2008-12-31 (23:30)
"Årskrönika 2008"
Mitt Shetlandsår 2008 har varit övervägande bra, till och med övervägande jättebra.
Då tänker jag inte enbart på poängrader eller fina rosetter o dyl. Utan också på umgänget och allt nytt jag lärt mig och upplevt. Totalt sett ett toppenår!
På både gott och ont lär man sig en hel del av Shetlandsfolket. Visst finns det ju trista sidor av det också, men man lär sig ngt även av det. Övervägande är umgänget väldigt givande och lärorikt. Att sitta och stöta och blöta tankar och planer med likasinnade, det är riktigt, riktigt roligt. Även om man inte alltid tycker eller tänker likadant, så lär man sig ju hur andra tänker och bara det är intressant och gör det mkt mer givande att följa andras avelsarbete och se hur deras tankar/planer faller ut.

Hur har det varit på hästfronten då?
Den största våndan på säsongen är ju inför fölningarna. I år gick alla fölningar bra, både för våra egna ston och de andras (som bor på samma ställe). Åtminstone så pass bra att både ston och föl överlevde. Hedwig fick ju ett felläge och Hera föddes så med bakåtslaget framben. Men vi fick ut henne! Så jag tycker att det var väldigt lyckat.
De andra fölningarna gick utan minsta komplikation. Det var inte utan att man andades ut av lättnad då det sista fölet var fött.
Vi fick i år 4 föl, 2 ston och 2 hingstar. Jag är himla nöjd med dem allihop.
Det är i ärlighetens namn inte heller utan att man redan nu börjat våndas inför kommande fölningssäsong… 

Utställningssäsongen
Utställningssäsongen har varit helt otrolig och över all tänkbar förväntan! Bonzos och Jinx BIS-titlar, Pandoras Reserv-BIS… helt makalösa resultat! Sådant vi vanliga dödliga bara får uppleva enstaka gånger, om någonsin. Jag blir fortfarande nästan generad när jag tänker på de dagarna. Och en del rosa ludd finns allt kvar mellan tårna, från de rosa molnen alltså. :-)
Vi visade 12 egna olika ponnyer på utställningarna 2008. Av dessa är 11 våra egna uppfödningar. På dessa 27 visningar (en del visades ju fler ggr) fick vi 19 guld och 8 silver. 
Den högsta poängen blev 43 och den lägsta 37. Kan man vara annat än jättenöjd?! 

Mitt mål var att visa så många som möjligt av unghästarna och fölen, och de som gick att visa blev det också. Baronessa och Paradox visades inte, eftersom deras mammor inte varit i skick att visas av olika anledningar.
Unghingstarna var på kollo hela sommaren och behövde få växa på sig i lugn och ro innan de alls tas ut. De kom hem högst välmående och i kanonskick, så vem vet? Kanske visar vi ngn av dem till kommande sommar.

Premieringar
I slutet av sommaren, sista helgen i augusti, var det dags för sommarpremieringarna i ”vårt” län. Första dagen åkte vi till Uppsala med Pandora, Klistra och Fia. Hanna var en ängel och ställde upp båda dagarna och visade alla treårsstona åt oss. Pandora fick sitt diplom och jag var minst sagt överlycklig. Klistra och Fia föll båda på målsnöret och fick 39 och 38 poäng vardera. Så nära… Men klass I är inte det minsta illa det heller.
Dagen efter bar det av till Enköping med Belinda och Bianca. Där visades också Jinx lillasyster Jenka som nu ägs av Jossan på Sörtå. Alla tre fick Diplom! Jag trodde att jag skulle få hjärtstillestånd och ramla ihop. Jag blev riktigt chockad, inte kunde man ens drömma om något liknande?! Men så blev det. Fyra nya diplomdöttrar till Bonzo med andra ord!
Tusen tack till Hanna, som dag 2 var allt annat än pigg o kry.

Första helgen i september var det dags för Jinx (och mitt) eldprov. Av olika skäl blev det så att jag själv körde Jinx på bruksprovet och det gick kanonbra! Han är så stensäker den grabben, att säkert ett småbarn kunnat köra honom till samma resultatrad. Man behöver bara tala om för honom var man ska och hur snabbt man vill dit, sen är det bara att åka med.
Sen vid själva visningen, så var han rejält trött faktiskt. Vi hade trots allt varit i farten en timme i onödan, då det enligt programmet skulle göras bruksprov en timme före ordinarie visning startade. Men det blev inte så. Hur som helst, så fick han iaf 41 poäng av AVN och det var mer än jag trodde, med tanke på att han tappat gnistan en aning.
Denna dag fick även Bonzo in sin första son i aveln! 

Andra trevliga aktiviteter
I början på året var vi i Holland igen på hingstpremieringen där. En resa som blev ännu hur rolig och trevlig som helst. Ett välbehövligt avbrott vardagen. Mycket lyckat!

Hingsthållarkursen i Norrköping var himla intressant och lärorik. Jag hade dock önskat mig en dag till, direkt. Många frågor väcktes, som det inte fanns utrymme för i det fullspäckade programmet. Men det var helt klart en bra kurs. Denna gång handlade det om betäckningar och tiden kring dessa, medan nästa kurs skall handla om fölningar – vilket ju också är högintressant! Rekommenderas!

Mitt i sommaren var jag på min första, av årets två, resor till Bluemull. Emmy skulle på ridläger hos Hans och Märta och stannade en hel vecka där. Själv ”fick” jag bara stanna en natt och sedan åka hem igen. Jag älskar att vara där. ”The Persson family” är otroligt gästvänliga och man känner sig alltid lika välkommen. Emmy växte mentalt en hel del under denna vecka, den första hemifrån utan någon ”av oss” som sällskap. Det var nyttigt. 

Årets andra utställning på Rockelstad, och särskilt kvällen innan, var också en härlig upplevelse. En oförglömlig grillkväll på kvällen, efter att allt ställts iordning inför utställningen. Otroliga mängder jordgubbar som efterrätt tillsammans med goda vänner och glada kamrater. En del lite gladare än andra kanske … :-)
Även på Humledal älskar jag att vara, det känns som att ”komma hem” när jag är där.

Årets Riksutställning. En händelserik helg, med två jobbiga nätter i bilens baksäte och en urtrevlig kväll med ”fixar-Anders” i spetsen. Många skratt och sent blev det…
Själva utställningen kan jag inte påstå att jag såg så mkt av. Det blev bara några småglimtar mellan buskarna från min plats vid datorn. Mellan resultatrapporteringen och försöken att hålla alla miljarderna tjuriga getingar ifrån sig. Jag fick iaf både se och klappa om ”Jassa” igen (Björklundas Jasmine – Jinx mamma) och det var ju himla skoj. Hon såg ut att vara högst välmående! 

Bluemull Weekend blev skälet för besök nummer 2 i Borås.
En härlig helg, med lika gott sällskap och lika god mat som året innan. Och ja, nästan lika sen kväll. Jag hade med mig både Emmy och Tilde ner, och det gick bättre än jag trott. Mest för att de flesta var toleranta trots att Tilde störde en del under början av föreläsningen. Jag fick givetvis ge mig och ta med henne ut, men sådant är livet. 
Tilde pratar ofta om Hans och Märta, och om att hon har en rosa säng där. Fortfarande, efter så här lång tid. 

Tack
Ett rungande stort jättetack vill jag ge min klippa under hela årets säsong: Caroline Hassling!
Hon har visat nästan alla mina hästar, på nästan alla utställningar/premieringar. Och hon har gjort det med bravur. Du är guld värd Carro!
Även mamman i den familjen, AC, är guld värd (på många fler sätt än ett ;-P) som åker med och grejar, fast hon inte själv skall visa häst. Massa tack!

Jag tackar också alla andra som på något vis hjälpt/stöttat/glatts med/lyssnat på mig under året. Utan er vore ju inte ”Shetlandslivet” så roligt och händelserikt!
Tack vare dessa underbara djur har jag lärt känna några av mina solklart bästa vänner någonsin. Tack för att ni finns!

“To avoid criticism do nothing, say nothing, be nothing.“
Elbert Hubbard

Planer inför 2009
Dem återkommer jag med vid kommande uppdatering istället.

Gott Nytt År!

2008-12-29 (00:45)
Vi har haft en lugn och skön julhelg! Hoppas ni andra också haft det.
Tusen tack för alla julhälsningar, både per mail, snigelpost och sms. 
Julaftonsmorgonen blev en prövning av Tildes tålamod, som för de flesta barn i hennes ålder kan jag tänka mig. :-)
Hon gick med stora ögon fram och tillbaka vid granen och tittade. Sen konstaterade hon snabbt att det på ett paket stod hennes namn. Hon kastade sig fram och tog upp det och medan hon läste på etiketten sa hon lugnt och uttråkat: "Det står Tilde på den, och det är en film. Jag vill ta en annan." :-) 
Sen satt hon hela resterande morgonen innan frukosten tålmodigt och läste sin senaste Bamsetidning framför granen. Hon fick ju inte röra paketen, så då och då sträckte hon ut ena foten och "petade till" paketen så de rörde lite på sig. Ibland rörde de sig så pass att hon kunde se ngn ny etikett, ibland hände inget alls. Man hörde tydligt vilket som hände, antingen lät hon "Aaah!" eller så hördes ett "Meeh!". 
Sedan fick hon sitta och klämma på paketet hon först fått tag på, som faktiskt innehöll just en film... Nästa år ska jag minsann linda in sådana julklappar i 73 lager tidningspapper innan jag slår in dem. :-P

Jag tror att barnen blev nöjda med både själva julaftonen och med sina julklappar. Det skall vara Leon då som inte är direkt nöjd, för det blir han aldrig om han inte får exakt det han skrivit på sin önskelista. Men för att kunna uppfylla alla de önskningarna behövde vi först vinna ganska stora summor på Lotto eller liknande. Men jag tror han egentligen är nöjd ändå... Jag hoppas det iaf.

Jag fick lite bilder av min kusin från min morbrors 50-årskalas. Bland annat några på barnen och en bild lägger jag in här, som föreställer från vänster: Hugo, Matilda och Tilde. De två förstnämnda är alltså min lillasyster Annas barn. Det som är så roligt är att de nu är så pass gamla att de har utbyte av varandra och lekarna är allt annat än sansade. :-) 
När vi har barnen med oss i stallet far de omkring som vildar och somnar i princip medan vi spänner fast dem i bilarna och skall åka hem.

Ingen snö fick vi till jul, och har inte fått än heller. Däremot har vi haft flera minusgrader i ett par dagar nu, så det är väldigt vitt och vackert. Och så där alldeles underbart fruset i de förut så leriga hagarna. Hästarna är nästan rena.
Med frosten så kom också en del dåliga magar, men en snabbkur på dem så är de redan i princip återställda. Det som är mest trist med det är att det i dessa minusgrader är stört omöjligt att tvätta några svansar. Iaf inte utan att torka dem med hårtork efteråt. Kanske skall gräva fram min gamla hårtork, ingen här hemma använder den någonsin iaf. Kan ju kanske vara bra vid ngt annat tillfälle också, vem vet?

Idag hade vi också fint besök i stallet. Jemla och Fia kom och klappade om sina gamla kompisar och det var jättetrevligt att de tog vägen förbi. Måste ju lägga in en liiiten pik bara, för det var väl kanske 3-4 stycken de kände igen själva, varav en var av uteslutningsmetoden. Att det var länge sen de såg dem och att de har en massa vinterpäls som maskerar dem, det bortser vi helt ifrån tycker jag... :-P
Kul att ni kom! Och ni är välkomna när ni vill, det är fortfarande ganska tomt utan er.

Xenia fortsätter öka stadigt i vikt. Det har gått riktigt snabbt nu på slutet, sedan jag fick henne att vilja äta mer... Det behövdes ngt att reta aptiten med och där gjorde Irish Mash susen. Nu får hon bara Mash tre dagar i veckan ca, men nu går det andra ner av bara farten. 
Hon står vid grinden då jag kliver ur bilen och följer vartenda steg jag tar. Går jag in i stallet och kommer ut utan hinken skrapar hon surt med hovarna och snurrar runt däcket som hinken skall stå i. Hon får sedan en ny hink innan jag åker hem igen och låser jag dörrarna utan att ta med hinken så "hummar" hon försynt: "Hrmm... hörru, du har inte glömt ngt nu? Vitt, runt, rymmer massvis med grön gröt. Min mat! Hallå!"
Fina Xenia, jag bara hoppas att hon kommer kunna få fler föl innan hon blir för gammal och att jag kan hålla hullet på henne även med föl vid sidan - nu när jag vet hur hon "skall tas". Hon är ju onekligen mitt bästa avelssto och stommen i min avel. 
Vem kunde ana det då hon kom från Holland för 11 år sedan, mager som en skrika och maskfylld till tusen… Jag fick veta per telefon redan då hon åkte från Holland att hon inte var mkt att titta på och att det krävdes en del för att få henne i skick, men hennes stam var ju det som var intressant. Vilket lyckoköp!
Hon har inte bara gett mig fina avkommor med ett par olika hingstar, utan är även ett av de mildaste och snällaste ston jag träffat. Så vänlig. 
Som jag ser det, så har hon nu gett mig en bra grundstomme att bygga vidare på. 
Hittills har jag ju inte gjort jättemycket själv, utan mest skördat lite framgångar på andras avelsarbete. Det är först nu, med hennes barn och barnbarn jag valt att avla vidare på, som det kommer märkas, om det jag tänkt blir ngt att ha. Om deras barn och barnbarn, i sin tur, håller den typ och modell jag vill ha. Så oerhört spännande! Och det är ju även med viss vånda man sitter och planerar och lusläser stamböcker m.m. Tänker jag rätt? Kommer de passa ihop? Har jag slagit in på fel tankespår? Ibland känner man sig verkligen helt vilsen och inser hur mycket det hela tiden finns att lära sig. Tur att det finns så oerhört många kunniga som mer än gärna delar med sig, och som man kan bolla idéer med. Shetland är inte kul - det är urkul! :-)
Man kanske kan tro att det är lätt att bli kaxig och/eller övermodig när man vunnit lite titlar på utställning tex, men jag tycker det snarare är tvärtom. Det går inte så lätt att lyckas, utan ibland har man tur och ibland inte. Visst, man kan ju inte vara helt "väck" utan måste ha lite koll. Givetvis. Men skillnaden på att ha koll och att vara skicklig, den är ganska stor. Tycker jag. Och skicklig, det kan man väl bara drömma om att bli...
Och titlar i sig, är ingen kvalitetsstämpel på ens avel överlag. Många fler faktorer spelar roll. Resultaten är snarare ett bevis på att just individen är okej, särskilt om den fått bra rader för flera olika domare. Får man sen titlar på barnbarn osv, då börjar det ju lika något. 
Men kaxig eller övermodig, det törs man ju verkligen inte vara - det är trots allt upp till bevis... I flera generationer. Men det är så jag ser det och jag menar inte på något vis att förringa någons (varken andras eller mina egna) resultat eller titlar. Det är kanon att få dem, självklart. Men missförstå mig helst något så när rätt...

Snart är det nyårsafton också. I år blir det bara Tilde hemma med mig och Jani, det kommer ju kännas urkonstigt! Fast vi kommer å andra sidan slippa köpa en massa raketer o skräp. 

Skall liksom så många andra försöka sammanfatta året som gått till nästa uppdatering. Har börjat fila lite, men det har ju hänt så himla mycket! 
På återseende...

2008-12-24 (03:30)
Julafton har det hunnit bli, sedan ett par timmar tillbaka. 
Igår var det en ruskigt hektisk dag, som för de flesta. Mycket som skulle fixas i det sista, plus läkarbesök med Leon som inte alls mår bra. Pga detta blir han här på julfirandet och istället hos sin mamma på nyår. Hoppas han inte har lika mkt feber under dagen bara... Han har ngn virusinfektion, så det ger väl med sig inom ett par dagar hoppas vi. 
Så typiskt. Förra julaftonen var han också sjuk...

Julklapparna ligger under granen. Plast denna jul. Jag älskar riktiga granar, kungsgran skall det vara. Men med det får vänta till tidigast nästa år, då lär Tilde förhoppningsvis kunna hålla fingrarna i styr.
Mamma lämnade en påse med julklappar igår. Den ställde vi i vardagsrummet eftersom vi där hade koll. Trodde vi. I går morse så blev det en smärre kommunikationsmiss mellan Jani och Natta. Han trodde att Natta uppfattade att hon skulle stanna i köket med Tilde då hon åt sin frukost. Men som trött tonåring slängde hon fram en tallrik med flingor och gick och lade sig igen. När Jani kom upp var hälften av julklapparna öppnade och låg spridda över golvet. :-)
Bara att slå in dem igen fort som 17. Och nu skall här hållas vakt. För kommer hon upp till granen ensam, och alla andra sover. Ja, räkna ut det den som kan. :-D
Nä, den risken tar vi inte. För hon lär knappast föra liv så vi vaknar, utan i vanlig ordning vara tyst som en mus. Rackarunge!

Nu ska jag kasta mig ner och få liite sömn innan det är dags att gå upp. Vi kom av en händelse på att kolla barnens mobiler och Emmy o Leon har ställt sina på 8 respektive 7 i morgon bitti. Inte en chans! 

Just det. Emmy fick en julklapp i förskott i veckan. Två marsvin. :-)
De heter Peach och Bitch. Jag har inte varit inblandad i namngivandet, däremot min man. Gissa vilket namn han föreslog? Suck :-) 
Emmy är iaf lyrisk och alldeles överlycklig. Jag måste erkänna att jag tycker det är kul jag med, det är underbart trevliga djur faktiskt.

God Jul! Hoppas alla får en bra dag!

2008-12-18 (20:40)
Ännu ett inlägg idag. 
Jag är helt bedrövad. Jag fick under kvällen beskedet att en av mina vänner/styrelsekamrater i Öst har avlidit. 
Han blev bara 57 år. :-(
Goa Kjell, alltid så glad och ja, go'! Jag kommer att sakna honom på Östs utställningar. Under många år har han ju liksom varit en del av våra aktiviteter.
Det har för övrigt hela hans familj varit mer eller mindre. Mina tankar och djupaste deltagande går till hans fru och döttrar. Vi tänker på er!

2008-12-18 (17:10)
Julhysterin är på topp. Jag och Jani åkte till Täby för att köpa lite julklappar till barnen idag, och fy fan säger jag bara.
Av någon anledning är folk så stressade innan jul, att de inte kan uppföra sig ens i parkeringshusen. Jag såg en man som försökte klämma in sig på en parkeringsruta med en bil som var kanske lite i största laget för det utrymme som fanns mellan två andra bilar. Han fick trixa en del för att hamna rätt. Och medan han trixar, hinner två andra bilar köra upp bakom honom (jag kom från andra hållet och väntade på att åka förbi). Dessa två bilar väntade inte mer än 10 sekunder innan de började tuta, gasa och hetsa. Har man verkligen SÅ bråttom för att komma in i centrumet? Snacka om vilda västern. Men man skall ju inte reagera egentligen, det är ju samma visa vartenda år...

Jag tycker det är sorgligt med folk som inte kan hantera sin kommunikation med andra medmänniskor. Man ber om råd, men gillar inte svaren man får. Då fräser man och är otrevligare ändå. Varför? Sen försöker man hämnas... Ja, vad skall man säga?
En sak som man kan säga, eller i princip citera från en annan sajt, är detta:
"Man kan alltid hävda att alla andra är otrevliga och okunniga när det inte passar. Det är bra att dra till med när sanningen egentligen är den, att man har blivit så proppfull av sin egen förträfflighet, att man har slutat lyssna på andra." Tack M.A. för det inlägget, det passar så himla bra in på så himla mkt/många!

Morgondagen och helgen kommer att ägnas helt åt stallet och förberedelser inför den förbenade julen. Att man aldrig lär sig att förbereda bättre och att vara ute i god tid. Samma irritation över detta vartenda år - och ändå spottar man inte upp sig och ändrar rutinerna. Ja, på fler sätt än ett är jag ruskigt hopplös. Det erkänner jag villigt.
Vi skulle baka också. Jag kan inte i min vildaste fantasi se att vi kan hinna med det, inte om det skall ske innan julen detta år iaf. 
I kväll har Joey och Emmy avslutning, sedan dryga 2 veckors lov. I morgon är det avslutning för Natta och Leon, och Tilde går sin sista dag på dagis - sen har alla fem lov. Skönt, och inte. :-P

Idag på eftermiddagen blev en stor sak i familjens tillvaro ändrad, till det bättre. Det skall bli väldigt spännande att se hur livet kommer att te sig framöver. Förmodligen kommer vi alla må mycket bättre, nu när pressen är över och vi kan andas ut och slappna av. Om det inte vore vardag även i morgon, med skjutsande av barn hit och dit, så hade jag tamejtusan korkat upp champagneflaskan som står och samlar damm... Men det får vänta till en annan gång.
Nu dags för skolavslutning i svinkylan! Brrrr...

2008-12-15 (11:55)
I natt har det varit ganska kallt och det var därmed frostigt och lite vitt i stallet i morse. Lite bilder från morgonen finns i fotoalbumet.

2008-12-12 (21:50)
Jag hade fel. Jani blev inte liggande förra helgen. Jag blev det. Dels var det kräksjukan och sedan ett dygn efter det i nästan 40 graders feber. I måndags em var jag på benen igen och vi andades ut igen. En kort stund. På tisdagen satt vi och tittade på TV på kvällen, när Joey plötsligt lämnar soffan och rusar till badrummet. Stackare. Efter honom har vi inte haft mer av just kräksjuka familjemedlemmar, men Natta ringde på onsdagen och mådde dåligt, så henne hämtade jag i skolan. Sen fick Emmy öroninflammation, vilket ju är aningen "trevligare" iaf. Så, nu avvaktar vi med bävan... Skall någon mer få kräksjukan, eller slipper vi undan nu?
Jag är så fruktansvärt fjompig. Jag klarar inte kräksjukor. Barnen är otroligt mycket mer tappra än jag. De kräks och sen är det bra med det. De är såklart inte vidare roade av det, men det går förhållandevis smärtfritt förbi. Själv är jag LIVRÄDD. Jag gråter, förbannar och svär och kämpar emot som en galning. Jag får fullkomligt idiotpanik. Så patetiskt. :-)
Men nu är det över hoppas vi. 

Luciafirandet i skolor och på dagis blev ett fiasko. Leon var den enda som genomförde sitt. Men bättre det än inget. I morgon är det 50-års firande med hela släkten då min morbror fyller år. Kan bli intressant... 

Ja vad ska man säga... Det finns de som tror att vissa funktionshinder i stort bara handlar om hyperaktivitet och att de är "vilda" och "jobbiga". Och att säga att de blir som man uppfostrar dem! Jisses, jag kunde inte låta bli att börja garva. Att så öppet visa hur lite man vet, är inte bara korkat, det är även mkt roande. 
För all del, fortsätt visa vilken okunskap som finns. Och acceptera att mitt djupa förakt växer. Det verkar inte finnas någon som helst botten, föraktet blir bara djupare och djupare. Att man inte förstår eller inte vet så mycket om det, det är helt okej - alla kan inte vara intresserade av att lära sig. Men att uttala sig om det på sätt som skall få folk att tro att de vet vad detta betyder, eller att de vet hur man löser problemet (de blir ju tydligen bara som man uppfostrar dem) - det är så hysteriskt underligt så jag vet inte vad.
Lustigt att de som så ofta deklarerar att de aldrig har tid eller absolut ingen lust att läsa andras sidor har sådan jävla koll på allt vad alla skriver. :-D Och att de finns med i loggarna, ofta flera ggr per dygn. 

Hästarna är lerinpackade igen/fortfarande och även om det bara är larvigt egentligen, så känns det väldigt lugnt och skönt att se att fölen och unghästarna överhuvudtaget nyttjar lösdrifterna och halmbäddarna så pass mycket som de ändå gör. Visst, man får halma en himla massa, men det är det värt. De ligger torrt och även om de inte hinner torka upp helt i pälsarna, så är det bättre än att ligga på backen. Tycker jag. Dem gör det säkert ingen skillnad. Och de som går i hagen med tillgång till barrskogen, de använder i ärlighetens namn inte sin lösdrift alls på samma sätt. Utan de sover hellre med hela flocken under granarna. Att fölen i stallhagen går in i lösdriften beror också säkert till stor del på att deras mammor står strax utanför och äter. Men hur som helst, det ser ju himla skönt och mysigt ut när det ligger en hög föl i halmen. :-) 
Helvise har ju inget föl, men hon är vår absolut bästa "Super-Nanny". Hon passar alla fölen och övervakar dem ofta då de sover och mödrarna är ute och äter. Hon har en given plats i fölflocken då de så småningom skall vänjas av från sina mödrar. När det nu blir...
Baronessa skall inte vänjas av förrän Babsan säger ifrån/fölar. Hera har en mor som är duktigt fet, så hon får gå kvar med henne tills Hedda fölar. Hingstfölen får flytta till hingstgruppen någon gång i januari kanske... Paradox diar ju inte så för Xenias del är et ju inget problem längre (han diar istället då och då på Lava) och Eloge... ja, Epona har inte tappat ngt så hon kan gå med honom ett tag till. Som synes, så vete tusingen när det blir ngn avvänjning... Super-Nannyn får nöja sig med att bara vara barnvakt ett tag till mao. :-) Snacka om världsliga problem...

Jag börjar se fram emot kommande säsong igen. Känns som om den där gnistan hittat tillbaka lite grann. Ett tag kändes det väldigt mörkt och avlägset med hästeriet öht. Men så är det väl lite grann varenda vinter antar jag. Det är trots allt bara drygt 4 månader kvar till första fölet är beräknat. 
Och bara två månader ca till första utställningen går av stapeln. Jag som tyckte vi just suckade nöjt över att det blev vintervila. Den är inte lång numera.

2008-12-06 (03:35)
Då så, nu har den flyttat in ordentligt. Vinterkräksjukan. :-(
Leon slutade kräkas, och igår hade hans 48 timmar passerat och Emmy vågade sig till och med hem. 
Allt lugnt hoppades man ju då. Men inte. För en och en halv timme sedan vaknade jag till illtjut av panik. Tilde hade kräkts ner hela sig och sin säng. Bara att skicka henne i duschen med hjälp av pappa och sedan bädda rent. Så nu går tvättmaskinen för fullt. Nästa maskin är redan planerad. Den ligger i en påse på golvet framför, med sängbyte nummer 2 som kräktes ned för 30 minuter sedan. Så tröstlöst. 2 av 7 har nu sjuknat, bara 5 kvar...
Jani har mått rejält illa under kvällen. Han var ju den som hade mest närkontakt med Leon då han var som sjukast. Så med lite otur kommer han bli liggande i helgen. :-(

Det är så himla jobbigt när Tilde drabbas, för hon är fortfarande så pass liten att det är svårt att resonera med henne. Att få henne att förstå att det är för hennes eget bästa som hon nekas en flaska välling. Men hon är tapper ändå. Och nu medan jag skriver detta har jag varit och bytt ut sängkläder efter nummer 3. Fast bara handduken hon ligger på och örngottet. Man får ju vara glad för det lilla. Hoppas hennes mage slutar köra snart, så hon kan somna om. För trött är hon ju, som bara den. Jag med, men jag vågar inte somna om än, inte förrän jag vet att Tilde somnat ordentligt. 

Storebrorsan kommer väl få frispel i morgon. :-) Han är ju så mån om att inte smitta ner sin nya flickvän. Och närkontakt, ja det är väl det minsta man kan kalla deras umgänge. :-D

2008-12-03 (20:55)
Känslan av utanförskap kan fullständigt sabotera tillvaron för den som känner sig utanför.
Barn med bokstavshandikapp (och givetvis en massa andra handikapp också) lever ofta lyckligt ovetande väldigt länge. Hur länge beror dels på hur pass handikappet "slår" på empatin eller förståelsen för det sociala spelet osv. Och dels på hur skyddade de blir. Och ja, på en massa andra saker med såklart.
Jag tycker det är så fruktansvärt obehagligt när jag ser hur de börjar "vakna". Det smyger sig på. Man märker olust av att vara bland andra jämnåriga. Hur de blir osäkra på allt omkring dem, som om de anar någonstans att det inte "står rätt till", men de vet inte riktigt vad det är.
Sen kommer stadiet då de kommer till insikt, och förstår varför andra sagt/gjort olika saker tidigare. Att de inte fick vara med och leka, inser de kanske att det beror till stor del på dem själva. Att de inte passade in. 
Och egentligen skall man väl inte behöva passa in kan man tycka...
Men så fungerar det sociala spelet bland de "vanliga". Och följer man inte de oskrivna reglerna, då är man ute.
När insikten kommer till dem, att de är annorlunda - vare sig de vill eller inte. När de inser att de faktiskt förstår de andras "språk", men omöjligt kan tala det själva. Hur de än försöker. Då blir livet tungt. Ett tag. Fördelen är ju att de kan lära sig, att åtminstone bli ruskigt skickliga på att imitera de andras språk. På att få andra att tro att de talar det flytande. 
Jag har gjort den här resan flera gånger nu, både med mina egna barn och med andras. Jag har en själv som febrilt försöker lära sig att tala de "normalas" språk, och en som just börjat vakna.
Det måste ta sin tid, olika för olika individer. Man kan inte ruska om dem och väcka dem snabbt och ordentligt. Man får helt enkelt sitta bredvid och vänta ut dem, och försöka få dem att inte falla i ångestträsket under tiden. För det är lätt hänt. Att inse att man inte är som andra, aldrig kommer att bli det. Det är en hård smäll. Förhoppningsvis kommer de till slut att inse hur balla, speciella och underbara de är just på grund av sina särskilda utmärkande personlighetsdrag. Att det faktiskt inte spelar någon världslig roll vad andra tänker. Det kan göra ont, men det går över. De som inte kan acceptera alla som de är, med sina egenheter, dem lär de sig att sålla bort. 
Det verkar ingå per automatik nästan, att under detta uppvaknande så ömsar man skinn. Och till slut har de ett skyddande pansar, som låter dem orka med att vara så där jävla underbara och speciella.
Jag avgudar mina barn, de har så mkt som inte andra har. Kanske skulle de "normala" kunnat ha en del av de positiva dragen de med, men det mesta som inte passar in i den normala normen (som inte anses fin eller passande), det skolas ju bort redan på dagisnivån. Jag kommer göra mitt yttersta för att aldrig tvinga dem att vara några de inte är. Däremot måste jag lära dem att spela spelet. När de är ute bland folk. Här hemma får de vara sig själva, alltid. Okej, ibland bli man som förälder helt knasig i bollen och ruskigt förbannad också ibland, för att "självklara" saker aldrig är självklara hemma hos oss. Men, vi kommer fram sen, lite senare än de andra. 

Fördelen med dessa handikapp, är att de inte syns utanpå. Blir man duktig på att spela spelet, så behöver aldrig någonsin någon få veta.
Nackdelen med dessa handikapp, är att de inte syns utanpå... För när det inte finns något synligt att "skylla på", så är man bara lat, dum, bråkig eller "skum".
Alltså, är det faktum att handikappet är osynligt både vår välsignelse och vår förbannelse. Lika mkt av båda, i olika skeden i livet. 
En med synligt handikapp, säg en lam som sitter i rullstol - den kommer man aldrig någonsin avkräva en bergsbestigning av. Men människor med dessa handikapp, som inte får rätt stöd och hjälp, dem kommer livet avkräva på detta - gång på gång, på gång. Och när de inte klarar det, så anklagas de för att vara lata och odugliga. Kul? Rättvist? Knappast.
Tack och lov väger ju som sagt fördelarna upp så enormt mycket, att det är "värt" detta. Den som aldrig begåvats med en "bokstavsvän", det är den som går miste om mest...

Underbara ungar! Tappra ungar! Och ja, ibland skitjobbiga ungar. :-)

Jag kan på sätt och vis förstå att folk inte förstår, att de faller ner på lägsta idiotnivå och kallar sådana här barn för fula saker. För de fattar ju inte. Det begriper inte vad som finns där, som de aldrig hinner upptäcka innan fördomarna slår rot. Allt som inte passar in och är normalt, det måste ju tydligen vara något dåligt. De är ju bara idioter sådana där "jävla DAMP-ungar". Okej, jag vet att det oftast beror på okunskap, men jag blir ändå förbannad. Så otroligt svagsint. Så korkat. 
De ännu större korkskallarna, särskilt de som inte ens har barn själva, de tror att sådana här barn är ruskigt ouppfostrade istället. Att de driver vind för våg och att deras föräldrar är totalt inkompetenta. 
Skrämmande.
Jag hör då och då folk slänga ur sig sina "visdomsord" om uppfostran, om hur korkade sådana barn är (tack o lov inte än om mina egna) och vice versa. 
På utställningar hör man ibland till och med en del kalla sina trotsiga unghästar för DAMP-hästar. Förr gjorde det mig rasande, men numera kan jag inte låta bli att hånle, stort - för det säger ju så oerhört mkt om den som kläckte dumheten. Gud vad ni inte vet ett dugg om vad ni pratar om eller gör.

Varför skriver jag om detta? För att det föll mig in, såklart. För att jag numera dagligen möter blicken på ett barn som håller på att vakna upp till sin tillfälliga vakna mardröm. En blick som är förvirrad, tidvis skamsen och ångestfylld. En blick som berättar att detta barn börjar förstå, börjar inse att "alla andra" passar in. Jag tycker det är så ledsamt att barn skall behöva genomlida den här fasen - enbart på grund av de ramar man måste passa in i för att verka "normal".

Från hemmet till leran i stallet...

Idag tillbringade jag tillsammans med M&K förmiddagen i stallet då vi ställde ut nya balar i hagarna. 
Jag lånar fortfarande K's gamla stövlar. Maggan sa förut, då jag började låna dem att hon trodde det var hål i dem. Det tror inte jag. Jag vet.
Det har inte märkts alls hittills. Inte ens i värsta lervällingen. Men idag vadade jag genom den nyinstallerade sjön i ena hagen, och jodå... det är hål. Det kom in så mycket vatten att det nästan rann över stövelkanten, inifrån! "Sjön" är nämligen så djup att det bara var 3-4 cm tillgodo på stövelskaften. Iskallt! :-)
Nu står iaf balarna på plats och vi kan i lugn och ro njuta av att bara titta på hästarna då de äter. 
Halmen går åt med en rasande fart i det här pruttvädret. Det blir vått och skitigt på nolltid i lösdrifterna, så där är det bara att halma för fulla muggar. 
Hingstflocken älskar sin lösdrift, allihop. De sover djupt i stora högar! Igår kväll då jag kom dit, så trodde jag att det var en av dem som var sjuk, eller varför int halvdöd. Han låg på sidan i lösdriften, medan åringarna och Klipp "grejade" med honom. Väldigt vårdslöst. De bet honom i benen, så de fick tag i pälsen o lyfte hans ben. De grabbade tag i hans ena öra och drog så huvudet for... Men han sov bara. Jag hann få hjärtsnörp innan jag kom fram och fick upp honom. Han blinkade bara trött och såg väldigt förnärmad ut över att bli väckt i sin skönhetsömn. Sorry, men man blir ju rädd! :-)

Från leran och hem igen en snabbis...

Leon kom hem från besök hos sin mamma igår, där han ju hållits i karantän tills han var riktigt frisk från vinterkräksjukan. Eller hur. Det blev väl för jobbigt? För hem skulle han och det snabbt, frisk som han var. Inte riktigt. Klockan fem i morse vaknade han och började kräkas. Och det har han fortsatt med hela dagen. Stackars lilla Leon, men han är tapper! 
Emmy flydde fältet och sover hos Nicke i natt. Jag bara hoppas allt jag förmår nu, att inte någon av de andra (eller vi vuxna) barnen har smittats. 
Min sons största bekymmer är om han är smittbärare, för hur tusan ska han kunna göra "mun-mot-mun-metoden" på tjejen isf?! :-D

Over and out.

2008-12-01 (08:15)
Då så, nu har barnen sett årets första avsnitt av julkalendern. Deras startskott på nedräkningen till julafton. :-)

Vi var ju i Globen ja. Det var trevligt till största delen, även om jag fick lite problem emellanåt. Inte bara sådana problem man kunde vänta sig heller. Jag trodde det värsta skulle vara i annexet bland allt folk, men min panik infann sig snarare då jag ensam med Matilda skulle hitta Anna (systern = Matildas mamma) och gå ut med henne för en rökpaus. Då for jag fram som ett stressat jehu med barnet hängandes i ena handen. "Nu har vi bråttom" sa Matilda medan vi "rusade" fram. :-)
Sen var det ingen höjdare att sitta på läktaren heller, men det gick mycket bättre än jag trott. En hel del roliga saker såg vi, men det bästa i mitt tycke var iaf travkadriljen från Wången. Skickligt.
Det som blev jobbigast på den dagen, var iofs i annexet, men det var nog mest jobbigt för dem som kom "i vägen". När man går runt där inne, med två barn mellan sig - då blir jag fly förbannad när vuxna människor med BÅDA händerna knuffar undan barnen. Jädra sätt! 
Jag har också vassa armbågar, och använde dem väl. Särskilt vid "Min Häst"-montern. Emmy och Matilda ville komma fram för att köpa tidningar och "Malins Stallbok" (signerad till Emmys lycka). Vi ställde oss bakom en mamma och hennes två döttrar och avvaktade så de kunde handla o betala, sen skulle vi kliva fram ett steg. Då plötsligt kommer en mamma, som på studs korades i min bok till "Årets idiot". Hon försökte pressa undan mig med en hård knuff, men så lätt rubbar man inte på alla mina kilon! :-)
När inte det gick, gled hon emellan och pressade Emmy mot bordet så hon nästan halvlåg och Matilda höll på att försvinna åt sidan helt. När jag pikat högt och tydligt (hon måste ha hört mig - jag hade munnen max en decimeter från hennes öra) och hon nonchalerade mig, så flyttade jag på henne. Jag förklarade, högt, att vi alla stod i kö för att komma fram, eftersom våra barn allihop ville handla där. Kärringen ignorerade mig fortfarande och försökte tränga sig fram igen! 
Då Emmy klagade över att hon fick ont i ryggen så fanns inget annat att göra, om vi inte ville gå därifrån tomhänta alltså, så jag körde armbågen i sidan på henne vid varenda knuff då hon försökte komma fram. Tro det eller ej, men kronan trillade ner till slut och kärringen väntade. Tyvärr fick hon en lucka precis intill oss, ungefär samtidigt som vi kom fram - jag hade annars tänkt bläddra igenom varenda tidning i mkt lugn och ro. 
Precis då vi kommit in i annexet, så träffade jag på Aina och stannade en snabbis o pratade med henne. När jag sedan skulle ta mig fram till mamma och tjejerna, då hamnade jag bakom ett annat irritationsmoment. Som borde vara "förbjudet" i folksamlingar. En karl, på lätt 180-190, med en stor och stenhårt välfylld ryggsäck. Det var helt tröstlöst att komma förbi människan! :-D
Det var inte vidare trångt just där, men varenda gång jag försökte smita förbi, så vänder han sig och tittar på ngt, så den sabla ryggsäcken kommer i vägen eller boxar till mig på axeln eller i huvudet (ja jag är ganska kort...). Till slut blev jag tvungen att knacka på honom o be honom stå still, så jag kom förbi. Han såg inte ut att alls fatta problemet, och jag stannade inte heller för att förklara. :-)
Nä, inga täcken köptes heller. Inga hästgrejer alls. En bok till mig och en massa tidningar och böcker till Emmy. Annars ingenting. Kände mig väldans stolt över mig själv, att jag inte lät mig frestas av alla "extrapriser".
Att åka hem gick snabbt och smidigt, till skillnad från resan dit. Då jag tog följe på min mamma, och det är fasen ingen enkel sak att följa efter någon som blippar lite som den vill med sina blinkers, alternativt inte använder den alls. Eller varför inte så här: blinkar EN gång, två meter innan vägen delar sig så man får slänga sig över heldraget för att hamna på rätt sida av stan.
Mamma, du behöver en kurs i hur man använder blinkers! :-)

Nåja, det var den helgen det. För när vi kom hem, lade jag mig på soffan. Och sov. Till klockan var mitt i natten, då sov jag lite till. Tills det var förmiddag. Och sen sov jag tills vi åkte o käkade middag. Och sen sov jag till klockan ett i natt. Hopplöst. Måste nog kolla upp det här, jag skulle kunna sova hur mkt som helst och det är inte likt mig, som annars sover väldigt lite. 

Nu ska iaf Tilde till sitt efterlängtade dagis.