Egotrippen, en slags blogg

Det gäller att hålla ögonen öppna

Så här med facit i hand, så var det jämförelsevis inte vidare hemskt när Tilde målade toalettsitsen med en tub tandkräm. Inte heller den gången då hon hällde en hel (stor) flaska diskmedel över hela köket. Nu har hon tagit priset, den lilla pillerkotten. För några veckor sedan, fick hon ett nyväckt intresse för sitt gamla hopprep igen nämligen. Hoppa med det kan hon såklart inte ännu, men hon är en hejare på att knyta fast det överallt. Där man minst anar. För ett tag sedan höll hon på att ta livet av flera familjemedlemmar, då hon knöt/spände fast hopprepet tvärs över trappen - si så där en lämplig dryg decimeter ovanför trappsteget, precis så man kunde köra in fötterna under det. Det är ganska mörkt i vår trappa ned till undervåningen och gissa om man blev förvånad, när man kände hur fötterna satt fast på trappsteget man nyss lämnade på väg ner med famnen full av tvätt. Som man trodde att man klev ned från alltså, för att sekunden senare falla som en fura framlänges. Tack och lov, så satt snubbelrepet precis i hörnet, vilket gjorde att fallet stoppades av väggen. Det kunde slutat illa. Efter denna incident togs hopprepet ifrån det fullkomligt oförstående trollet och gömdes på ett säkert ställe. Jättesäkert. Eller hur.
Uppenbarligen har Tilde lyckats hitta hopprepet igen. Det vet jag, för häromdagen då Joey skulle springa upp för trappen för att svara i telefonen, så svor han över att han nästan blev halshuggen. Sen fastnade han i telefonen med någon kompis och inget mer blev sagt om detta just då. Nu tog det ju dock inte många sekunder för mig att förstå vad han hade menat, då jag strax därefter ganska snabbt tog mig nedför samma trappa. Återigen hade Tilde knutit fast sitt hopprep i trappen. Denna gång på övervåningen, i "staketet" som går runt trappen. Där hängde det i perfekt halshuggarhöjd... Behöver jag ens tala om att hopprepet åkte i soporna? :-)

Nedan ett par bilder från idag:

Bonzo uppe på sitt älskade berg.

Penny och Electra.

 Alba.

En Kamelont? Nej en väl kamouflerad ponny, dvs Index.

Värmeslag

Det är fortfarande, trots ihärdigt regnande sista tiden, fruktansvärt varmt. Jag blir knäckt av att inte kunna sova mer än en-två timmar i stöten. Vi har öppet i korsdrag så snart det går varje dag, fläktar på dygnet runt och neddraget i nästan alla fönster (stackars mina blommor!). Men det hjälper inte ett skvatt! Iofs vet jag ju inte hur varmt det hade varit utan allt detta, men i natt vid 3 var det 15 grader ute, molnigt och hade regnat lite. Då hade, hör och häpna, inomhustemperaturen sänkts till fantastiska 23,4 grader... BLEH! Jag vill bo i ett hus med tjocka stenväggar, istället för den här bastun. Urkas! Men det är inte synd om mig, det är däremot synd om Alba - för hon tycker att denna värme är oerhört mycket jobbigare än vad jag gör.

"A wise man gets more use from his enemies
than a fool from his friends."
- Baltasar Gracian

I veckan som gick så hade vi ute veterinären för att ultraljuda en del ston. Ett av mina betäckta kollades och det var Xenia. Hon var dräktig! Jag blev så glad! Som vi kämpat med henne. Och som vi matat henne för att hon skulle gå upp i vikt och inte tyna bort, hon var väldigt mager då Paradox till slut fick avvänjas en aning för tidigt för hennes skull. Nu är hon i riktigt bra hull, om än inte riktigt så som jag skulle vilja ha henne än. Men det kommer nog, för hon lägger på sig stadigt nu och så fort det närmar sig höst kommer hon att få kraftfoder igen. Dock inte än, för det är bra stret i gräset ännu. Hon kan däremot inte tugga långt gräs så bra, det blir en del bollar, så hon går i stallhagarna fortfarande där gräset är ganska kort och det funkar toppen. Fördelen är ju att det korta gräset har bäst stret också. Så jag hoppas att hon kan få rejält med hull inför vintern, så att hon kanske kan bära fram ett föl till. Denna gång är hon betäckt med Jinx och jag drömmer ju om ett hingstföl mellan dem två. Och med tanke på hennes ålder, så vet man ju aldrig om hon kan (bör) bli dräktig igen... Detta kan alltså vara sista chansen.
Visserligen lider jag ingen direkt brist på hennes blod, då jag ju har en hel del av barnen och barnbarnen kvar, men ingen med Jinx. Den andra som bär på samma mödernelinje är ju Helvise, men hon verkar absolut inte gå att få dräktig? Så att kunna göra mina drömkombinationer med detta sto, det verkar inte kunna bli möjligt. Nästa vecka ska hon eventuellt kollas med UL av en oerhört duktig veterinär, och jag sätter mitt sista hopp angående detta sto till henne. Det verkar ju tröstlöst. Så ledsamt. Nästa vecka, eller den efter det, skall övriga av våra ston kollas om allt går som planerat. Det skall bli spännande, särskilt att se om gamla Bellis tagit sig. Samma mönster som de sista åren med henne: en kort bra brunst i maj, sen inget mer. Men de sista gångerna har hon ju inte tagit sig ju... Vi får se. Hon är pigg och glad iaf och framförallt fångfri, det är det viktigaste för mig!

Det är tyst, lugnt och lite för tomt här hemma just nu. Joey har åkt till sin kompis landställe i skärgården och är borta i över en vecka, det gillar inte Tilde alls. Även om hon nu kan låna hans dator lite oftare, men egentligen tycker hon nog inte det är värt det. Hon blev också aningen störd över att Emmy bara sov hemma en natt då hon kom tillbaka från mormor. Det märks att hon mår allra bäst med så strikta rutiner som möjligt, det här flaxandet på syskonen ger henne lite lätt ågren. Men, i dag på förmiddagen kommer Emmy tillbaka och då blir det nog lugnare för henne igen. Leon lär dröja hos sin mamma ett tag till, lika bra att passa på. För när skolan börjar kan det gå veckor mellan gångerna han får träffa henne.

"Learn to be pleased with everything; with wealth, so far as it makes us beneficial to others; with poverty, for not having much to care for; and with obscurity, for being unenvied."
- Plutarch (46 AD - 120 AD)

Den förbannade försäkringskassan håller sina löften lika bra som Microsoft och nu är det verkligen en smärre katastrof. Hur jag skall lösa den har jag ingen som helst aning om, jag börjar känna mig rätt stressad. Att sälja häst är heller inte det lättaste, som sagt 100 ggr förr. Iaf inte om man vill få ut minimipriserna och detta i kombination med bra ägare. Jag skall försöka annonsera ut 5-6 stycken, måste bara bestämma mig och prata med övriga inblandade på hemmaplanen. Nämnde jag förresten att jag hatar försäkringskassan? Jag hatar försäkringskassan. Tjatigt? Inte jämfört med hur många gånger jag sagt det de sista dagarna iaf...

Detta med pengabristen gör att jag troligen inte kommer iväg nästa helg som planerat. Jag har inte råd, särskilt inte att åka ensam. Fan, fan, fan.

Äsch, det är ingen idé att hänga läpp - inget blir någonsin bättre av det. Men liiite grinig måste man få bli ibland (just nu ganska ofta tyvärr). :-)

Rockelstad

Nu var det ett tag sedan sista uppdateringen igen, men det är lite mycket nu... Det har varit mkt att göra och till råga på allt fruktansvärt varmt, vilket gör att jag sover tvärilla och därmed är totalt väck. Alltså orkar jag inte sitta vid datorn alls i princip när jag väl får "ledig" tid, utan kastar mig i liggläge och försöker sova en stund.

Hur som... Moira fick diplom! 42 poäng och ja, jag vet att jag skrev fel på indexbilden först. :-) Jag var så himla säker på att inte få detta diplom, varför skulle jag få det när jag trott så sedan hon föddes. Inte att hon just skulle få diplom, men jag var så nöjd med henne och därför var jag säker på att nu skulle jag få veta minsann, att jag inte skulle gå och tro något i förskott. Jag var så säker, så när vi gick på ring och hästarna blev rangerade med Moira som tvåa, då kastade jag en blick bakom mig på de fina stona som gick efter oss och tänkte: "nu har han (domaren) fått spel, ska ingen av dem få diplom?" Och när domaren läste kritiken tänkte jag bara att det var värst vilken bra kritik och sen hajade jag till när han läste poängraden och kände mig smått knäsvag, jag blev helt paff! Jag har inte ens vågat hoppas! Men så blev det och nu har Xenia alltså sin fjärde diplomdotter, fina Xie!

Igår var det jubileumsutställning på Rockelstad - och en väldigt lyckad sådan på alla sätt. Hela dagen fick jag höra av utställare hur nöjda de var och det är så roligt att höra! AC och Carro har, precis som vanligt, gjort ett kanonjobb med allt förarbete - det kan knappast bli dåligt på dessa utställningar. Som extra krydda hade vi i år en extra resurs, en kanonduktig sådan som förtjänar en extra eloge! Kerstin, som bakade 204 "muffinsbakelser", vilka vi bjöd alla utställare och besökare på. Är det jubileum så är det! Tack till alla funktionärer - ni är bara så toppenbra och så roliga att jobba tillsammans med! Vill också passa på att gratulera alla som blev nöjda med sina resultat, särskilt Emil och Enya (BIS) samt Pernilla och Dilba (oförställd glädje)!
Våra egna resultat blev ofattbart bra: Electra vann stofölsklassen, fick 41 poäng och titeln Champion föl. Epona gick tvåa och fick 40 poäng och sen min prins, Jinx... Han vann sin klass och fick otroligt nog ännu en gång 43 poäng och slutade som Reserv-BIS! Domaren berömde honom också för sitt fina temperament, det var roligt.

Just det ja, i fredags kväll hade vi ju grillfest. 20-talet personer närvarade och vi åt gott som grillmästaren Pernilla serverade och pratade om allt mellan himmel och jord, samt ofta mycket under bältet halva natten. Halv 3 på morgonen kom vi hem (Humledal) och kunde försöka sova = omöjligt. Första natten på evigheter i ett SVALT sovrum, toppenskön säng och jag var tvärsäker på att sova som en prinsessa. Inte. Jag låg i 45 minuter och vred på mig innan jag kunde somna. Stressen inför denna utställning, att allt skulle vara bra på dagen D samt allt grejs med GM, det blev liksom för mkt. Tankarna snurrade i huvudet, allt som jag missat/gjort fel/skall göra... Men men, halv 7 var det bara att kliva upp igen och bege sig till Rockelstad. Och inte behövde jag stanna och sova på vägen hem igår heller, jag var så uppe i varv att jag var klarvaken. Och i ärlighetens namn så var mina fötter duktiga på att hålla mig vaken de med. Jag hade så ont i dem att jag kved. När jag kom hem insåg min man och son "allvaret" och servade med fotbad, vilka snälla killar! Jag hade, för sista gången, snott min sons foppatofflor och glömde att ta med andra skor än stallskorna och inte heller några strumpor, så jag hade inget annat att gå i på hela dagen. De är verkligen usla för fötterna en hel dag "till fots". :-)

I vanliga fall efter utställningarna brukar många av oss samlas på närmsta Mc Donalds, dels för att äta och dels (främst) för att eftersnacka om dagen som gått. Detta gäller inte på Rockelstad, utan här stannar vi alltid kvar på plats en bra stund och fikar och svamlar om dagen. Det är helt klart en av höjdpunkterna med utställningarna. Igår var många av oss väldigt trötta, de flesta pga grillfesten som drog ut lite på tiden. Det gjorde att det mesta ansågs vara ganska kul och flera gånger bröt hela gänget ut i hysteriska skrattattacker - vilka otroligt trevliga människor det finns och vilka fruktansvärt "dåliga" skämt en del bjuder på. Ju sämre, desto mer fnitter. :-D

Det som tyvärr sabbar helhetsintrycket av denna underbart roliga helg, är skitsnacket - vilket absolut har sabbat mycket av min annars trevliga vistelse på denna utställning. Då Jinx utsetts till Reserv-BIS så skulle domaren dela ut en present till födelsedagsbarnet Shetland Öst (från systern Shetland Väst) och som ordförande ropade man på mig att ta emot denna. Då BIS-finalen var, stod jag dels med Epona och Electra i varsin hand och dels hade jag flytt utomhus eftersom jag blev så hiskligt nervös. Så först hörde jag inte ens att de ropade. Sen kom Cinna utspringande och skulle hämta mig och erbjöd sig att ta hästarna och då fick jag panik. Totalt. Jag HATAR att hamna i centrum och det fanns inte på världskartan att kliva in där och då - särskilt inte helt oförberedd. Jag klarar det bara inte, har aldrig gjort. Jag kan undvika att deltaga på ett årsmöte tex om jag vet att jag skall få ett SUCH-diplom och alltså riskera att bli "uppropad". Så jävligt är det. Och visst, folk som inte känner mig kanske kunde reagera över att jag inte kom in i ringen och att AC istället tog emot presenten, det köper jag. Men en del som jag trodde var kamrater, vilken besvikelse, att de snackar om detta på det här sättet det fixar jag inte - när de vet hur jag hanterar sådana här saker. Så fult. Alla drabbas inte av panik i sådana situationer, det är sant. Men vissa av oss gör det. Bara trångsynta personer kan anse att man "beter sig illa" för att man inte klarar av vissa saker. Och gör det mig till en sämre person eller en dålig ordförande? Det är möjligt, om det är just att göra sådana här saker som avgör om man duger eller inte. Tyck vad ni vill!

Tack för alla gratulationer, både för Moiras diplom och för gårdagens resultat! Och jodå, Electra är fortfarande till salu, det ändrades inte pga resultaten.

Emmy var med mig hela helgen och jag måste säga att hon var tapper på fredagskvällen. :-) Hon följde däremot inte med hem, utan åkte med hem till mormor och Lasse tillsammans med sina två kusiner Matilda och Hugo. Hon kommer hem om ett par dagar. Det är tomt utan henne hemma, hon var ju borta en hel vecka på landet och hann bara vara hemma en natt innan Rockelstad. Men jag tror hon har roligt hos mormor också.

Premieringsdags

Ja, i morgon är det sommarpremiering på Valla och vi har anmält Moira dit. Jag är mer pessimistiskt inställd än jag brukar vara. Flera gånger idag har jag lekt med tanken på att strunta i det och stanna hemma istället. Men samtidigt vill jag ju få henne avelsvärderad. Moira kanske löser problemet åt mig i morgon bitti om hon, i likhet med sist vi skulle iväg, vägrar att kliva på transporten. Det går som det går och den som lever får se... Återkommer en annan dag angående detta.

Annars händer inte särskilt mkt nytt. Regn har vi fått, underbart mycket regn. Gräset växer nu så det knakar och jag hoppas det skall bli bra och att betet räcker länge.

Nu är det dags att packa ihop allt som ska med i morgon. Har en hel hög med kataloger som skall levereras på Valla och hoppas verkligen jag inte missar någon.

Inte mycket till regn här inte

Hela dagen igår lovade vädersajterna oväder, rejäla åskoväder och en del kraftiga regnskurar, för hela gårdagskvällen och nu under natten som var. Det illustrerades med svarta tunga moln som det trillade både regndroppar och blixtar från, men det var säkert mest för skojs skull antar jag. För, hmpf.. bah! Inte ens det lugnaste muller hördes! Inte för att jag önskar en massa blixtar och dunder, men jag önskar däremot en riktig rotblöta. Och inget av vad de kunniga "förutspått" inträffade. Buhu, vi behöver regn! Vi fick en kort men ganska rejäl skur i går morse då det åskade och brakade loss en stund. Och på eftermiddagen kom det en yttepytteliten skur till. Men det var liksom allt.

Nu är generalmönstringen i Nordmaling i full gång antar jag, de skulle börja klockan 9 och hade räknat med att vara klara till 11-tiden. Spännande att få veta sedan om någon höjts osv.

Hoppsan vad långt det blev...

Under natten till idag var det så där tvärvarmt inomhus, att det bara inte gick att sova. Varmt, klibbigt och kvavt = panik! Hur som helst, så passade jag på att surfa lite (ett antal timmar blev det iofs) och läsa ikapp på dels de bloggar jag vanligtvis följer regelbundet och de jag läser mer sporadiskt om tid/lust finnes. En del uppdaterar ju väldigt flitigt, vilket gjorde att det fanns en hel del att beta av. Jag tycker att bloggarna är roliga att läsa, särskilt de som skrivs av personer jag känner eller träffat. Då blir det så mycket mer nyanserat, för man kan nästan höra tonfall, dialekter, känna igen uttryck osv. De bästa bloggarna enligt min smak är de där man får ta del av allt mellan himmel och jord och som uppdateras. Inte alls nödvändigtvis dagligen, men åtminstone någon gång per vecka, helst oftare. Andra människors vardag, deras sätt att beskriva hur de upplevt olika saker eller hur de tänker och tycker om allt möjligt, det är intressant. Med det menar jag inte att det måste innehålla de riktigt privata delarna i livet/familjen, inte alls. Bara att det är absolut mest intressant att följa när det är personligt. Bloggar som saknar detta och/eller där man märker att inläggen är alldeles för "putsade" och rosenröda, är inte lika fascinerande. Sådana läser jag mkt sällan. Inte heller bloggar som egentligen inte är mer än folks publika stalljournaler. Så det är väl tur att så många bloggar, för det finns säkerligen något som passar alla.

Våra barn har nu lyckats att totalt sabotera sin normala dygnsrytm och vardagsrutinerna är något de allihop stundvis verkar ha glömt bort att de någonsin lärt sig. På sätt och vis är det ganska skönt att släppa rutinerna och "bara vara", men när man knappt har koll på vilken ände av dygnet man är på eller vilken dag i veckan det är, då tycker åtminstone jag att det börjar vara dags att strama upp tillvaron lite igen. Stramt är det för övrigt på andra sätt också. Sådana där handläggare som sköter folks sjukpenningar, de har givetvis även de semestrar att ta ut. Har man, som vi nu, lite missflyt så hamnar ens ärende i händerna på "vikarien" som inte är riktigt med på vad som är sagt. Och då, då kan man bli en av dem man kunnat läsa om i tidningarna. De som väntat både månader, halvår och ibland mer ändå på sina pengar. Nu har han varit sjukskriven ett längre tag, och det borde ha gått så pass långt att de åtminstone skulle kunna prestera ett datum för utbetalning?! Men, varför ens bli  förvånad? När det verkade ljusare och lovande, så kunde man ge sig fasen på att något skulle krångla. Så nu sket det ihop sig igen, för givetvis har jag lovat saker jag inte kan hålla. Än på ett par veckor. För självklart kommer utbetalningen förr eller senare, och åtminstone så långt har de kommit så de kunde garantera utbetalning senast i slutet av juli. Men det är i princip en hel månad till dess ju... Och hur kul är det när man måste skämmas och be om ursäkt när man kalkylerat med denna hälfts fulla ersättning, för detta problem fanns liksom inte då. Och skäms, det gör jag faktiskt även om det rör sig om något "opersonligt" och onödigt som t.ex. räkningen för digital-TV. Ännu värre om det är sk privata saker. Jag hatar att det "alltid" poppar upp saker som vi själva inte kan bestämma över, vilka sedan påverkar hela tillvaron. Om än tillfälligt, så är det tillfället minst sagt uschligt! När det blir vardag igen, så får jag ta tag i den biten. Bläää!
Och det finns kanske någon nu som tänker, "varför åka till Kolmården om det är så tight, då får man väl skylla sig själv". Det kan jag berätta direkt, fast kanske utan att någon alls begriper eller håller med: Efter allt som hänt här sedan hösten, med husköp, ordentligt sjuka närstående, en massa andra privata saker och som grädden på moset nu - hans sjukskrivning som ju även innebär ett ganska stort inkomstbortfall - även när pengarna betalas ut som de skall ... Ja det kan bli lite mycket till slut, och då behöver man få släppa tankarna på det och bara njuta av iaf en enda hel lång dag tillsammans med barnen, som lyser av glädje över att göra något roligt utöver det "vanliga" och ett miljöombyte, om än bara över en dag. Alla måste vi ladda batterierna emellanåt, dels personligen och dels som familj. Dagen på Kolmården må ha kostat alla de där hundralapparna, men det vi fick mentalt går inte ens att mäta - det gjorde sådan nytta för oss allihop att jag i efterhand gladeligen betalat det tredubbla för både bensinen och inträdena till parken. Lätt! Om jag nu haft så mycket pengar att spendera vill säga. Taskig galghumor, jag vet...
Skit samma, sånt är livet och det är i värsta fall alltså en månad kvar tills vi kan börja ta oss i rätt riktning igen (om de nu håller vad de sagt). Och en månad består bara av ca 4 veckor, inte en evighet. Även om 4 veckor kan kännas som lång tid, särskilt när man bara går och väntar, medan man räknar ner dagarna.

Igår hade Jani tid för en läkarundersökning, till vilken jag skjutsade honom. Då undersökningen beräknades ta ca 45 minuter, så bestämde jag mig för att köra till närmsta mack för att städa ur och dammsuga rent i bilen. När jag gjorde detta, i gassande solsken, så hittade jag ett "frikort" på biltvätt, så jag löste in det och ställde mig på tur. Det tog bara runt 10 minuter innan det blev min tur att köra in, tack och lov! För under den korta tiden fick jag sitta med alla fönster helt öppna och min dörr såklart, för det var så varmt att jag höll på att storkna. Den här biltvätten ligger på gaveln av huset, med enbart glasväggar på yttersta långsidan som låg precis i skottlinjen för den gassande solen. Och som alla vet, hoppas jag iaf, så måste man ju ha fönstren på bilen stängda då man är inne i själva biltvätten. Vet man inte det och har dem öppna, lär man iaf snabbt fatta vinken då det börjar spola in vatten. Hur som, jag körde in när det var dags och medan jag åkte sakta framåt drog jag upp rutorna. Direkt då jag kört igenom och dörren började gå igen bakom bilen, så kände jag hur det "rann" in het luft genom rutan jag höll på att dra upp. Rutorna i bilen immade igen så snabbt att jag fick gnugga på framrutan för att se hur långt in jag skulle köra innan stopp. Det tog inte ens en minut, sedan var jag dyngsur! Det rann! Håret, när jag kom ut därifrån efter knappt 10 minuter, såg ut som om man precis klivit ur duschen. Nåja, inte riktigt så blött, men nästan. Kläderna var genomfuktiga och hade inte torkat ens då jag klev in genom dörren hemma 30 minuter senare. Denna korta stund i biltvätten var bland det snuskigaste jag varit med om. Inte snuskigt just för att man svettades så mkt, utan för att det knappt gick att andas! Det var så varmt att det kändes som en bastu, bokstavligen. Och luften jag andades in, den kändes ungefär som när man sitter högt upp i en vanlig bastu. De flesta klarar säkert sådant galant, iaf en så pass kort stund som 10 minuter, men jag grejar inte ens att basta på nedersta bänken i mer än ett par minuter. Sen får jag svårt att andas. Och nu fick jag tvärpanik, för här kunde jag inte resa mig upp och gå ut, som i en bastu. Nu var jag liksom fast, till dess att tvätten var klar. Det var en riktigt otäck känsla måste jag erkänna. Jag satt och blåstirrade på stopplampan, för att inte bli kvar en nanosekund mer än nödvändigt då den väl slog om till grönt. Jag hade sådan panik att jag tänkte att jag måste gasa på och köra ut fort som fasen, för annars kvävs jag här. Jag vet inte, jag kanske hade farit ut som ett skott i 110 när lampan slog om  - om jag bara sett något! Rutan var ju totalt täckt av imma, och det hjälpte inte hur mkt/snabbt jag än försökte torka. Så när dörren öppnades, hade jag inget annat val än att sakta rulla ut medan jag gjorde mitt bästa för att inte köra in i kanterna. Sen, väl utanför drog jag ned rutorna direkt och det var så himla skönt när bilen fylldes av "kall luft" - vilken lättnad det var! Jag har nog aldrig varit så glad som då, över att åka i en bil med bra AC. Men, bilen blev skinande ren och fin. Fast jag lär aldrig mer använda den biltvätten, det var ju snudd på traumatiskt!

Hästarna ja, de mår bara bra. De är liksom de flesta andra ganska loja i den här värmen. Gör absolut inget mer än tittar på dem, klappar på dem eller i värsta fall tar ut någon ur hagen för att kolla något. Jag vet att Emmy längtar halvt ihjäl sig efter nästa ridtur på Nynna, men det kan inte hjälpas - i den här värmen går jag inte med ut på någon ridtur. I den här temperaturen, då pallar jag inte mycket alls. Och även jag undrar över alla de som lovordar denna värme så. Att man gillar värme är en sak, och att man trivs i solen. Men från det, till att ha det dels så här varmt och dels så ruskigt kvavt! Jag tycker inte, och har aldrig tyckt, att det är det minsta behagligt att svettas floder så fort man tar ett lite för djupt andetag. Eller när allt, inklusive man själv, är fuktigt hela tiden. Isch!
Den som mår sämst här hemma av värmen är dock inte jag, utan Alba (hunden). Hon flåsar och flämtar som bara den. I förrgår, när det var som allra värst, iaf hos oss, så blötte vi badlakan i kallvatten och lade på henne. Hon uppskattade det och efter ett tag blev hon lugnare. Stackars Alba just nu, i all den svarta tjocka pälsen! Idag har det åskat ganska rejält ett tag på förmiddagen, följt av en kort men intensiv regnskur. Efter detta blev det så otroligt mycket lättare att andas igen.

Häromdagen hämtade jag också upp lådorna med kataloger till GM på tryckeriet. Jag hann inte göra någon koll på plats, hade inte ens en tanke på det. Östs kataloger blir ju alltid schyssta då de trycker åt oss. Nu fanns inte den kille som alltid hjälper mig med materialet på tryckeriet denna vecka, för han hade semester... Så hans kollega "vikarierade" vid hans arbetsstation/maskiner. Om han inte kunde just dessa maskiner ordentligt, eller om det helt enkelt beror på slarv/att man inte kollade hur det skulle se ut. Det vet jag inte. Jag kunde ju inte fråga varför katalogerna blev som de blev heller, eftersom jag såg detta först då jag kommit hem och efter en längre stund kom mig för att öppna lådorna för att kolla. Då hade tryckeriet stängt sedan flera timmar. När jag snabbt bläddrar igenom katalogen, så ser jag att en del av sidorna blivit avkapade i yttermarginalen alldeles för långt in, så att delar av hingstarnas katalognummer är väck. Däremot har han varit generös med innermarginalerna... vilka borde varit 5 mm mindre. Det är nämligen den halva centimetern som hade behövts i ytterkant för att all text skulle synas bra. Jag kan personligen inte tro att han alls har kollat, utan bara matat maskinen med filen och tryckt på knappen (vilket inte heller direkt är vidare snyggt skött isf). För om han kollat och sett detta resultat, då är det skitdåligt! Man borde inte vilja lämna ifrån sig ett så slarvigt utfört arbete, och dessutom ta betalt för det.
Jag blev så fruktansvärt besviken, arg, ledsen och framför allt frustrerad. Jag har stressat som en galning mot klockan för att få ihop allt, för att få in all info som behövdes. Och sedan frustrerad och irriterad i elfte timmen (natten till i måndags) ge upp och konstatera att det som saknades inte hann med att tryckas på respektive försättsblad i själva katalogen. För ett gäng kataloger, tryckta och klara, skulle liksom finnas på plats uppe i Nordmaling på den första mönstringsplatsen - som är idag, om bara ett par timmar! Och så resulterar allt slit i en katalog med "rumphuggna" siffror och fel typsnitt på framsidan. Då kändes det faktiskt både lite orättvist och otacksamt...

Men i alla fall. Det fanns inget att göra, en del info fick alltså vänta. Tex detaljer om tider och turordningar för de olika sakerna, på respektive platser plus en del andra saker. Ja, det är ganska väsentliga saker att informera om trots allt. Det hade varit roligare om allt fanns samlat i katalogen såklart, men med ett lösblad medskickat så kommer alla hingstägarna iaf att ha blivit informerade direkt. Publiken får ju inga kataloger innan ändå, de informeras ju via hemsidorna istället. Och som tur är kan hemsidorna uppdateras även efter att katalogen tryckts. Det är alltså ingen som försöker dölja eller snåla på information om GM som en del verkar tro. Problemet med den bristande (eller snarare saknade) informationen är väl snarare grundat i dålig planering och brist på organisering.
Min personliga åsikt är absolut att det mesta borde kunna ha varit förberett för länge sedan. Att alla detaljer borde ha spikats och planerats redan i höstas tex och att möten eller någon annan form av kommunikation med regionalföreningarna ordnats så att allt är förberett och planerat. Det är ju dessa som är fotfolket och de som drar runt arrangemanget i sin region/på sin plats. Men det är bara min personliga tanke/åsikt, att det borde ha gjorts då och efterklok är lätt att vara. Jag har själv säkerligen minst MVG+ i efterklokhet. Hursomhelst så har jag ingen aning om vem som borde gjort vad, vem som har gjort vad och vem som inte gjort vad - jag sitter inte med i styrelsen som ansvarar för GM 2009. Och jag har absolut ingen aning om varför det blivit så här, varför det inte kommit ut någon ordentlig information eller en proposition, om det varit några problem eller annat som kommit emellan. Jag har ingen aning och det är heller i ärlighetens namn inte min sak, jag skulle ursprungligen bara sammanställa och trycka katalogen. Och om man verkligen anser att något faktiskt är dåligt skött, så måste man framföra det på ett bra sätt och kunna skilja på sak och person. Det är framför allt väldigt viktigt om man vill att mottagaren av kritiken överhuvudtaget skall kunna ta till sig kritiken. Det är ju inte förbjudet att ha/framföra kritik mot hur saker sköts, inte ens när det gäller styrelsen i SSS. Det måste dock som sagt göras med både respekt och finess för att bli bra. Och hur det än är, så gällande GM så är det inte mkt att göra, mer än att konstatera att det kunde gjorts annorlunda och att låta styrelsen få veta hur man hellre velat ha olika saker. Om det nu blir någon mer mönstring av våra hingstar igen, vore det väl toppen om styrelsen fick veta sådant här nu och kan ta med förslag ev i sin planering. Och så kanske nästa mönstring (om det blir ngn?) blir alldeles jättebra.

Nu strax dags att krypa ihop tillsammans med Tilde, och följa hennes exempel denna gång - sova som en utslagen "pillerkotte".

Överhettat

Ja överhettat, det är det på många sätt just nu, inte bara inomhustemperaturen (just nu 27,4 grader!). Men tack och lov är det ju som oftast övergående. Jag har skitdåligt samvete över allt som ännu mer släpar efter, tack vare det som hela tiden poppar upp och tar över tillvaron (nästan bokstavligen). En viss "tomtemor" ligger högst upp på min "samveteslista". Hur jag än lovar, både henne och mig själv, att nu så - nu är det dags, så kommer alltid något annat emellan som gör att jag inte blir klar. Och fasen så det grämer mig! Och jag VILL ju, så himla gärna. Nu ska jag banne mig se till att det blir gjort, det känns larvigt att inte få det jag vill få gjort klart!

Det som upptagit min tid under de sista två veckorna i princip, är årets GM och underlaget till dessa. Av olika skäl blev det inte alls så smidigt som jag kalkylerat med då jag lade upp min tidsplan för detta, inte heller på det sätt jag inbillade mig. Men nu är det mesta avklarat, och Östs jubileum tar vid. Och nästa helg sommarpremiering för Moira. Suck! Det är slitigt emellanåt. Synd att det mesta är så attans roligt att göra/vara med om, annars hade man ju kunnat dra täcket över huvudet och bara "vara". Så nej, man ska verkligen inte klaga egentligen, för så mycket av detta som är så roligt - det skulle jag inte velat vara utan ändå. Men det känns skönt att gnälla lite, när det känns motigt. Och vadå, det är så många andra som gnäller, utan att ha minsta vetskap om vad som verkligen sker eller blivit gjort.

Sedan sista uppdateringen har mina kära barn insett lite bättre hur trist det blir när de bråkar och stämningen har varit väldigt bra ett tag. Kanske är de bara för loja av värmen för att ens orka fräsa åt varandra? Närå, det har varit riktigt skönt. Två födelsedagar har vi avverkat också, Nattas och Emmys. Emmys släktkalas förlades i vanlig ordning hos Nicke, och till detta kalas hade Emmy önskat sig pannkakstårtor. Och Åsa imponerar än en gång! Tre riktigt stora pannkakstårtor med olika "fyllning" fanns framdukade och jag säger bara det, igen: Åsa borde få tapperhetsmedalj. Vilket, på ren svenska, jävla jobb! Att stå och steka pannkakor tycker jag är dels tidskrävande och dels ganska "jobbigt", och det är när jag stekt pannkakor till min familj. Då handlar det om 6 personer (Jani äter inte pannkaka), för Åsas del skulle det stekas tillräckligt att "mätta" drygt 20 personer. Heja Åsa!

Och idag blev vi "tvungna" att få lite miljöombyte och komma hemifrån, trots att vi inte alls hade råd med det egentligen just nu efter två födelsedagsbrudar och med Jani tillfälligt sjukskriven (försäkringskassan är inte direkt snabba med ersättningen som bekant). Men för att ladda de mentala batterierna på både mig och Jani var det riktigt viktigt att få göra annat. Så vi packade in de tre yngsta och gjorde en repris av höstens tur till Kolmården. Den här gången var det dock inte höst och småkyligt, utan sommar och stekhett. Men det blev en jättetrevlig dag och barnen hade kul, vilket var det viktigaste.

Tilde hade givetvis bara en sak i tankarna, ända sedan vi talade om kvällen innan att vi skulle åka... Att få komma tillbaka till Bamseland och träffa Bamse! Och visst var Bamse där! Och som extrabonus, så klampade självaste Skalman ut bakom honom. Lyckan var ännu en gång totalt maxad. Hon hoppade jämfota och strålade med hela ansiktet, så himla glad! Jag och Emmy fick se våra favoritdjur där, delfinerna i lagunen. Och för Janis och Leons del så tassade favoriterna på väldigt nära håll så de fick riktigt gotta sig - vargarna. Ja, på det hela en toppendag! Lägger in lite blandade bilder i detta inlägg.

Den här skylten sitter exempelvis vid infarten till lejonhägnet i safariparken. Det är alltså livsfarligt att lämna bilen och ha fönstret öppet, okej... Är det alltså okej att lämna bilen om man har fönstret stängt? Jag hade formulerat texten lite, lite annorlunda... Och förresten, varför är det bara förbjudet att stanna? Borde det inte, med tanke på ev konsekvenser, vara förbjudet att lämna bilen eller att öppna fönstren också? Bara en fundering. :-)

Det gäller att hålla ihop, mot gnuer och zebror.

Med bestämda steg mot Bamseland!

En närgången lama. Jag drog ned rutan för att ta kort på den, men Jani tyckte det var högst olämpligt iom att laman stod på hans sida av bilen. Kinkigt va?!

Ja just det, tidigt i morse fick vi också de väntade marsvinsungarna. Tre till antalet och vilket kön det är på dem, det har jag inte ens försökt mig på att se efter ännu. Bild på dem nedan, varav den ena i mitten inte riktigt syns, men jag ville inte bråka med dem mer än nödvändigt.