och "sorterade stenar" tex. Ormskrället rörde sig ganska snabbt också... Nu blir det mer koll kan jag säga. Iofs är det första gången på alla år jag sett en orm på stallplanen. Jag har sett ett par på vägen till stallet och ja, blivit biten i tån av en nere vid ena hagen. Men det var många år sedan... Man kan ju hoppas att det dröjer ett bra tag innan vi träffar på nästa. Fruktansvärt otäcka djur! De får mer än gärna finnas i skogen osv, men på de platser där folk "bor" kan de gott låta bli att vara!

Apropå min "huggormstå", så var det ju samma som jag bröt i höstas. I förra veckan hände ngt underligt med den igen. Ett par gånger (4-5) under en halvtimmes tid, snärtade det till inuti tån, som ett gummiband som går av typ och det gjorde svinont. Efter den sista gången, när det gått kanske en kvart, så slutade det göra ont och nu, nu kan jag inte för mitt liv lyckas med att böja på tån? Var det ledbanden som tackade för sig, för gott? Jag har absolut inte ont i den längre, den är bara helt totalt stum... Känsel har jag i den, det gör helvetiskt ont om jag stöter i den exempelvis, men om jag låter bli att göra det märker jag inte av den. Det har gått hur lång tid som helst nu, och jag trodde faktiskt att den skulle ha läkt ut och blivit normal. Men normal kanske den aldrig blir igen?

Om två veckor åker grabbarna på kollo och då får Jinx flytta upp till sin gamla hage igen. Bonzo är redan på plats i sin hage och har fått sin första utomstående fru. Till gammelmannens lycka var hon på väg in i brunst och luktade enligt hans mening alldeles underbart gott. :-)
Att hingstarna får åka på kollo känns himla bra. En ganska "stor" flock med grabbar, i olika åldrar. Perfekt! Jag läste att någon skrev att de ansåg att hingstar blir mer hingstiga av att gå på hingstbete och att de istället kanske skall "uppfostras". Jag är av helt annan uppfattning. Jag tycker de fostras urbra av varandra, är minimalt hingstiga mot oss tvåbeningar eftersom de tar ut det på varandra och dessutom sätter de muskler som vi inte kan träna fram på samma sätt. Kan kan man väl, men ja, missförstå mig rätt. Sen är jag ju inte heller så mkt för detta tränande av unghästar som många andra. Jag tycker det räcker att de hanteras så pass att de kan uppföra sig, ledas, visas, verkas och under vintertid att man kanske tömkör osv när de har åldern inne. Men till hösten då de är två år, tycker jag de skall få vara häst och vara "ifred". Inte att man ska skita i hantering, utan att man skall ta hänsyn till att de utvecklas långsamt och är långt ifrån klara som tvååringar. Så sommarkollo, det känns kanon. Den treåring jag har kvar, Klipp, har dessutom Angelica kört in nu under våren. Så han har gjort sig förtjänt av att bara gå och "drälla" i sommar.

Jinx har nu fått fler föl, i Finland. 1 hingst och 2 ston har det fötts i hans första kull, det är jättespännande och jag hoppas snart få se bilder på de sista två. Sen är det två ston till som väntar föl efter Jinx i Finland, men de är väl inte beräknade att föla riktigt ännu.

Epona har idag 10 dygn kvar och Hedwig har 14 - enligt 330 dygn räknat. Epona ser mkt lite dräktig ut, jämfört med de andra. Tycker jag iaf. Jag hoppas att hon är det...

Födelsedagstant

Idag fyller Kola 30 år! Än så länge pigg och glad, men det märks att det inte är en ungdom på flera sätt. Känns väldigt tråkigt, samtidigt som det såklart är roligt att hon fått vara fräsch så här många år.