|
2008-07-29 (00:20)
Så jättemycket regn kom det ju inte nej, men ett par mm. Hästarna var iaf
duktigt blöta då jag kom dit. Vilket jag gjorde en aning senare än
planerat...
Jag skjutsade Jani o "farsan" till Arlanda, åkte tillbaka,
svängde förbi Nicke och hämtade en grej och på vägen därifrån till
stallet - då dör min bil.
Ingen varningslampa, ingen indikering på att ngt är fel. Den bara dör.
Så, jag fick låna Kenneths bil för att skjutsa Joey till kompisens land
och innan dess för att vattna hästarna och kolla läget i hagarna. Jag och
Tilde. Hon var riktigt jobbig i slutet av dagen, men fasen vad tapper hon
var större delen av tiden.
Efter att vi lämnat av Joey, så åkte vi tillbaka till parkeringen där
min bil stod. Inget liv då heller. Så K fick bogsera oss till en verkstad,
ca en mil bort. Det var gassande sol, ingen AC såklart och där och då gav
Tildes tålamod upp helt. Jisses så tvär hon var :-)
 Nu är bilen inlämnad och senast onsdag får jag vet vad det är för fel -
och vad det kommer att kosta att åtgärda. Jag har INGA pengar! Jag vet
inte hur jag skall lösa det här, för givetvis lär det inte gå på
försäkringen. :-(
Dagen började så bra, och slutade så sketet. Jag säger som Tilde: BAJS!
Ett
av de trevligare inslagen under kvällen, var att jag lyckades hitta mina
skivor med gamla digitalbilder plus en massa från den tiden då man
framkallade rullar och fick dem på 73 disketter. Jag har roat mig med att
gå igenom en del av dem, och hittade valpbilder på Alba. Underbart söta
lilla hund. Fast hon är fortfarande det tycker jag.
Jag får sådan ångest varenda gång jag tänker på att hon börjar bli
till åren. Jag vill alltid ha min Alba. Hon är perfekt för mig och min
familj.
Man får ta tillvara på den tid man har, medan tid finns. Älskade hund!
Kan inte föreställa mig hur det skall vara utan henne sen. Man kan ju
skaffa nya hundar, men ingen kan ju ersätta just denna individ. Lägger in
en bild på henne då hon var bara några veckor gammal och vi valde ut
henne hos uppfödaren. Så söt! :-)
På framsidan ligger en bild tagen precis då vi hämtat hem henne. Lika
söt då med. Ja, om ngn inte uppfattat det ännu, så tycker jag att hon
var ruskigt söt. :-P Alla mina
döttrar är nu hemma. De kom hem och var jätteglada och pratade. I fem
minuter. Sen satte sig Natta vid datorn (inget internet på flera dagar för
bövelen), Emmy satt vid datorn en stund och försvann sen ut. Så jag hann
få en massa vettigt gjort här hemma. Städning och sådant urskojigt. :-/
2008-07-28 (04:40)
Jag måste skriva igen - ngt underbart hände just :-)
Det har precis blivit ljust här och jag stod i köket och grejade nyss.
Helt plötsligt, i "morgonsolen" blixtrade det till. Jag tänkte
direkt alldeles så där spånigt "Är det ngn där ute som tar
kort?"
Gick till fönstret och tittade ner, och då blixtrar det igen - mitt
framför ögonen på mig och sen smäller det ordentligt. Åska, blixtra -
gud så skönt att få lite friskare luft!
Det gick 10 minuter, en blev det mörkt och small
"regelbundet". Sen kom det underbara - regnet!
Det öste ner, och har gjort det i 20 minuter. Nu duggar det rätt
bra.
Snälla, snälla låt detta regn ha fallit även över hagarna! Snälla!
Vi behöver visserligen en rejäl rotblöta för att få fart på gräset
ordentligt, men detta är såklart bättre än inga millimetrar alls.
Snäääälla! Hästarna, om det nu landar även
där i deras hagar, lär njuta ohejdat. De sista dagarna har de flesta radat
upp sig frivilligt när vi fyller karen med dricksvatten, och låtit sig
spolas av. Och sen har de rullat sig i sanden och blivit så där härligt
leriga - perfekt skydd mot insekter.
Kan tillägga att om man INTE spolar av vissa ungston, så kliver de ner i
badkaren själva och sparkar med frambenen tills de är dyngsura och vattnet
nästan slut i karet. :-) Jag bävar för att
åka till stallet och se att det inte kommit en droppe där... :-/
2008-07-28 (01:30)
Först idag förstod jag vidden av en persons skitsnack om folk. Det hon
säger om "trion" är riktigt och väl personangrepp och paranoia
av högsta klass.
Jag börjar ledsna på alla som snackar skit om personen, så fort
tillfälle ges - och sedan fjäskar arslet av sig när tillfälle bjuds.
Äckel-päckel!
Egentligen tror jag inte att folk ärligt tycker allt de skriver o säger om
denna person, jag tror det bara är vanlig dos av skvallersjuka. Jag tror
att de flesta rykten om denna person som sprids är en höna tillverkad av
en fjäder - bara för att ha ngt att skvallra om. Faktiskt. Idag
avslutades ISPG och totalsegern blev "svensk". Nåja, svenska
ägare till en importerad hingst. Men det bortser vi ifrån just nu - heja
Sverige! :-)
Grattis till alla svenskar som deltog och fick resultat de är nöjda
med. En annan sak som också hände idag,
men som inte har lika stor betydelse på världskartan, är att vi släppt
nästan alla unghästar, och gamla Kola, på nytt bete. Fint, så kan de
feta små paddorna bli ännu fetare. :-(
Men vad gör man. Betet i de stora hagarna är snart helt bortbränt och ska
det räcka till de som "måste" gå där, så var denna
ommöblering ett måste.
De sista hästarna fick sin, tyvärr, välbehövliga verkning avklarad i
helgen också. Bara en kvar som känns lite akut, och det är Bellami.
Annars är vi väl i fas nu - dags att börja om från häst nr 1 igen.
Suck. Nicke och Åsa har testat Emmys tålamod
och förmåga att hålla tyst till max under den gångna veckan. Igår
kväll ganska sent ringde hon hem efter bröllopsfesten och kved i luren.
Jag frågade vad det var och hon sa att hon ville "prata om ngt".
Om vad, frågade jag henne?
Jo hon ville prata om syskon. Jaha, jag undrade om Natta varit jobbig där
uppe på landet eller vad hade hänt?
Nej det handlade inte om de gamla syskonen. Då trillade poletten ner. Är
Åsa med barn?
Jajamen, precis vad hon är det! :-) Så Emmy ska få ännu ett syskon, som
hon önskat sig så länge nu. Vet nästan inte vem man skall gratulera
mest, de blivande föräldrarna eller den blivande storasystern? :-)
I mars skall barnet iaf enligt "planeringen" komma. En
"marsmänniska" precis som pappa sa Emmy. :-D Jag
inser att jag begriper väldigt lite av "shettispolitiken".
Varför sprider man rykten om att folk köpt vissa hästar, när det inte
är sant? Varför sprider man rykten om att andra är intresserade av att
köpa en del hästar, när det inte är sant.
Jag fick höra flera olika rykten om att en person gjort ovanstående och
frågade denne om det var sant? Det skulle tydligen vara känt av flera här
i Sverige också. Inget av det stämde. På vilket sätt gynnas man av dessa
rykten? Det enda jag kan tänka mig, är att man skapar ett intresse för
potentiella "riktiga" intressenter. Varför annars?
Och när folk faktiskt HAR köpt hästar, varför sprider samma personer,
som sagt att det var sådan toppenhäst, ut ryktet att det finns en himla
massa fel som "bara de vet om"? Hur skall man ha det? Jag fattar
ingenting... I vanlig ordning.
Men vadå, kan man lura på folk djur med " flera år gamla
skador" - då kan man väl mkt väl vara kapabel att köra sådana
säljargument? Eller vad handlar det om? Eller handlar det bara om
språksvårigheter?
Hur som helst får man väl inse att man begriper mkt lite av hur det
fungerar och också inse att det mesta man hör är fullkomligt nonsens.
Trist bara att man inte kan fråga den/de omtalade om hur det ligger till -
utan att själv bli utmålad som den som spridit ryktet av tredje part. :-)
Denna tredje part är en hejare på att "måla". :-) Om
ett par timmar kommer min svärfar hit, och då skall vi åka mot Arlanda
så att han och Jani kan resa till Nokia och hälsa på Janis farfar som
inte är så kry.
Hoppas de hinner få lite semester också, när de ändå är iväg.
I morgon kväll kommer ju Natta o Emmy hem också. Då blir det
"tjejkväll". Alla pojkar är på annat håll då. :-)
2008-07-26 (21:50)
Konstigt att man aldrig lär sig. :-/
Dagens lärdom är: Får du höra ngt om ngn, ta inte reda på om det är
sant - för då kan det plötsligt heta att det är du själv som är roten
till det onda.
2008-07-26 (04:35)
Min systers halvblodssto är inte vidare bra i sina fötter alls.
Hon såg däremot ganska pigg och glad ut igår kväll då vi var där, men
har himla ont i fötterna och då särskilt höger fram. Hon fick minsann
fång runt om stackarn.
Det är pruttigt att man inte kan stilla deras smärta mer
effektivt/snabbare, att de skall vara så känsliga i magarna att man inte
kan göra vad man skulle vilja för att lindra plågorna. Snabbt.
Jättesnabbt.
Igår kväll hade iaf medicinen gjort ngn nytta, så det kanske går vägen?
Jag hoppas verkligen det. För både Annas och "Charlies" skull.
Hon fick också sin första dos av coli-cure, och med tanke på vad Anna
betalade för dessa tre doser, så hoppas jag att det verkligen hjälper.
:-) Jag kan bara inte sova som man ska. Det är
helt hopplöst. Inte ens om Tilde faktiskt lyckas sova, så kan jag somna
ordentligt. Inte förrän jag är helt slutkörd.
Jag hoppas att allt snart löser sig, med allt. Så vi får lugn och ro. Jag
tror det är nyckeln till många av sakerna som känns tuffa emellanåt. Men
ja, jag har ju sagt det länge nu. Väldigt länge. Jag har inte sovit 6-7
timmar i sträck per natt, tex en hel vecka på... typ inte sedan jag
väntade Tilde. I början av graviditeten. Tilde är tre år gammal nu. Det börjar
(lätt underdrift) verkligen tära, det känns slitigt och gnälligt oftare
än vad jag trivs med.
Jag tror absolut att man skulle orka engagera sig mer, i vad det än är, om
man bara var lite utvilad. Iaf ibland.
Så ja, nu har jag gnällt igen. :-) "Alltid retar det någon". Det
är väldigt, väldigt tomt här hemma utan Natta o Emmy. Men snart kommer
de tillbaka igen, och då är kaoset ett faktum igen. Precis som det SKA
vara. Skitjobbigt, och alldeles fantastiskt. :-P Nä,
undrar om jag inte ska försöka med något vilt och galet nu så här på
morgonkvisten - sova typ.
2008-07-25 (08:30)
Jag vet, jag skrev nyss ju...
Men jag kom på en sak då jag kollade på nyheterna nyss.
Igår läste jag en av kvällstidningarna medan Jani var hos frisören och
jag blev så besviken. Varför jag blir besviken vet jag inte, för jag
borde inte vänta mig mer av en sådan skitblaska. Idag är jag inte längre
bara besviken, utan asförbannad.
Där fanns rapportering av rättegången mot Englas mördare och också ett
avsnitt om vad Englas mamma sagt i sitt tal till den åtalade.
Jag säger ingenting om att hon säger det hon säger, det är hennes
tolkning och kanske finns det sanning i det, och mördaren kanske faktiskt
har denna diagnos - det har jag isf missat, då jag inte följt medias
bevakning av rättegången osv vidare noga. Men hon hade iaf sagt till honom
att hon ansåg/tyckte/trodde att han led av Aspergers Syndrom, med diverse
tillägg. Okej, det kanske är så som sagt. Eller så är det bara hennes
tolkning. Alla vet inte allt om hur dessa handikapp fungerar/vad de står
för. Det känns oväsentligt.
Det jag blir fullkomligt vansinnig över, är att tidningen lyfter ut just
denna mening och klafsar upp en blaffa med en röd ring runt - som skriker
"ASPERGER".
Jag blir skitförbannad, då man lyfter fram handikappet på detta vis. Det
är inte enbart pga Asperger han mördat. Alla med Asperger är inte
vansinniga, livsfarliga mördare. Men på sista tiden har media verkligen
lyckats med sina kampanjer. I ena stunden lyfter de fram åsikter från
"bättre vetande" som får lov att säga i TV/radio att Asperger
inte finns, eller iaf inte är ett problem. Och i nästa stund kan de skrika
ut, om än indirekt, att de med Asperger inte är riktigt kloka och kapabla
till fasansfulla saker - bara för att de har Asperger. Ta er i
arslet!
Snacka om att göra kampen för våra barns (inte bara mina, utan alla barn
med Asperger) rätt till en vettig vardag och en schysst tillvaro jävligt
mkt svårare. Tror fan att man tittar snett på dessa barn och ungdomar,
när detta är den "utbildning" man får.
FAAN för er!
Var är alla artiklar och reportage om alla fördelar med Asperger. Alla
styrkor dessa människor har. Byt ut något av alla porträtt av mördare
och våldtäktsmän mot ett par porträtt av de kvinnor och män som vuxit
upp med detta handikapp, som slåss för att bli erkända som de är - trots
sitt många gånger osynliga handikapp. Dessa enormt starka människor, som
reser sig gång, på gång, på gång, efter alla smällar de fått - ofta
dagligen, i sin kamp för sina barn exempelvis. För barnens rätt till
normal skolgång, trots fighter med lärare, som alla verkar ha utbildats
just så här - via massmedias och allmänhetens okunniga uttalanden.
FÅ vet vad det handlar om. MÅNGA hävdar att de utbildats och läst sig
till detta, eller oj oj oj, har arbetat med "sådana här". FÅ
vet verkligen vad de pratar om, och MÅNGA av dessa - sabbar livet för barn
och ungdomar med Asperger.
Inte ens i min närmaste krets, vet särskilt många vad detta verkligen
innebär, för dem som haft oturen att drabbas.
Är det konstigt att F-kassan tex anser att det är ett dåligt försök
till att få vara "sjuk", när man ena stunden framställs som
lat, oduglig och arbetsskygg, för att i nästa framställas som en fara
för både sig själv och andra? Egentligen inte. Men det vore dags NU, att
myndigheterna utbildade sin personal. Och att man tog hand om dessa
människor och gav dem ett värdigt liv. Jävla skithögar!
Englas mördare, är inte värd ett värdigt liv - Asperger eller ej. Har
han Asperger, kan det förklara vissa bitar i hans personlighet (som sagt
cirka 5%, inte mer), men det kan aldrig ursäkta vad han gjort. Ett skott i
pannan, det är han värd på sin höjd. Om inte skottet kostar för mkt.
Jag klandrar alltså inte Englas mamma. Oavsett om hon har belägg
för sitt påstående eller ej, det skiter jag i. Hon kan i sin förtvivlan
få kalla honom för vad hon vill, det kan jag förstå. Men media, de borde
veta bättre än att spinna på just detta. Det förstör för så många
andra, och det gör att färre vågar söka hjälp. Vem fan vill erkänna
att de har Asperger, om folk skall gå runt och tro att man är en vansinnig
potentiell mördare?! Detta är lika illa,
nästan, som att man kastar en amatörmässig diagnos med ADHD på
kriminella och drogmissbrukare. Att de inte kan rå för sina brister pga
ADHD och bristande impulskontroll. Jag blir så förbannad... Precis
som när jag hör folk säga "jävla CP", så reagerar jag och
känner absolut största förakt, mot dem som kläcker sådant här,
eller kallar jobbiga människor/djur eller vad det nu må vara för
"Jävla DAMP-unge". Jag har hört folk kalla sina hundar för tex
"DAMPIG-hund". Återigen, ta er i arslet. Jag hoppas, innerligt,
att era uttalanden enbart beror på att ni är så urbota okunniga och på
att ni helt saknar tillräcklig kontroll över era stämband - att det bara
är därför ni uttalar er så illa bland andra människor. Det
kryllar av bra litteratur i dessa ämnen - är någon intresserad av att
verkligen förstå dessa människor bättre, hojta till så skall jag
rekommendera de bästa och lättaste böckerna på studs. Jaha,
liten lätt adrenalinkick så här på morgonkvisten. Jag fick iaf upp
blodtrycket ett snäpp. :-)
2008-07-25 (07:40)
Idag är Jani tillbaka på jobbet. Första dagen på flera månader. Slut
på ledighet och sena kvällar. För hans del. Och till viss del drabbar det
ju de lediga barnen, som inte kan leva rövare sent när pappa skall upp
strax före 6 på morgonen.
Tilde tog ingen hänsyn till att hennes pappa behövde ställa om dygnet
inte. Nej, klockan 3 i morse vaknade hon. Klarvaken.
Det var lögn att få henne at somna om. Jag var tapper och vägrade låta
henne komma upp och "leta efter en grej" som det hette. Så där
låg hon, och kollade på TV eller lyssnade på saga. Hopplöst. Varje kvart
ungefär ropade hon till mig. Eftersom jag inte dividerar med henne, så
behövde hon ngt "vettigt" att ropa. Så en gång i kvarten blev
det: "Mamma, vad är klockan?". Jag svarade den första timmen,
sen svarade jag bara att hon skulle vara tyst och sova.
Klockan 05:50 ringer Janis alarm på både hem- och jobbmobilen. På
hemmamobilen säger en röst "Det är dags att gå upp, klockan är xx".
Jag trodde Tilde äntligen somnat, men då larmet gick hoppade hon upp och
vrålade "AHAA! Klockan är femåfemti! Mamma hörderu, femåfemti -
sätt på kaffe!" :-)
Skitunge! :-) Igår var Leon ute med sin nya
kompis, Patrik, och gungade. Efter 20 minuter bankar det på dörren och
där står Patrik med andan i halsen. Leon har hoppat från gungan och
landat illa med handen då han tog emot sig. Handleden var det som gjorde
ont.
Det verkade inte vara ngn direkt stor skada skedd, mer än att det såklart
gjorde ont, både i handled och att stoltheten fick sig en stukning.
Vi lät honom gå och sova, men jag har haft koll på honom under natten. Nu
är han svullen och har blåmärken där, så vi får bege oss till
lättakuten idag när han vaknar. Även om det inte är ngn stor grej, så
är det säkert vettigt att få det omlindat. Min
systers halvblod har behandlats med kortison, och står nu med akut fång.
Stackars häst, och stackars syster. Det är bara problem hela tiden. Inte
lätt att utvecklas som ryttare när hästen hela tiden har ngn skada.
Hoppas det går att häva, och att hon blir fullt återställd. Det lät
ganska illa igår, men vi får väl se vad veterinären säger om
detta. Nu är de som skall vara med på
ISPG i Tyskland på plats, eller iaf på väg ner. Jag har verkligen inte
råd med en sådan resa, men jag kan ju få unna mig att vara lite avis på
dem som har det. Jag hade jättegärna varit där och tittat.
Snart är det Bluemull-time, det ser jag fram emot ännu mer. Det är lika
härligt som att vara på Humledal.
Natta och Emmy är i Härnösand med hela Nickes släkt i princip. Nicke och
Åsa smög ju iväg förra året och gifte sig i allra största hemlighet,
så då har de bröllopsfesten nu istället. Eftersom min plan var att kunna
åka till Tyskland då inbjudan kom i vintras, så tackade jag nej och
därmed missade jag detta också. Vilket inte är ngn katastrof, för jag
vet inte hur roligt jag tycker det är med tre dagar späckade med
människor. Inte så nära inpå. Släkten. Skillnad när man kan dra sig
undan när man vill.
Nåja, jag får ju se bilderna då de kommer hem! :-) Sommarpremieringarna
är i full gång, och det har visats en hel del ston hittills som fått det
"riktiga" diplomet. Jag börjar bli lätt nervös, eller vad man
skall kalla det. Jag hoppas ju så himla mkt på att Paddan skall få sitt
diplom. Visst, hon är garderad med dubbelguld - men det är verkligen inte
samma sak. Och det har ju visats ston med en del guld i bagaget som inte
fick diplom... som helt klart är av guldkvalitet alltid annars då de
visas. Fasen, man kan ju öppna upp magsåret hur lätt som helst om man
sitter och hetsar upp sig lite över sådant här. :-P Jag
har suttit o läst i mina papper, och kan inte se om Kola är visad på
premiering för A. Det står att hon har A, men jag vet inte - har hon fått
det hos sin förra ägare, eller har jag fått hjärnsläpp och glömt att
jag visat henne? Jag minns inte!?
I webbstamboken står det AB, men någonstans har jag fått A ifrån...
måste kollas upp...
2008-07-23 (00:45)
Tilde har idag tagit kontrollen över min sons umgänge och kärleksliv. :-)
Hon greppade hans mobil när han inte såg det, lyckades få igång
mobilkameran och knäppte en bild i vardagsrummet på soffan. Sen fick hon
också iväg ett MMS med denna bild, till en tjej som sonen pratade med för
ett par månader sedan, men bröt kontakten med.
Undrar vad hon tänkte idag, när hon fick ett MMS med en bild på vår
soffa :-)
Han är ruskigt putt på sin "lillaste" lillasyster just nu. Han
har ifrågasatt "varför i helvete vi var tvungna att skaffa en unge
till". :-P Vår lille hormonstinne tiger... så trevlig att umgås med
för tillfället. Inte.
Jag o Jani var med barnen och åt på Mc
Donalds idag, och när vi kom hem och lastade av barnen så var Tilde
ruskigt trött. Hon ställdes utanför bilen medan jag plockade ut sakerna
som var kvar och så vände hon sig om för att gå in. Tjong! Med pannan
före rätt in i en lyktstolpe. Jag rusade fram, eftersom det lät så högt
var jag säker på att hon skulle braka loss i världens gråt. Jag hann
precis fram då hon tittade upp, höll handen för pannan och med gråt i
rösten sparkade till lyktstolpen och skrek "jävlar anamma".
Undrar var hon hört det? Det är inte precis en standardfras för ngn av
oss äldre i familjen. :-D
Jag har förälskat mig i min lånehäst... :-(
Hon är så härlig tycker jag. Hoppas så att det blir en bebis nästa år.
Hon är ur brunst, så snart kan hon kollas. Likaså Pandora. Bellis
förundrar mig mkt. Hon skall sprutas nu, för att se om det
"släpper". Jag måste bara hitta ngn som kan göra det, för jag
har gjort det en gång och då tog det ett halvår innan hon kom nära mig
igen frivilligt.
Igår hade jag besök i stallet. Vi gick runt i
hagarna och kollade ett tag och sedan blev vi sittandes och pratade om allt
och inget tills det var beckmörkt ute. Jättetrevligt med besök och
jättekul att babbla om inget speciellt. Bara synd att det blir så sällan
när man bor så "avsides" som vi gör. Alla andra bor mer
lämpligt till just när det handlar om hästeriet känns det som. Annars
skall ju storstaden vara bra, med nära till allt.
Nåja, välkomna tillbaka - hade ni kommit ikväll hade det kunnat vankas
rådjurssadel. :-)
2008-07-19 (02:45)
Planen var att jag skulle kasta mig i säng så snart resultatlistan
publicerats, men ack vad jag bedrog mig själv. Jag fastnade med diverse
saker och plötsligt kom jag in i en andra andning (eller kanske fjärde?)
och nu är jag inte det minsta trött. Det suger ju... Något
som inte suger, det är denna helg.
På fredag förmiddag lastade jag Hedwig och Moira, plus att jag fick bära
in Hera. Numera har hon ett mindre smickrande smeknamn... Jag åkte sen till
Humledal och stallade in dem där. Sedan tillbringade jag tillsammans med AC
ett par timmar med att fixa iordning inför Rockelstad. Det gick snabbt och
smidigt och vi blev klara mkt snabbare än vi räknat med. Jätteskönt!
Aina krönte under utställningsdagen AC till "fruktdrottningen",
och förklaringen till denna titel är att AC gjorde en rejäl
felbeställning av den frukt Öst skulle bjuda utställare och publik på.
56 (eller var det "bara" 54?) kilo äpplen! Istället för 3 flak
med äpplen, levererades 2 lådor, i vilka det huserade inte mindre än 6
flak äpplen. Man måste vara nog vid beställningarna tydligen, och säga
flak - inte lådor. :-)
Det mesta av frukten (inkl ett gäng vattenmeloner, flera flak nektariner
och en låda bananer) gick faktiskt åt i värmen. Jag tror det var mkt
uppskattat av folket på plats.
Nåja, fredagskvällen var det ja. På kvällen var ett gäng med långväga
utställare, samt vår eminenta speaker, inbjudna till Humledal på
grillkväll. Vi serverades massor med god mat, och så frossade vi i 13
liter jordgubbar = 1 liter per person. Också det har sin förklaring. :-)
AC berättade att vi skulle ha jordgubbar till efterrätt, och jag erbjöd
mig att köpa på vägen dit. När jag köpt dem, satt mig i bilen och åkt
fem minuter så ringer hon. Ja då har hon köpt 7 liter jordgubbar, och
säger hurtigt att "nu behöver du inte köpa det". Jo jo, liiiite
sent påtänkt då va. :-D
Vi lyckades inte äta upp allt, men ganska mkt gick åt.
Det dukades upp i trädgården för oss allihop, och precis då maten
började bli klar - då sätter det igång att regna! Vadå taskig timing!
Med gemensamma krafter (förutom från partyavdelningen på verandan) så
restes ett extremt vingligt partytält över bordet. Det var dock för kort,
och därför hängdes en presenning upp, styltad på plankor och fastbunden
i allt som inte svajade. Inte vidare snyggt, men funktionellt. :-D
Vi hade en urtrevlig kväll och allt livades upp av allas vår
dansbandsdrottning Maria. :-P
Tack allihop för en trevlig kväll, hoppas vi kan göra om det! och
superstort tack till "Humledalarna" som fixade detta!
Att bara kunna umgås, utan stress och bara sitta och tjata. Helt
fantastiskt, det behövde jag. Sen behöver jag kanske inte veta hur man
uttalar namnet Urban på 20 olika dialekter, men den kunskapen kanske kan
komma till nytta framöver den med... Tvivlar, men vem vet. :-P Tillbaka
till utställningen då.
Av mina hästar visades Moira först, i en klass med sex deltagare. Och hon
vann! Med guld! Hon kunde trava riktigt, riktigt bra för en gångs skull
och jag var så himla nöjd! Hon fick 99888=42 poäng. Jösses! Våran
bråkiga, stökiga och jävligt obstinata Mojsi!
Sen visades Hera, som gick sist av sex stoföl. Hon fick 87788=38 poäng,
och att gå sist med den raden, det gör mig ingenting alls. Det kändes
riktigt bra!
Sist var det Hedwig, som visades av Hans, och hon fick 98887=40. Tjohooo!
Lilla Hedda! Hedda gick som nr 6 av 9, i en klass där samtliga erhöll
guld.
På denna utställning delade domaren ut inte mindre än 63% guld!
Han betonade att han troligen aldrig, eller iaf sällan, delat ut så många
guld på en o samma utställning. Och att han inte alls delat ut
"snälla" poäng, utan att han faktiskt ansåg kvalitén vara så
hög. Skitkul! :-)
BIS blev partypinglans sto, Smevallens Glory och reserv Riccardo. Båda med
44 poäng. Jösses vilka poäng, och vilka hästar.
Stort grattis till alla som blev nöjda med dagen!
Tack Carro, Hans och Malin för hjälpen med visningen! Högst
upp på Heddas och Moiras sidor finns nya bilder från Rockelstad. NU
ska jag sova...
2008-07-14 (05:25)
Min son är modet personifierat - NOT! :-)
Han har kaxat upp sig mkt sista tiden, och skall se läskiga filmer med sina
kompisar minsann.
Ikväll kom han hemspringande med andan i halsen och nästan hackade
tänder.
De "smarta" pojkarna hade suttit och tittat på "The
Ring" hemma hos en av grannkillarna. Smart. Min son är nämligen
ganska "harig" av sig. :-)
I kväll så hade vi öppet på baksidan av huset, och Alba var ute på
tomten. Vi hade ställt saker för dörren så att inte Tilde skulle kunna
springa ut som hon ville och plötsligt började Alba skälla ganska mkt.
Jag bad då Joey gå genom vårt sovrum (med tänd taklampa bör tilläggas)
till altandörren och släppa in henne.
Nepp. Inte en chans... det var ju mörkt ute. Och där ute, där lurade
säkert "hon".
Han stod i sovrumsdörren och tramsade när jag sa åt honom att han var
tvungen eftersom vi andra var upptagna. Vad gör då den beskyddande och
modige storebrodern då?
Jo, han "offrade" Emmy till sina fantasimonster. :-D
Emmy knatade ut och släppte in hunden och Joey tittade på med stora ögon,
på tryggt avstånd i hallen. Jisses vilket lejon han är! :-)
Jag undrar just hur han sover inatt. Jag har en känsla av att jag kan gissa
vad han drömmer om. Förut fick vi till och med ta ut TV:n ur hans rum tack
vare den filmen - för att han hade sett en trailer om filmen! Inatt sa han
att TV:n skulle stå kvar, ville visa sig på styva linan en sista gång.
Men jag tror minsann det hänger ett täcke över apparaten. ;-) Idag
när vi var i stallet kom Tilde på ännu ett användningsområde för tomma
BasiBlock-hinkar. Man kan bada i dem. Man kan också kissa i dem... :-(
Hon lekte med Maggan och "serverade" henne vatten (innan hon
kissade i det tack o lov) bra länge i sina fat och muggar.
När jag kom fram till dem och satte mig där, så skulle jag vara lite
"käcka mamman" och frågade henne vad det var hon lagade, var det
möjligen soppa?
Hon tittade på mig med nedlåtande blick och fräste med lagom hånfullt
tonfall fram: "Det är inte soppa, det är VATTEN!" Sen ruskade
hon på huvudet som om hon ansåg at jag blivit helt galen. För vem som
helst kunde ju se att det inte var ngn sabla soppa.
Självklart. Där fick jag för att jag försökte hänga med i leken. :-D
Tilde älskar att vara i stallet, och Maggan är hennes polare minsann.
Tilde sliter av sig alla kläder och blöjan så fort hon bara kan (får)
och sen leker hon med vatten. Hon bekymrar sig inte det minsta över
detaljer som väder och vind inte. Det är skönt att hon gillar att vara
där, det gör ju det så mkt enklare för mig att tillbringa mer tid där
jag trivs allra bäst.
2008-07-13 (17:30)
Nu är jag säker. Min äldsta dotter fungerar inte utan medicin.
Jag har vacklat, jag har rasat och jag har haft ångesttrippar angående
detta med medicin till barn. Jag var extrem motståndare, egentligen utan
vettiga skäl, tills jag gick med på att låta Natta testa.
Det blev en enorm skillnad, och sedan dess har hon ätit medicin. Jag har
inställningen, utan att veta att den är det minst riktig eller alls
vettig, att man inte medicinerar barn. Att en individ skall medicineras för
att fungera på ett visst sätt, har i mina ögon inneburit att man
"kväver/hämmar" dess riktiga personlighet. Det ville jag inte.
Jag ville att hon skulle bli "sig själv" först och sedan
medicinera om detta behövdes.
Men problemen var så svåra för både henne och omgivningen att jag som
sagt testade, eller ja, lät henne testa.
Hon vaknade. Hon frågade för första gången i sitt liv hur jag mådde.
Hon reagerade på vad som hände omkring henne. I "vanliga"
fall så brydde hon sig inte att tex Emmy, som då var liten, ramlade och
slog sig. Möjligen kunde hon höja ett öga och titta åt hållet som
skriket kom från. Men inte mer.
Ett par dagar efter att vi började ställa in medicinen så minns jag att
hon for upp och hjälpte Emmy att resa sig efter att ha snubblat. Det hade aldrig
inträffat innan. Hon hade aldrig klarat av att prestera så bra som hon
gjort ändå i skolan utan medicinen. Och jag vet att hon slarvade innan
med, men tog ändå tilläckligt för att hantera arbetet. Nu
har hon slarvat sedan skolavslutningen. Jag har inte direkt reagerat så
jättemkt, mer än att jag vagt noterat att hon inte lyssnar eller är
"närvarande".
Jag har inte velat kolla hennes antal tabletter, har velat lita på att det
sköttes. Men nu har jag haft koll och står inför faktum.
Och har också fått klart för mig hur långt gången hennes ätstörning
är (ätmani snarare). Inte för att just det är en överraskning, inte så
jag menar. Men det är tydligt hur "sjuk" hon blivit.
Exempel: Vi sitter och pratar i vardagsrummet framför TV:n. Vi
pratar om det vi läser på text-TV och diskuterar livligt kring ngt. Natta
sitter där med oss och tittar på oss. Hon säger ingenting, är helt
"blank". Inget ovanligt dock.
Vi pratar klart och börjar röra oss i rummet och i det intill liggande
köket. Plötsligt blir hon upphetsad! Och hon läser det vi just diskuterat
på samma text-TV sida. :-/ Vi frågar henne om hon inte uppfattat att vi
talat om just precis detta i 10 minuter, precis innan. Hon har inget som
helst minne av detta och blir väldigt frågande och tror kanske till och
med att vi driver med henne. Så var hon innan
medicinen, men inte såhär "off".
I början av augusti skall vi till överviktsenheten för barn på Huddinge.
Vi fick äntligen en remiss dit. Tack gode gud.
För jag fixar det inte längre. Jag kan inte övervaka mer än det hon
äter hemma. Och inte ens det kan jag ha 100% koll på. Hon kliver upp extra
tidigt för att få äta frukost "ifred" på vardagar, och då är
jag inte ens vaken. Jag orkar omöjligt att gå upp två timmar tidigare
för att övervaka frukosten. Det bara går inte, med tanke på att jag
sällan kan somna före 2. Om alls.
Vid nästa BUP-möte skall jag diskutera hennes medicin, än en gång. Hon
går på maxdos nu, så jag tycker inte det finns annat att göra än att
testa ngn annan variant. Fasen att det
skall vara så SVÅRT hela tiden! Läkaren vill
också att Emmy skall sättas på medicin. Där är jag lika tveksam som jag
var innan Natta började, men av andra skäl. Jag tycker, förmodligen i
jämförelse med de andra, att hennes problem är förhållandevis
"enkla" att hantera och greppa.
Jag vet inte vad som skulle bli lättare, för henne eller för oss?
Impulskontrollen såklart, men det känns rätt okej just nu. Frågan är ju
hur det blir i skolan sen...
Där har hon ju helt andra besvär. Som sagt, fan vad svårt det är!
Jag vet ju inte heller hur hon själv skulle förändras, och om det
behövs? Hjääääälp!
2008-07-13 (03:55)
Överallt läser och hör jag om folk som pratar om sina semestrar - nu är
det dags för vila och nöjen. Bah!
Semester och sommarlov = ingen vila alls.
Jag förstår inte hur jag skall hinna med ngn som helst avkoppling med alla
barn runt fötterna? Jag tyckte i början av sommaren att det skulle bli så
skönt med sommarlov. I min illusion ingick sovmorgnar, fridsamma dagar med
barnen och sköna kvällar. Jovisst. Välkommen till min verklighet.
Ingen vila alls, mer än den i stallet. Då när man sitter o slappar och
bara njuter av tystnaden, medan det i bakhuvudet jäser av dåligt samvete
för allt man borde göra istället. Jag har mer att göra nu hemma, än
någonsin annars. Med fem ungar som drar som små tornados i olika styrka
genom huset. så krävs det en del sanerings- och röjningsinsatser från
min sida. Den enda bonusen, är att de inte förbrukar lika mkt kläder som
då det är vanlig vardag.
Men disk, städning och allt annat... Jisses, man hinner inte mer än vända
sig om innan det ser ut precis som innan. :-( Jag
ångrar mig bittert för att jag sa att Tilde inte skulle vara på dagis
alls under sommaren. Av flera skäl. Det främsta är att hon saknar det
väldigt mkt och tjatar om det hela tiden. Ett annat är att det hade varit
väldigt bra för både henne och oss andra, om hon fick rasa av sig och
vara med andra barn i egna åldern och leka. För nu krävs ju en hel del
"aktivering" från vår sida. Bara ett par timmar per dag hade
varit toppen.
Men samtidigt är det ju så himla underbart att ha henne med. Att få vara
med på alla hennes upptäcktsfärder dagarna igenom.
På så sätt har jag varit väldigt privilegierad. Jag har fått
möjligheten att vara med mina barn väldigt mkt deras första år.
Hur som helst, jag erkänner mig gnällig, jag vill ha lite andrum! Jag
skulle behöva få en timme om dagen att bara få vika tvätt och städa upp
- utan att "ngn" hjälpsam river fram och sabbar alla mina
försök till ordning. :-) Semester... Eller
hur. Näe, jag känner att jag behöver det mer och mer. Bara en helg!
Eller en kväll, så jag får gå på bio med Jani. Bara vara vi, det
händer sällan. Senast var 2005. Efter det har vi aldrig varit själva och
gjort ngt bara för oss. Som sagt tidigare. Men det är svårt. Vem som
helst är inte lämplig att passa våra barn. :-/ Man måste kunna en hel
del om deras handikapp för att klara det. På
sista tiden har ett par personer, som jag känner ytligt, uttalat sig om
mig, min person och hur jag reagerar eller är i olika sammanhang.
Dessa personer har kläckt ur sig saker som "jamen så gör ju du
bara för att...", eller "jag förstår att du reagerar så
pga...".
Allvarligt talat. Sluta upp med att inbilla er att denna blogg är ngn slags
manual för hur jag tänker eller reagerar. Herregud, det här är inte jag,
det här är en del av vad jag tycker/tänker osv. Det jag frivilligt bjuder
på, i den version jag tycker passar sig bäst för att få fram det jag
vill ha sagt eller för att skydda närstående tex. Sluta upp med att tro
att ni har den minsta aning om varför eller hur eller när. Eftersom
klimatförändringarna på denna planet tydligen även styrt om vindarna som styr åt vilka håll folks
kappor blåser, så har jag bestämt mig för att inte lita på ett enda ord
någon säger - förutom det som kommer från mina vänner (om det låter
vettigt alltså :-P).
En av mina fd bekanta, har blivit så oerhört skitsnackad om genom åren av
de flesta. Mycket har varit sant tyvärr (jag har också haft en del
åsikter) och en hel del mindre sant, samt en del totala osanningar. Och nu,
fjäskar de sina rumpor av sig för samma person. För att? Jo för att det
kanske gynnar dem på olika sätt. Jag hade blivit mer upprörd över detta,
om jag brytt mig det minsta om att personen blir omgiven av falska
människor.
Eller om personen hade själv brytt sig det minsta, men så är inte fallet.
Folk snackar en massa strunt, berättar hemligheter de blivit betrodda med
för att de är sura på en person de tidigare haft nära relationer med och
säljer folk för att de är griniga av olika anledningar. Men sen
är det som bortblåst och omgivningen skall avkrävas löften om att
aaaaldrig avslöja att de sagt än det ena, än det andra.
Nu blir jag mest beklämd av hur folk kan växla vindar bara för att göra
det jävligt smidigt för sig själva. Så mkt som en del snackat bajs bara
sista åren... Och nu, nu smilas det och stryks medhårs? Man skall både
snacka bakom ryggen och sitta och fika med den man snackar om. Ger taskig
eftersmak tycker jag.
Jag har alltså bestämt mig för att inte ta ett enda ord framöver på
allvar, som kommer från dessa personer.
Kan inte folk vara vänner, kompisar eller ytligt bekanta men ändå bete
sig schysst? Med att bete sig schysst så menar jag helt enkelt att man inte
är dödspolare med ngn ett halvår, anförtror sig för varandra och sedan
berättar dessa privata och ibland rent av intima detaljer för andra. Bara
för att man plötsligt är osams om ngt. Säg det ni tycker, var för guds
skull inte tysta om ni inte vill, men blanda inte in det ni blivit
anförtrodda som är djupt privata detaljer. Det är lågt. Riktigt lågt.
Men okej, jag håller med om att det egentligen inte är min ensak - alla
gör som de själva vill, precis som jag gör. Det är bara min åsikt. Pandora
och Belinda har brunstat om, det var ju himla trist. Får se vad
veterinären säger om dem i veckan som kommer. Hedwig verkar vara klar iaf.
Likaså alla Bonzos tanter. Nu måste jag nog
sova en stund. Fast först in och spel lite Mahjong. :-)
2008-07-12 (03:50)
Lugnet har infunnit sig skapligt igen. Man behöver bara andas ut, rasa av
sig och sen ladda om igen. Back on track ... Har
konstaterat att jag inte borde anmält Hera till Rockelstad. Hon är
verkligen inte i sin bästa växtfas nu, kanske aldrig blir. Tycker hon är
rätt tråkig just nu faktiskt. Men så är det ju med föl.
Däremot mina två hingstungar gillar jag som bara den. Båda killarna är
showiga till tusen och rör sig jättebra - i hagen ja. Eller på
stallplanen då man tar ut deras mödrar och de skall visa hur
självständiga de är. Förbenade rackarungar! Det är snudd på omöjligt
att få dem in i hagen igen, är man själv är det direkt irriterande. Jag
har, tyvärr, inte prioriterat ngn grimträning av dem. Men jag måste väl
det nu antar jag.
Men, hur som helst, jag har iaf anmält Eloge till utställning. Hans mamma
med såklart, vilket kanske inte heller var jordens mest smarta idé. Hon
är lite väl urmjölkad, men jag hoppas dagens hagbyte hinner rätta till
det lite. Sonen är en knubbis, så det syns ju vart hullet tagit vägen iaf.
Jag skall ta och fodra på henne lite extra med kraft också, så hon får
lite hjälp. Joey har haft en kompis här i
veckan, som sov över ett par nätter. Igår fick jag klart för mig hur dum
jag är som trodde att jag fick ha sonen på min MSN-lista. Jag har haft det
innan, men det är ju lagom mesigt att ha sin gamla morsa på kontaktlistan
- tänk om ngn ser det! Så jag är ute... :-)
Den enda trösten är att även Jani försvann från listan blixtsnabbt.
Syskonen däremot, dem kan man tydligen leva med. Inte lika stor skam
uppenbarligen. :-P Natta har varit iväg ett par
dagar. Hon deklarerade nyligen hur skönt det är att vara med andra som har
samma handikapp som hon. "Man känner sig så hemma". Ja, lika
barn leka bäst heter det ju av inte så dumma skäl. Det är bra att hon
även har vänner med samma sorts problem, just för att hon med dem kan
vara precis som hon är. Som hemma. Utan krav på hur andra ser en eller
reagerar. Jag förstår att hon känner en enorm frihet med dem. Tur att hon
har dem. Men också att hon har "vanliga" vänner, så att hon
inte tappar "greppet" om vad som är "normalt". För det
är viktigt om hon till fullo skall kunna lära sig att "agera
normal". Och det måste man ju, annars fungerar inte livet riktigt så
smidigt som det måste. Hon är duktig Natta, hon börjar kunna skilja på
vad som är vad nu. Äntligen! Emmy försvann
som en blixt. Hon åkte till Sofia och där blev hon kvar. I kväll sent,
runt 23, ringde hon hem. Jag blev livrädd och trodde ngt hänt. Men nej
då, hon skulle bara kolla med mig om hon fick åka med farmor till landet i
morgon. Hallå! Klockan elva på kvällen. Jorå, visst hade hon just ringt
farmor också... Suck! Efter en stund ringde farmor upp mig och berättade
vad som bestämdes (Emmy stannar hemma) och det lät minsann som att Emmy
väckt henne. Tror jag det! Normalt folk sover vid den tiden. Jag tror jag
skall ta och förklara för min mellandotter i morgon. Det här med tider
och när man kan och inte kan ringa andra. Farmödrar eller inte, senast 21
ringer man folk. :-) Och nu ska jag minsann
försöka sova en stund jag med. Det är så kvavt och klibbigt att det är
omöjligt. Men jag skall sätta på ngn halvläskig film som jag egentligen
inte vågar se, då somnar jag garanterat medan jag gömmer mig bakom
kudden. :-)
2008-07-10 (00:40)
Så har vi varit på BUP igen. Idag var det dags för Emmys anamnes.
Inget sades som var alls förvånande eller oväntat. Diagnosen var klockren
och precis den jag och Niklas väntat oss. Ingen förvåning alls som
sagt.
Det kändes skönt att ha det gjort och det som nu återstår är bara det
sista mötet. Nja, i morgon ska hon ju på den obligatoriska
läkarundersökningen såklart.
Men sen är det klart. Och när jag konstaterade det för mig själv i
kväll så kändes det så sorgligt samtidigt så lätt. Konstigt med så
tvetydiga känslor. Vet inte riktigt själv från ena minuten till den
andra.
Men främst känner jag mig trött. Jag har spänt mig så angående
sommarens utredningar och nu är de klara. Så skönt, så tragiskt.
Samtidigt känner jag nästan en seger... Jag har haft rätt. Jag har inte
inbillat mig. Och iom denna "seger", så har jag förlorat varenda
uns av hopp om att få ha fel. Skitkonstigt va.
Jag ville ha fel på sätt och vis. Jag ville att någon av dem skulle
slippa undan.
När jag tittar på Tilde nu och funderar på framtiden, känner jag också
tvetydiga saker.
Vilken tur för henne, och vilken styrka för oss allihop, att hon kommer
att kunna ta del av all den erfarenhet vi har och kommer att ha fått - då
det är hennes tur. Vilken sorg, över att se att hon är den av alla barnen
som är "hårdast" drabbad.
Många föräldrar känner säkert stolthet över att upptäcka likheter i
sina barn, med sig själva som barn. "Det har hon från mig",
"så var jag också som liten".
Sådant ser jag varje dag i min yngsta dotter. Och med fasa. Jag vet vad som
komma skall...
Jag hoppas dock, att den stora skillnaden mellan min mamma och mig, det vill
säga erfarenheten av dessa problem, skall göra en stor skillnad. Att det
kommer göra att Tilde slipper växa upp med de känslor jag gjorde. Att hon
kan få känna ett normalt självförtroende och dra nytta av de styrkor som
trots allt finns i "paktet". Istället för att de vänds emot
henne.
Å andra sidan har nog Nicke rätt i det han säger, att alla barnen
faktiskt kan dra nytta av våra erfarenheter. Skönt om allt vi gått igenom
med Natta kommer att vara till hjälp för de andra. Och det är klart att
Nicke har rätt i det, det har han ju oftast ang sådant här. :-) Jag
kom också på att vi nog lyckats med en hel del iaf. De flesta som träffar
barnen säger att de tycker att "det inte märks ngt med dem". Det
är bra, för det är ju det vi jobbar mest med. Att de skall fungera som
"normala" barn då de är ute bland folk. Hemma är fristaden,
där man får utrymme att vara precis så udda/annorlunda man bara vill/är.
Så det har vi lyckats med. Vissa grejer faller ju igenom, men det mesta
funkar.
Sen finns det ju otroligt korkade och okunniga människor som kläcker ur
sig "de är ju inte konstiga alls". :-) Nä, de är inte ett dugg
konstiga, alldeles vanliga människor som bara fungerar lite annorlunda än
andra. Vår läkare på BUP förklarade en grej
på ett jättebra sätt förra veckan. Det är endast ca 5% av en diagnostiserad
individs personlighet som kan sägas vara "ADHD" eller "Asperger"
(eller vad det nu är för diagnos). Alltså skiljer de sig enormt mkt åt
från person till person, så man kan inte säga någon har, eller inte har
ett särskilt funktionshinder bara för att man inte är lik andra med samma
problematik.
Min son tyckte att han inte kunde ha den diagnos han fick, då han ju inte
vare sig är det minsta lik - eller fungerar alls som sina systrar tex. Och
detta var förklaringen vi fick. Jag älskar
"aspergerungar". Folk tycker ofta de är ouppfostrade och
oförskämda och tittar inte sällan nedlåtande på både ungarna och
deras föräldrar.
Jag tycker de är underbara och om man bara vet hur man skall handskas med
dem, så är de världens raraste. Och världens smartaste.
De är omedelbara, rakt på sak och ruskigt frimodiga. Det är så kul att
umgås med dessa människor, för att det är så okonstlat.
Ja det är svinjobbigt i vissa lägen, men det väger inte tyngst tack och
lov. Jag tror att jag skall ta och sova en stund
och sedan åka till stallet och bara njuta av hästarna ensam en stund i
morgon. Helt ensam, det behöver jag verkligen nu efter dessa dagar. Har
inte funnits tid eller utrymme för det på ett par dagar, jag har hela
tiden haft någon med mig. Men i morgon dumpar jag allt ansvar på min man
och tjuvar till mig ett par timmars ensamhet.
2008-07-07 (22:30)
Här händer det grejer, som vänder upp och ner på hela min tillvaro. Fan
så ont det gör! I hjärtat.
Min son har, som alla tonåringar har mer eller mindre, en släng av
identitetskris. Detta ihop med hans andra "problem" är ingen lek.
Inte för mig, och förmodligen ännu mindre roligt för honom själv.
Han gör bara så här mot mig, ingen annan får "äran" att ta
emot hans ilska, frustration och andra mindre positiva känsloyttringar.
Han kritiserar allt, han är öppet nedlåtande och han säger saker för
att "såra".
Jag VET att han inte menar det han säger eller gör egentligen. Jag vet att
han inte är en taskig kille, tvärtom. Han vill vara alla till lags och
gör sig själv "illa" genom att alltid vara det. Och jag
förstår att han någonstans, med/mot någon annan person, måste få
utlopp för alla känslor.
Den personen har han utsett mig att vara.
När han säger saker, eller beter sig på olika sätt som inte är så bra
så hugger det tag i hjärtat på mig. Vrider om ett par varv och jag blir
bara så ledsen och känner mig så fruktansvärt maktlös.
Jag var ett riktigt as mot min mamma i tonåren (som sagt) och jag minns
känslan så väl. När man sa saker, som man inte menade. Men som man
behövde säga för att skjuta bort henne så att man fick "luft".
För att inte "förlora ansiktet". Min mamma sa att det som fick
henne att stå ut, när jag var som värst - det var att hon såg min blick.
Den blicken skvallrade om hur ledsen jag egentligen blev, av att se hur illa
mina ord/handlingar gjorde henne. Jag såg den
blicken i min sons ögon idag. Det gjorde
nästan lika ont som då, när jag var i hans position. Men bara nästan.
Hans sorg och smärta överstiger vida min, och det måste jag hela tiden
komma ihåg. Men fan vad ont det gör. Fan vad ledsen jag blev (är).
Jag önskar att jag kunde hjälpa honom, att jag kunde krama om honom och
så blev det bara bra.
Jag försöker visa honom tydligt och klart, att jag älskar honom oavsett.
Att jag finns kvar, oavsett. Att jag förstår honom, även om jag inte
accepterar vad som helst. Men fasen så det krånglar till det att han inte
kan prata så lätt om vad han tänker o känner. Han är ju man för
bövelen, han kämpar febrilt för att inte tappa ansiktet och tex gråta
eller bete sig som "en unge". Min stora fina lilla kille! Ja,
det har inte hunnits med mkt mer idag. Tvättat på dagen, och detta nu
ikväll. Jag är helt slut? Jag mådde så pruttigt att jag valde att
stänga av alla telefoner och bara stänga "in" mig. Nu på senare
delen av kvällen känns det en aning lättare. Jag kom på vad som suger
musten ur mig också, det är inte bråken/tjafset i sig. Jag är
fullkomligt skräckslagen inför uppgiften att fixa detta. Just nu känns
det väldigt övermäktigt att vara den "allt" (jo Jani tar
väldigt stor del han med såklart) ansvar ligger på. Går det inte bra,
så kommer det vara för att jag inte lyckats med min uppgift. Ja, jag är
fan rädd. Hur GÖR man? Vad är RÄTT? Häromdagen
sa en vän suckande till mig att "stackars dig som har tonåren
(barnens alltså :-)) kvar framför dig". Jag garvade och sa att
"det lär dröja ett bra tag till". Eller hur.
Knack, knack... Allt annat tjafs, lögner
och barnsliga spel, de får liksom lite andra proportioner i jämförelse
med det verkliga livet. Känns oviktigt.
Jag, och de administratörer som tagit ut loggarna åt mig, vet precis vad
som skickats och inte. Det räcker fint för tillfället. Tills bruden
vågar visa mig originalet som hon säger sig ha fått, men som på ett
mystiskt vis passerade databasen utan att loggas. Märkligt, det har ingen
lyckats med tidigare. Tekniken verkar fungera annorlunda för vissa.
Förmodligen kan hon röra sig fritt i tid och rum med. Hur
som helst, är det inte värt det. I söndags fick jag bevisat för mig,
igen, hur oerhört TREVLIGT man kan ha med andra som delar ens intresse -
trots att man kanske inte drar jämnt alla gånger eller älskar varandra.
Det är så det skall vara. Man skall kunna åka hem efter varje
utställning och känna att dagen varit trevlig och att man fått ut ngt av
umgänget med andra shetlandstokar. När dagen avslutas så, då känner man
verkligen att allt vinterslit är värt varenda minut i leran/på isen. Fan
vad det är roligt med Shetland!
2008-07-07 (04:50)
En kanondag hade vi igår. Det allra bästa av allt var att Emmy kom hem
från lägret. Hon kom med Hans & co till Örebro så jag fick med mig
henne o stor packning hem därifrån. Kanonhärligt att träffa henne igen.
Hon har dock lagt sig till med ngn underlig dialekt på denna vecka. :-)
Nåja, den skall vi snart jobba bort... :-P
Annars var det som gjorde dagen toppen givetvis hästarnas toppenfina
resultat. Jag åkte med inställningen att "det kan bli vad som helst
mellan 32-38". Och jag hade fel. Jag älskar att ha fel i sådana här
lägen.
Trots att både Drama och Bimbo glömt bort att de inte alls är
vildhästar nyligen infångade på stäppen, så lyckades de visa upp ett o
annat travsteg med Carro i ledtygeln. Drama vann sin klass på 40 poäng och
Bimbo gick sist av de tre åringarna med 39 poäng. Helt fantastiskt!
Sen gjorde Buu det som jag inte alls trodde, hon vann sin klass! Hon fick
också 40 poäng. Och jag är så glad för hur bra hon skötte sig denna
gång. Hon åt vare sig upp folk eller transportinredningen. Okej, då vi
kom hem och jag band dem vid bommen vid stallet, så jo - hon tog ett par
rejäla tuggor av stallväggen. Men va fasen, det kan jag bjuda på när hon
var så beskedlig på plats.
Tusen, miljoner, jag vet inte hur många, tack till Carro och Tussa som kom
upp och hjälpte mig. Så himla schysst! Grattis
till alla andra som blev nöjda med sina resultat! Särskilt till BIS o
Reserv-BIS. Olinda har verkligen blomstrat, ett så jättefint litet sto!
Och hennes fölunge bjöd ju på en del "pausinslag" också. :-D Sen
har ju all glädje ett slut - ibland ett abrupt sådant. Eller slut och
slut, jag är fortfarande jätteglad. Men jag blev snarare paff.
När jag slog på datorn o läste meddelandet som låg på skärmen så satt
jag nog bokstavligen och gapade av förvåning. :)
En person som jag trodde annat om, ja det är sant, visade sig vara något
jag inte i min vildaste fantasi kunde tro. När jag kom hem och möttes av
detta meddelande som tydligt visade var vi har varandra, då blev jag
verkligen paff. Egentligen spelar det ingen roll, jag är mest fascinerad
tror jag, över att denna person kan ta det ännu ett steg ned och tro på
vad som helst.
Jag trodde inte vi skulle bege oss ner på sådana nivåer.
Men som sagt, man skall aldrig upphöra att förvånas. Lika bra det, annars
skulle man väl tappa stinget helt. Emmy
är iaf hemma nu som sagt, och ligger på soffan utslagen. Häromdagen hade
hon tydligen somnat med huvudet på frukostbordet - så hon har väl lite
sömn att ta igen skulle jag tro. Himla skönt att ha henne hemma iaf.
Joey har varit med en kompis på deras landställe och verkade också ha
haft en trevlig helg. Det behövde han! Måndagen
skall inte ägnas åt något särskilt alls, mer än barn och stall. Tilde
sover inte alls som hon borde, så hon skall aktiveras idag. Passar bra att
kombinera med stallet.
2008-07-04 (00:30)
Juli... shit, sommaren är snart slut... :-( Sedan
sist har vi hunnit med en massa, en hel del skoj. I helgen som var så åkte
jag, Tilde och Emmy till Borås och Bluemull. Emmy skulle dit för att vara
med på ridlägret. Jag och Tilde stannade en natt, vilket kändes som
alldeles för lite. Jag ville verkligen inte åka hem. Det är så skön
stämning där, sådan gästfrihet möter man inte hos alla inte.
Emmy fyllde ju å i söndags, samma dag som vi kom ner. Då hade Hans o
Märta fixat tårta och presenter, så Emmy firades även där. Jisses så
glad hon blev! Tack även för detta, hon uppskattade det förmodligen lika
mkt som jag. :-)
Lägerveckan har hittills varit kanon för Emmy, vilket lyft för henne. Att
vara iväg ensam och får göra en massa kul - utan att bli ansedd som ngt
jobbigt (som hon ofta blir i skolan av kompisar osv). Att få bara släppa
loss all energi och bara vara barn. Helt underbart. Tack Perssons för allt!
Tilde älskade att vara där och pratar om att åka till "Märtan"
hela tiden. Det enda problemet hon hade var de små hundarna, de var lite
läskiga. Fast på slutet hade hon vant sig och larvade sig mest. Hon
beslagtog bollar, och cyklar - tur att inte "Hjärtat" var där
och såg det... :-)
På söndag får jag "tillbaka" min mellandotter, då hon åker
med Perssons upp till Örebro och utställningen där. Hon stannar alltså
kvar i Borås ett par dagar extra, så hon får lite extra semester hon
med. Med mig på hemresan hade jag fyra
shettisar. Tre mini och en standard. Ingen av dem ägs av mig, så ingen
behöver fundera mer på det. De tre minisarna dumpade jag av i Jönåker
och den stora damen följde med mig hem. Hon skall enbart betäckas, då
hennes ägarinna så snällt lånat ut hennes mage till mig. Jag skall
alltså ta ett föl på henne. Det är i mina ögon ett toppstammat sto, och
dessutom var hon mkt trevlig att hantera. Jag har fallit pladask och kanske
kidnappar henne :-) Igår (torsdag) var vi på
BUP och fick veta resultatet från sonens WISC samt den preliminära
diagnosen. När de berättade hur de tänkte då de satte denna preliminära
diagnos lät det så rätt, även den bit vi inte alls tänkt oss själva.
Jag kände mig lättad efter detta, då jag varit beredd och taggad till max
för att eventuellt behöva åka dit och försvara hans svagheter (för att
få rätt till hjälp). Men det gick över förväntan bra och vi vuxna var
hela tiden inne på samma spår.
Även om jag kände lättnad, så kändes det som att den där sorgen kröp
sig närmare igen, som en klump i bröstet. Jag vet ju att inget
förändras, han är samma kille ändå och jag vet ju att detta inte kom
som en nyhet - det var ju jag som larmade för att jag insåg detta själv.
Men när jag kom hem, så gick jag in i badrummet med ursäkten att jag hade
ont i magen och grät som ett barn. Jag satt där inne på golvet i säkert
45 minuter och bara lät all sorg släppas ut. Det var skönt, och väldigt
välbehövligt. För när jag kom ut igen, var jag ju tvungen att ta på
masken och förklara för sonen vad som händer nu och vad detta betyder
för hans del.
Livet är inte alltid enkelt, men man reder sig till slut ganska bra ändå
känns det som. Om man inte låtsas vara ngn supermorsa och tillåter sig
vara svag och ledsen ibland, så har jag kommit på att man orkar mkt
mer/längre. När jag åkte hem från Borås,
var jag så himla glad och den glädjen sitter fortfarande i. Jag är så
glad över att ha en sådan underbar familj och så fantastiska vänner. Det
finns de som är väldigt ensamma, det är inte jag, och de har det säkert
oerhört mkt jobbigare än jag - även om de har mkt mer pengar osv. Riktiga
vänner, de som verkligen är vänner - de förgyller tillvaron så mkt, att
man kan ta sig igenom det mesta. Tack för att ni finns (ni vet vilka ni
är)! På vägen hem hade jag förutom en
drös hästar också en flock med vanliga husflugor. Jäkla odjur. Smart
tänkte jag vara i Jönåker också, och låta dörrarna vara öppna så de
kunde bosätta sig där istället. Men resultatet blev istället att jag
fick in en flock sörmländska knott... Suck, min plan sprack.
Så nu har jag gjort vad jag kan för att öka på genbanken hos flugorna i
stallet, och knotten. Jag tror att jag fick med mig flera tjusiga
avelsexemplar. Nu skall jag se på film med min
man och min son, som är tillfälligt tröstad med att han fick så höga
poäng på IQ-testerna. :-)
|
