2007-12-31 (21:35)
Sammanfattningen av det gångna året är svår att få någon ordning på. Jag tar det lite som jag kommer på saker efterhand som jag skriver.

Det absolut roligaste i år, tror säkert de flesta är Jinx godkännande. Och nog för att det är med på topplistan, den absoluta toppen över det häftigaste som någonsin hänt mig i shettissammanhang. Men det absolut bästa som hände i år, är Bellis dotters födelse. Min fina Bellami. Hon betyder mer för mig än jag tror att jag kan förklara. Bellis börjar bli gammal och jag är överlycklig över att ha en dotter kvar efter henne. Att hon dessutom är en bättre upplaga än sin mor rent exteriört är ju också det helt fantastiskt roligt. Hon kanske inte blir någon direkt guldplockare, men hennes ättlingar kanske kan bli så bra? Man kan ju hoppas. 

Som nummer två, kommer Jinx godkännande. Vilken känsla! Vilken otroligt häftig känsla. För att inte tala om vilken hemskt extrem nervpress! Jag kommer aldrig glömma då jag stod utanför och lutade huvudet mot ridhusväggen, alldeles ensam och knäna hotade att vika sig av nervositet. Eller då jag hörde först kritiken och konstaterade att det ju inte fanns något direkt att anmärka på, sen kom poängraden och jag trodde jag skulle ramla ihop. Jag kunde efter det inte för mitt liv minnas ett ord av kritiken, men den fick jag ju läsa igen sedan efter ett "par veckor" då den kom på posten. Den glädjen delades ju dessutom med Satu och AC som ivrigt hejade på honom.

Nummer tre, var både en av årets glädjeämnen och det som delar toppen på det jobbigaste i shettisväg 2007. Dramas födelse. En timmes full panik, som förbyttes i enorm glädje och lättnad, då både mor och dotter klarade sig. Drama kom ju med bakhovarna först, genom moderkakan. Jag fick dra ut henne och det var en pärs, och ett bevis på hur himla viktigt det är att vara på plats om man kan. Hade jag inte varit det hade de inte klarat sig. Iaf inte Drama. 

Nummer 4, är Bonzos utställningsresultat denna säsong. Gamle gubben som toppade sina resultat och blev BIS på 43 poäng. Vilket otroligt bra resultat för en artonårig herre. Han är ju heller inte bara vacker, utan är också en hingst med det bästa toppenpsyke jag någonsin sett (ja jag är lite partisk). Så cool och så himla underbar att ha att göra med. Jag hoppas att han får vara med länge till. Carros superba visning av honom gjorde ju också den sitt. Tusen tack Caroline!
Det har också gått riktigt bra för honom som "farsa". Han fick fyra diplomdöttrar denna sommar, och en hel del av avkommorna visades med bra resultat även på utställningar. Han fick ett snitt på över 38 poäng och då med blandad kvalitet och ålder på sina visade avkommor. Det är ju lättare att få höga snitt, om man som en del andra hingstar bara har ett antal äldre välmeriterade avkommor visade efter dem, och inte som i Bonzos fall en drös med ett- och tvååringar i utvecklingsfas. Så, det är ett riktigt bra snitt tycker jag.

Sen kan jag inte riktigt rangordna de roliga händelserna mer, utan nämner dem i den ordning jag kommer på dem:
Mina uppfödningars resultat både i Sverige, Danmark och Finland. Helt fantastiskt roligt. Så kul att lämna vidare hästar till folk som tar så väl hand om dem och visar fram dem i så fint skick.

De roliga umgänget med likasinnade runt om i landet. På resor, utställningar, premieringar och träffar av olika slag. Det är det som ger den mesta mersmaken. Så många som brinner för samma sak, som dessutom är roliga och trevliga. Det kryddar tillvaron. Utställningsdagarna är så mkt mer än att bara visa häst. Det hade inte varit samma sak utan alla vänner och bekanta.
Den delade glädjen, som skrevs om på en annan sida (Humledal), är också helt underbar. De få riktiga vännerna, som man gläds med och sörjer ihop med. Vad vore livet utan dem?

På det personliga planet har det väl inte varit i topp. Men det absolut bästa består. Sammanhållningen och närheten mellan mig och Jani. Helt underbart. Våra underbara ungar, som förvisso har sina svårigheter som bidrar till en del sorger, men som personer/individer är underbara. Jag är så stolt över deras prestationer och framsteg på olika sätt under året som gått. 

Ja det var en del av de roliga händelserna.  

Sorger har det funnits en hel del av, men det måste det väl. För den där balansen jag tidigare skrivit om måste ju finnas. Så med tanke på hur mkt som varit fantastiskt, så behövdes väl det balanseras med diverse kaotiska händelser. Typiskt.

Dels har livet varit en katastrof på det ekonomiska planet tack vare allt strul. Och är fortfarande. Ett tag såg det fruktansvärt mörkt ut och jag fick snabbt fatta beslut för att rädda situationen som inte riktigt föll alla i smaken. Därmed försvann två personer ur vår tillvaro som givetvis är saknade på olika sätt. Men, sådana smällar får man ta, då det viktigaste i mitt liv är mina barn, min man och mina djur. I nämnd ordning. Hänsyn tas inte (kan omöjligt tas) till andra utomstående, för att göra det drägligt för de närmaste i första hand. Med facit i hand, gjorde jag rätt val ändå för det blev det bästa resultat jag kunde uppnå. Tur det, med tanke på vad det faktiskt "kostade" att göra dessa val. 

Dels har alla dessa problem med ekonomin, och bråken med Försäkringskassan angående handikappen, också gjort att jag var på väg in i väggen igen. Men jag tror jag klarade mig undan med nöd och näppe till slut. Dock jobbar jag ännu med sviterna av den depression jag hamnade i en tid. Det var hemskt, men jag kan absolut se "ljuset" igen. Även om det är jävligt dimmigt just nu.
Mina sömnproblem kvarstår och jag känner hur det sliter på mig. Jag tröstäter också och det gör ju inget lättare precis. Bokstavligen tvärtom.

Dramas födelse har jag redan nämnt. Annat som varit sorgligt/jobbigt gällande shettisarna var Hedwig fölning. Hennes föl klarade sig inte och hade heller inga förutsättningar att göra det. Jag är så tacksam för att jag stannade kvar den kvällen, och att jag kunde hjälpa Hedwig. Emmys begravning av fölet (hon äger ju Hedda) var väldigt gripande och sorglig. Men jag tror att den var nödvändig för Emmy.
Ett gäststo som förolyckades i samband med sin fölning var också en jobbig händelse, då jag ju hade en flerårig "relation" till stoet. Det var dessutom jag som fölvakade, och känslan av misslyckande får jag leva med. Men, en sak som ju angående detta också hör till årets glädjeämnen är att jag lyckades närvara vid de flesta av årets fölningar. Det känns himla bra.

Barnens problem. Emmys ätstörningar, hon äter ännu ingenting och jag är väldigt orolig. Det sista läkarbesök hon gjorde i veckan gav absolut inte det jag hoppats på och nu får jag ta nya tag i det. Så går det om man inte aktivt engagerar sig i alla detaljer själv...
Joeys ångest... vi jobbar på det.
Nattas problem är de motsatta mot Emmys. Fruktansvärt sorgligt för henne och hennes hälsa. Även det oroar mig mkt.
Det är bara Tilde som trallat sig igenom året med sitt kvittrande skratt och trollhyss. Hennes värsta problem har väl varit dålig mage, feber och att den nya Bamsetallriken hon fick i julklapp inte får vara i sängen.  Och att hon inte kan med att äta på den. Iaf inte om man lägger mat PÅ Bamse, då sitter hon och föser undan maten så att man kan se HELA Bamse. Ja, hon är fortfarande totalt såld på Bamse. Helt lost! 
Men trots detta, så är barnen lyckliga, glada och trygga. Det är min största tröst i alla sorger kring deras liv.

I det stora hela kan jag sammanfatta året på följande vis: Jag är oerhört lyckligt lottad. Jag har en underbar harmonisk familj, vackra hästar (jag menar inte poängmässigt) och en del mkt goda vänner. Pengar må vara viktiga, men de skulle aldrig kunna ersätta det jag har idag. Inte heller skulle de kunna köpa mer av den varan, för pengar har inte med det att göra. Däremot skulle de underlätta våra liv och göra dem mindre ångestladdade och mer bekväma. Men om man måste balansera på den berömda vågen, så föredrar jag denna fördelning framför den motsatta - alla dagar. Jag är lyckligt lottad.

Jag önskar ett gott nytt år för alla vänner och bekanta!  Och avslutar med ett stort rungande TACK, till alla vänner som stöttat, glatts, sörjt och skrattat ihop med mig under året. Underbara människor! Tack också till alla som hjälpt till på olika sätt med hästarna, utan er hade det inte varit lika roligt/lätt/givande. Jag hoppas på ett minst lika roligt 2008 för oss allihop!

Nu skall jag strax lära mina barn att spela Mah-Jong. Mitt favoritspel alla gånger! Inga jäkla TV-spel för min del nu inte, utan små träbitar som gör mig mkt lyckligare.

2007-12-30 (04:30)
Jag kan inte sova som folk... nu heller.

Snart är detta år slut. Ett händelserikt år som jag skall sammanfatta på nyårsafton tänkte jag. 
Jag har filat lite på det, men är långt ifrån färdig.

Ikväll när jag lämnade stallet så låg alla ungston inne i sin ena ligghall och sov i halmen. det såg så himla mysigt ut, att jag stod kvar och bara tittade på dem en lång stund. Jag försökte ta kort med min mobil, men det var alldeles för mörkt för att bli bra. Ungstogruppen är så himla "tight" och väl sammanhållen, och det är roligt att iaktta dem. Pandora styr den gruppen och är en bussig lekledare. De andra utmanar henne knappt, men testar henne då och då givetvis. Det blir nog annorlunda då de släpps ihop med alla de äldre stona på betet igen sen. Då är hennes ledarskap sannolikt över.

Bonzo är lite smått irriterad över att tre av hans fruar dagligen lämnar hagen och äter kraftfoder. Troligen är det svårt att tro, men då de kommer tillbaka till hagen, så möter han dem och snusar dem runt mularna. Lät de honom, så skulle han säkert slicka dem rena runt munnen också. Han är mkt matglad, för att uttrycka det milt. Han vet också, att då jag tagit ut de tre tanterna och bundit dem vid bommen, så kommer jag tillbaka med byttor till honom och hans två kvarvarande fruar. I dessa serveras vitaminer och mineraler samt en "skvätt" Fibergi. Denna lilla stund på dagen är den bästa han vet. Han känner igen byttorna direkt och travar fram och tillbaka innanför grinden då jag ställt dem på bordet utanför stallet. Han är alltid sugen, som om han inte fått mat på två veckor. Jag tror han skulle göra vad som helst för en hink Fibergi. 

Angelica har kört Jinx en del, och jag är så himla jätteglad för hennes hjälp. Det ger mig en massa tid till annat, och den sista tiden hade jag inte ens haft tid om jag så bara hade honom att fixa med. Det har varit så mkt annat att ta hand om och fixa med för djuren. För att inte tala om att julen tog sin tid. Inkörningen funkar iaf himla bra och han är jätteduktig. Tack Angelica!

Apropå julen. Som andra skrivit så är även vi urless på julmaten vid det här laget. Idag stod jag och funderade på om jag skulle "råka" tappa skinkan på golvet. Dels fick vi mer plats i kylen, och dels slapp man känna "tvånget" att äta den. Jag är tvärless på skinka nu. Men för snål för att slänga den. Men om man tappat den på golvet kan man ju inte äta den... och jag är ibland ganska klumpig. Man får väl se vad som kan hända.

I morgon kommer troligen Leon hem, trots att det var sagt att han skulle fira nyår hos sin mamma. Men tydligen vill han inte det och då är han givetvis välkommen hem. Även om jag tycker det är synd att han inte vill fira någon nyårsafton med sin mamma. För hans skull. Men det är klart, han tycker väl det är roligare här med sina syskon. De har ju trots allt oftast väldigt roligt tillsammans.

Nä, en cigg till sen skall jag prova om kudden passar bättre nu.

2007-12-28 (23:45)
Fölen som vants av har tagit det väldigt smärtfritt och lugnt. De accepterade utan problem att skiljas från sina mödrar och har smält in i hingstflocken väldigt bra. Ledarskapet i flocken är fortfarande obestritt och innehas av Jinx. Raphaël som var vice kung i hagen, har inte mkt att säga till om. Han försöker hunsa och styra ibland, men blir snabbt tuktad - av Bellami!   
Hon styr pojkarna med järnhand (hov!) och tillåter inte att Balder ens försöker antyda att han vill jaga henne och leka lite. Då får han på pälsen direkt. Drama och Bimbo är även de ganska tuffa och ingen sätter sig på dem ostraffat. Tuffa brudar!
Epok och Timmy smälte in de med väldigt snabbt. Likaså nyaste kompisen, som nu tyvärr står på box ett par dagar då han sträckt sig (antagligen) i leriga hagar. Ingen fara, men lika bra att han tar det lugnt. Alla mina föl är mao avvanda sedan en tid tillbaka. Jag som inte skulle vänja av dem alls sa jag, utan låta mammorna sköta det själva. Men ack så jag bedrog mig. Då morsorna tappar i vikt, så kan jag inte låta dem sköta det själva. Nu matas de på, och går stadigt upp och Bellis är nu snart sitt gamla jag igen. Likaså Bonnie. Xenia tar det nog längre tid med, men det ser ljust ut. Numera är hon glupsk som tusan och dessa tre gamla damer står vid grinden och väntar. Så snart de hör min bil så ställer de sig på rad och väntar. Tålmodiga som attan, för ibland tar det ett tag innan jag tar in dem. Men de väntar... 

Alla barn utom Leon är friska och krya. Leo är sedan annandagen hos sin mamma, men ringde igår och lät himla krasslig. Hes som bara den och hade feber sa hans mamma. Stackas liten, med alla nya julklappar o allt som han vill leka med. Han hade öppnat sina julklappar hos mamman, och sedan somnat. Hoppas han kryar på sig snabbt.
Joey har varit hos sin farmor och farfar och kom hem idag igen. Det är nyttigt för dem att komma bort ett par dagar och få en del "egen" tid. Här är vi ju så många och Tilde tar en oerhörd massa av vår tid och uppmärksamhet. Nu är det dock bara Joey och Tilde hemma ett par dagar, så han får en del egen tid här med. Han och Jani spelar tex på det nya TV-spelet ... de gör inte mkt mer än det just nu alls kan jag säga. Kul att de har roligt iaf. Själv gav jag mig på Emmys nya spel till PC. Mitt djurpensionat heter det. Jäkla "skitspel". Det är ungefär som SIMS, vilket betyder att jag fastnade direkt. Jag satt uppe hela natten och spelade efter jul, och då jag insåg hur fast jag blev, så raderade jag min fil. Det värsta är att spelet inte ens var särskilt bra eller snyggt gjort. Det var bara grejen, jag vet inte varför. Men spel som SIMS får mig fast på nolltid. Suck!

De få kronor vi hade innan jul är helt borta. Nu återstår ett berg av räkningar och skulder jag inte kan betala förrän alla problem är lösta. Jag tycker det är BAJS med pengar. Jag tycker det är ännu mer illaluktande bajs då man inte själv kan styra över det som händer. Men det värsta av allt är när det drabbar andra... Jag har ständig ångest för hur det skall lösa sig tillfälligt, tills allt är på rätt köl igen. Allt tar ju sådan satans TID! Huvudsaken är att vi har ett hem och att barn och djur har vad de behöver. Sen får vi väl vara utan telefon och annat skoj tills det löser sig. Smällar man får ta, i värsta fall.

Snart är det dags för januariresan. Skall bli roligt, jag är i extremt behov av miljöombyte och behöver verkligen få komma iväg och vila upp mig en aning. Nåja, vila och vila. Men bara miljöombytet och att slippa allt ansvar ett par dagar. Det kan inte göra annat än gott, iom att alla andra dagar året runt, så har jag fullt ansvar för barn och djur. När folk åker på semestrar, så stannar jag alltid hemma eftersom jag har djuren. Så fem dagar per år - det måste jag få unna mig. Särskilt då jag blir "sponsrad" med reseavgiften.  
Maggan och Kenneth har full koll på djuren, och min underbare make har mer än full koll på barnen. Vilken tur att jag har dem som ställer upp.

2007-12-26 (22:55)
Så är denna jul äntligen över. Vi har haft det jättemysigt, lugnt och skönt. Så där som det skall vara på julen. Ända tills på natten till juldagen. Då började Leon spy. Sen for Joey in i badrummet efter honom. Jag led inte alls av det, utan sov så gott. Medan Jani som var den som vaknade av det, också tappert tog hand om pojkarna. Jag var mao lyckligt ovetande ända tills på morgonkvisten då jag tog över, så att Jani kunde hoppa i säng.

Barnen är mycket nöjda med både helgen och de julklappar de fick. Jag har inte hört dem säga annat än att de är jättenöjda iaf. Nu är det ett helt år kvar till nästa gång. Phew!

En av våra hästar fick på julafton en ganska så rejäl fångkänning , men det verkar nu vara under kontroll. Tack o lov.
Annars inget nytt egentligen. Alla de avvanda fölen tar sitt "nya liv" med ro. De leker väldigt mycket och rejsar runt i full galopp. Nu när det blev plusgrader och lerigt igen är det inte heller så knöggligt i marken, så de kan dra sina repor genom hela hagarna. Men jag förundras ändå varje gång över hur de lyckas stanna innan de åker in i staketen. Ibland står man ju verkligen med andan i halsen och tittar med fasa på hur de gliiiider fram och stannar precis innan trådarna.
Men peppar, peppar så har de alltid hittills lyckats stanna. 

Barnen fick ett Nintendo Wii av farmor och farfar i julklapp och det har gått varmt de sista dagarna. Detta med trådlösa kontroller, som svingas i luften då de spelar golf eller tennis, gör ju att man kan utveckla blödande magsår på en kvart. Jag förmanar dem ständigt att de måste ha handremmarna på, så att de inte kan råka slänga in en kontroll i fönstret eller i bokhyllan.
Det är iaf inget latspelande inte. De är uppe och far i hela vardagsrummet, och inte en enda möbel (jo ett par) står där det var tänkt att de skulle stå. Allt är omflyttat för att ge öppna ytor för svingar och servar. Jisses. Själv har jag inte provat mer än Bowling, och det var faktiskt ganska roligt. Men gud så dålig jag är på det!

Nästan två veckor kvar av jullovet, med sovmorgnar, sena kvällar och en massa mys med barnen. De som är hemma alltså. Vi är inte fulltaliga hela lovet, men nästan.

"A family is a place where minds come in contact with one another. If these minds love one another the home will be as beautiful as a flower garden. But if these minds get out of harmony with one another it is like a storm that plays havoc with the garden."
Buddha

2007-12-24 (15:55)
God Jul önskar vi alla våra vänner och bekanta!

2007-12-23 (05:45)
Det har hunnit bli dagen före...
Massor har vi kvar att göra innan det är klart. Granen är åtminstone hemfraktad, men ligger utanför dörren.  
"Julklappsförrådet" fylldes på av min mamma och Lasse under kvällen, då vi också blev bjudna på ett trevligt (och gott) julbord på restaurang Lillstugan.
Särskilt trevligt då vi inte kommer att ses på själva julafton. Min syster med familj var också där. 
Vi är ganska många nu, även om det bara är vår lilla "kvist" på släktträdet som ses. 13 stycken med vår del av släkten. Inte illa.

Jag känner mig jättestressad över allt som måste bli klart, över allt jag inte har råd att göra och allt som jag inbillar mig inte blir som det skall. Men så är det ju alltid. När väl julafton är över brukar det ändå kännas ganska bra. Barnen får jag hoppas blir nöjda, även om varenda krona är totalt låst i år.

Ikväll hann vi även, efter julbordet, åka till mina svärföräldrar en sväng (som blev en vid sväng på ett antal timmar). Mycket trevligt det med, även om jag inte kände att vi riktigt hade tid att vara borta så länge som vi var. 

Två julklappar har jag fått med posten, helt oväntade. Tack så jättemycket, dt var verkligen snällt!

Vi bestämde oss för att damma av "Hjalmar" (bilen) och fixa till honom. Vi fixade det som skulle fixas och åkte till besiktningen. Där hittas såklart ett par nya fel, men som är skapligt lätt åtgärdade (kan man ju hoppas). Dagen efter åker vi och handlar och på parkeringen utanför Coop möter vi en bil som helt saknar ljuddämpare och låter som fasen. Vi garvar rått och skattar oss lyckliga för att inte vi längre har detta problem , som vi ju hade för ett år sedan ungefär. Vi handlar, åker hem och lämnar varorna och beger oss till dagis. Svänger in i sista korsningen innan parkeringen och "KLONK". Jani och jag tittar på varandra och flinar och jag säger lite halvt osäkert att "det var nog något i bakluckan". När vi kör in på parkeringen hör jag... vi låter som en motorbåt igen. Inte riktigt lika illa som bilen utanför Coop, men inte så jäkla långt ifrån. Vi kliver ur bilen och tittar under den och jo då. Där hänger bakre ljuddämparen löst och röret är av. Faaan! Snacka om att vi fick igen för att vi garvade åt den andra bilen. "Somliga straffar..." Bleh!  
Nu har vi en månad på oss att fixa detta, innan Hjalmar skall på sin återkontroll. Men vi kan såklart inte vänta en månad, för om jag skall kunna bruka bilen lär den fixas snabbt så man inte skrämmer ihjäl folk när man kommer med bilen. Nu är det inget jätteakut egentligen, men det vore skönt att kunna ha en skitbil att åka till stallet i, som man kan frakta fodersäckar m.m. i utan att få ångest för att det blir smutsigt i bilen. Jag orkar inte ens bli uppriktigt upprörd över detta, jag tycker det egentligen är ganska komiskt. Tragiskt, men ändå med en gnutta humor. Vem annars skall vara ägare till en sådan här bil?

Summering av året gör jag såklart ingen ännu, det är ju en vecka kvar av året.

2007-12-17 (19:55)
Idag kom den första riktiga kylan för denna vinter hos oss. 11 minusgrader och alldeles frostigt och soligt ute. Jättevackert!
Jag försökte ta en del kort i stallet i dag på förmiddagen, det blev en del ganska bra och en massa riktigt dåliga bilder.
Jag lägger in de som blev okej i fotoalbumet, så vill någon se dem så finns de där.

Stofölen trivs jättebra ihop med hingstarna, de funkar kanon ihop och fölen tar för sig utan problem. Balder tyckte att han skulle kunna sätta sig på de små tjejerna och hunsa lite med dem, men där fick han se sig slagen ganska snabbt. De jagar bort honom direkt om han larvar sig och inte låter dem vara ifred. Bellami verkar reta sig på att bara se skymten av honom, så hon jagar iväg honom bara han kommer inom räckhåll.  
Det är hur som helst jätteroligt att titta på dem då de leker. Jinx verkar mest tycka att de tar plats runt matlådorna, och föser dem vänligt men bestämt till andra sidan av lådan. Han vill äta i lugn och ro. Han börjar "gubba" till sig. 

Annars är det lugna gatan. Xenias foderstat är nu på god väg att vara tillbaka på full mängd. De har inte reagerat alls på maten och jag kör på helt enkelt. Idag, när det är så kallt är jag glad att hon har sitt vintertäcke! Fina goa "Xie", så himla vänlig och rar mot allt och alla.

2007-12-15 (10:45)
Snacka om kontraster, eller Jekyll och Hyde-syndrom!
Barnens humör alltså.
Tilde är i de flesta lägen en solstråle och går runt och sjunger och trallar. Talar om för alla som kommer i hennes väg att hon älskar dem. 
Främmande människor, på tex ICA reagerar med ett leende på hennes "Heeej!" och sen blir de "märkligt" brydda och vet inte var de skall ta vägen, då hon i nästa sekund utbrister "Älskar dig!"
Nästa stund passar ingenting, då piper hon och tjuter för ingenting. Med tjuter menar jag inte gråter, för det gör hon inte så ofta. Utan tjuter i ordets bemärkelse. Har man ont i huvudet kan man bli smått vansinnig då hon sätter igång. Tack o lov är det dåliga humöret väldigt sällan förekommande.
Hennes äldsta bror, honom är det tvärtom med för tillfället. Han anser att allt och alla är jobbiga och "grymt irriterande".
I hans säng finns nog bara fel sidor att vakna på. Ett jäkla humör har han. Tjurar och muttrar, slänger saker och slår i dörrar. Ibland ganska komiskt, men ofta riktigt jobbigt, för det vänder snabbt. 
Nåja, det går väl över - om en si så där 2-3 år. Då hormonerna har lagt sig lite igen.

Jag har under de sista veckorna kommit i kontakt med människor som har visat en sida jag tycker är skrämmande. Att de hotar folk, det är en sak. Det är faktiskt inte lika skrämmande som bristen på respekt för andra människor. Så som de behandlar folk, skriver om dem, benämner dem - det är skrämmande. Nej, jag menar inte skrämmande i bemärkelsen att man blir rädd för dem som så för dessa uttalanden. Utan att det är skrämmande att folk kan ha så höga tankar om sina egna personer, och så låga om andras. Och skälet? Att andra inte tycker som de. Det räcker tydligen för att rättfärdiga detta beteende?
De som inte tycker lika, eller i deras mening är "i vägen", kan man tydligen få lov att kalla för fula saker eller behandla som skit och försöka "bli av med" på olika sätt. Vem som krönt dem till kungligheter vet jag inte, men tydligen anser åtminstone de själva sig som förmer än andra? De saker de kallar mig för är mindre intressant, de har ju rätt i en del = min vikt är inget att vara lycklig över (om man inte försöker kvala som sumobrottare då) , så det är ju bara "fakta". Men att de kallar andra för fula saker och förringar andras intelligens, det riktigt äcklar mig.

Vad smidigt med smileys, att jag inte apat efter detta mer konsekvent tidigare!?

2007-12-10 (02:45) 
Fölen tar flytten från sina mödrar bra, förmodligen bättre än jag iaf. :-)
Nej då, det är ingen fara. De äter, sover och leker. Mammorna är lugna, och ropar bara lite då och då efter dem. De går nu alla tre i hagen på berget, så då är de iaf inte precis utanför stallet och hör eller ser sina barn.
Fölen äter också med glädje sina fölpellets, så det går nog absolut ingen nöd på dem. 
Jag måste passa på att chipa mina fölungar nu också, det har jag nämligen inte gjort ännu. 

Epok är ju stora killen nu! Han är redan 8 månader gammal, och en väldigt självständig kille. Jag tror han kommer njuta av att flytta till hingsthagen då han är avvand från Epona. Snart är det dags för det. Jag grejade lite med honom idag och jag tycker han ser ganska trevlig ut faktiskt. Jag hoppas han fortsätter att utvecklas åt rätt håll. Jag ser fram emot sommaren, då jag får se alla då nyblivna åringar utan mammutull.

Jag hoppas det fryser på nu, så vi kan få hem mer hösilage. Än är det ingen fara, men det är skönt att ha stallplanen full med "bollar". Men så lerigt som det är nu, så har bonden svårt att köra ut på gärdet och hämta in balarna. Hopplös jäkla lera!

"In real life, unlike in Shakespeare, the sweetness of the rose depends upon the name it bears. Things are not only what they are. They are, in very important respects, what they seem to be."
Hubert H. Humphrey

2007-12-09 (01:30)
Idag har jag vant av (med hjälp av Angelica) tre föl från sina mödrar. 
Det gick ganska smärtfritt och jag hoppas nu att stona accepterar detta snabbt så de sinar. Jag kan ju inte ge dem kraftfoder nu på ett tag, så jag hoppas det går snabbt. För de behöver maten, fölen har sugit ur dem - en del "enormt". De behöver ju nu allt till sig själva. 
Fölen tog det med ro, iaf de första timmarna. De stod lugnt i boxen och åt, rullade sig i halmen och låg och vilade. De svarade inte ens då mammorna ropade på dem. Men det var då det, i morgon lär det visa sig hur de tar det efter lite längre tid. Jag är ganska mjäkig har jag kommit fram till. :-) Angelica tyckte jag var sjåpig som höll på och tyckte synd om dem, men jag måste säga att jag känner mig jäkligt taskig. Fast det gör jag ju även om de (fölen) är 8 månader också och inte som nu, "bara" sex månader. Nåja, visar det sig att det inte fungerar som jag vill, så kan jag ju faktiskt släppa ihop dem igen. 

Angelica körde Jinx själv idag, utan ledare och satt alltså i vagnen. Så himla roligt! Han går jättebra och är så himla positiv till allt. 
I morgon, om inte vädret är alltför trist, skall jag försöka komma mig för att tömköra honom lite. Men det beror ju på, annars får det vänta till veckan istället. 
Sen ska jag försöka börja med Ravioli också. Det är ju pruttigt att allt skall vara så "svårstartat" bara, jag har alltid en massa annat för mig så det kommer liksom "bort".

Tilde är himla dålig i magen, det är bokstavligen skitjobbigt. Hon behöver byta blöja flera gånger per natt och i natt, och har tack vare sömnbristen varit så där lagom charmig idag. :-)

Min dator suger! Jag önskar att tomten fanns på riktigt, så jag kunde få en - eller iaf få de 10.000 som krävs för att köpa en. Men han finns inte. Och Leon tvivlar på att tandfén finns numera. Natta har bytt disk två gånger och sköljt bort tänderna som tandfén skulle trolla till pengar. Leon har båda gångerna ställt glaset på diskbänken och vi har inte hunnit/glömt ställa undan det. Jag har försökt förklara att om man inte ställer glaset på köksfläkten så hittar inte tandfén glaset, och hon är alldeles för renlig för att leta i soporna. Men han verkar skapligt nöjd med att bli ekonomiskt kompenserad för sin förlust av oss. :-) 

"Never explain--your friends do not need it and your enemies will not believe you anyway."
Elbert Hubbard

2007-12-07 (23:45)
Tydligen finns det fler som känner sig träffade av meningen "en hypokondrikers dagbok" :-)
Ta reda på fakta innan du blåser upp och hugger som en toka. Eller för all del, gör som nu. Säg precis det som jag skrev om nedan, att du anser att jag tror att jag är förmer/viktigare än andra. Huvudet på spiken. :-D

Dessutom skrev jag väl, att det var intressant att läsa om folks vardag? Men ändå skriver hon att jag tycker att bara mitt är intressant!? Jag tror jag nästan blev mållös en stund, över hur man kan skriva emot precis allt jag skrivit att jag inte tycker. Men, eftersom hon "vet" att jag skrivit om henne under flera dagar, så "vet" hon säkert hur jag fungerar också.  
Så, nu är jag inte mållös längre. Men nu ska jag se på TV. Tango & Cash, som jag och Jani såg på bio då den släpptes. För 18 år sedan. :-P 

2007-12-07 (02:45)
Det är pussar på mular, kramar, "rosamålade boxar med spetsgardiner" överallt på hemsidorna. Inget konstigt/svårt/jobbigt händer nästan någonsin, vare sig med hästar eller personer - rosa luddiga moln verkar folk leva på. Utåt sett. Jo tjena. 
Jag har det givetvis inte struligare överlag än någon annan, alla har perioder i livet då det är tuffare än annars. Jag är så korkad att jag skriver om det öppet så alla kan läsa. Ja korkad, för jag förväntar mig att folk skall ta det för vad det är, men det kan inte alla. Utan man måste häckla lite och skaka avfärdande på huvudet. Det finns liksom så mkt mer än den yta jag frilagt för andra att se. 
Om man nu inte kan/vill skriva så detaljerat och korkat öppet, så varför hitta på grejer som en del gör? Varför alls ge sken av att det är så ROSA? Nåja, jag skall ju leva som jag lär heter det - alltså skall jag inte bry mig. :-)
Det är ju samma sak för mig, som för många andra. Att det är helt fritt valt om man vill läsa eller ej. Sidor som jag stör mig på, de är helt frivilliga att läsa och väljer jag att läsa dem så får jag väl acceptera att det är så dessa väljer att skriva. Fast ibland är det svårt - man är ju inget helgon direkt. :-D
När livet bara flyter på, för det gör det ju också periodvis, då har man liksom inte mkt att klaga på eller skriva om. När livet lever rövare, ja då finns det besvikelser, frustrationer och saker att ventilera.
Jag tycker inte att det är fel att ha sin hemsida till att enbart skriva kortfattade neutrala saker heller, inte alls. Alla väljer vad de vill få ut av sina hemsidor. Jag har valt att skriva av mig dagarna ordentligt, för att det känns bra för mig. 

De allra roligaste sidorna att läsa, tycker jag, är de som beskriver vardagen hos folk - på gott och ont. Det är intressant och ofta ganska lärorikt. Men det är så jag tycker, andra tycker på andra sätt. 

Och det är så det är, emellanåt. Bara problem alltså. Men långt ifrån alltid. Och dessutom inte bara hos mig. Bakom de söta spetsgardinerna döljer sig många demoner som folk inte vill skylta med. Det får man ju också respektera. 

Man kan tycka att jag ofta gnäller över problem och hamnar i trubbel (läste jag senast i dag i "en hypokondrikers dagbok"). Men jag vet ju varför jag hamnar i många av dem. För att jag är tjurskallig, envis och säger vad jag tycker. Även om det inte alltid är så poppis. Jag är mao ganska osmidig och obekväm i många lägen. Valet är att vara jag, eller spela någon annan, så att folk tycker att jag alltid är snäll och rar. Men för mig är det skillnad på att vara snäll, och att vara lismande/inställsam. Jag kan debattera mina åsikter med hetta, men jag har för den delen inte alls alltid rätt (tyvärr). Men jag vidhåller mina åsikter. Det är enerverande för en del. Sen är jag ganska kortsint i vissa lägen, och förbaskad långsint i andra. Det stör också en del, att jag inte kör en personlig vendetta mot folk och fä i evigheters evighet. Jag har ingen lust ju! Jag har sagt vad jag tycker till berörda då det begav sig, nu är det gammalt och vem orkar älta för alltid. Gräv ner och gå vidare, men märk graven med en sten så man inte glömmer bort vad som hänt. I vanlig ordning upprepar jag en hel del av det jag tidigare skrivit, men jag är ganska trött på att höra/läsa, när folk säger att jag tror att jag är bättre än andra, att jag tror att jag är ngn slags förebild, att jag vill att folk skall tycka synd om mig. Det är riktigt tröttsamt. Men förmodligen de bästa argument folk kan komma med för att försöka platta till mig. Riktigt tröttsamt.

Det är mkt tjafs och gruffande lite här och där just nu. "Folk" verkar väldigt trängda och beter sig väldigt förbryllande. Som alltid då det blir ngt problem i vår förening, så dröjer det inte länge förrän asgamarna från spridda delar av landet synkroniserar sig och börjar cirkulera över de inblandade. Hur fasen lyckas de alltid hitta varandra? Lika barn leka bäst? 

Men mitt i allt detta med problem och annat tjafs överallt, så finns det faktiskt positiva saker, som man glömmer att ventilera eller uppmärksamma. Det är ju oftast så att det negativa tar överhanden. 
Men jag glömmer inte min underbara familj, min stolthet över mina barn som lyckas riktigt bra med sina respektive saker, min man som jag fullkomligt avgudar (trots att han inte alltid tycker som jag) och alla i min närhet som ger mig så mkt glada stunder. Detta har jag i ryggen även då det stormar som värst. Även då jag blir hotad som häromdagen. Även då det strular med barnen på grund av deras funktionshinder. För det är riktigt tufft att vara bokstavsmorsa emellanåt. Men också så jäkla härligt och givande!
Men jag har kommit på en grej, med mig själv angående skrivandet här. Jag skriver med lätthet om tex problemen, men med stor svårighet om det som är bra. För jag har den där sabla jantelagen inbakad i ryggmärgen. "Du ska inte tro att du är något/någon".
Så när det händer positiva saker på den gyllene vågen, den som fixar balansen i tillvaron, då kan jag inte riktigt berätta eller skriva om det. Knappt ens bland de närmaste. För det känns som "skryt". Som om jag skulle tro mig vara förmer än andra. Och det gör jag verkligen inte.
Sådana saker som att barnen är bäst i sina klasser, till och med sina hela årskurser i skolan ibland, i olika ämnen. De är riktigt skärpta och det gör mig vansinnigt stolt. Att Natta var bäst i hela skolan på matte, oavsett årskurs. Att hon vann den stora novelltävlingen förra året. Att hon är ordförande i elevrådet och sköter det jättebra. Att hon är så skärpt och duktig gör mig så glad, det känns som att JAG, helt otroligt, har lyckats fostra en blivande toppenkvinna. Trots allt, helt otroligt. Jag är så stolt över mina barn! För att de är sådana otroligt underbara människor! Det är inte min förtjänst helt såklart, men jag har iaf lyckats med att inte stjälpa dem heller. Trots min taskiga ekonomi. :-P
Det finns lika mkt positivt att skriva om de andra också såklart, men det var ett smakprov på hur jag känner. Så allt är inte skit. Men jag tänker inte på att skriva om detta jämt, det är liksom ngt som jag "tar för givet" då det är så mest hela tiden. I bakgrunden. Men de trista sakerna poppar upp då och då, och exploderar i ansiktet på en. Man är liksom sällan beredd på problemen.

Och visst fasen är det problem även med mina ungar emellanåt som med alla andras. Som inte har med bokstavshandikappen att göra, utan med hormoner och normal utveckling. 
Fasen så jäkla arg jag kan bli, på en millisekund, när ex min son triggar mig. När han är pubertal och en "typisk blivande tonårskille". Jäklar så man önskar sig bort ibland.
Och i ärlighetens namn önskar nog han mig åt väldigt varma breddgrader emellanåt också. :-)
Jag tror minsann han sagt vilken destination jag borde dra åt vid något tillfälle. Började på h, slutade på vete. :-) Men då var han riktigt trängd. Inte för att det är en ursäkt, men även solen har fläckar. Haha!  Periodvis är han den tjurigaste och mest lättstötta jag träffat på, och bara mot mig. Jag tror han har utsett mig till sin personliga "spypåse". 
Men, det är bara att rida ut stormen... Det är ofta jag skattar mig lycklig över att han ärvt min och Janis sjuka humor, för det gör att vi kan garva åt många av problemen tillsammans. :-)
På det stora hela, inklusive problem, hot, handikapp, ekonomi (eller bisten därav), stolthet, lycka, humor och sammanhållningen - så tror/tycker jag att vi har trygga och harmoniska ungar och en härlig gemenskap i vår familj. Det är så skönt!

För den grunden behövs när det är tungt som sagt. Och hade jag inte haft detta då det varit (är) så jobbigt runt allt med alla myndigheter och ekonomiska grejer som pågår, och med den så kallade utbrändheten - då vet jag inte om jag orkat lika "bra".

Det var en som skrev på sin hemsida att det som händer i mitt liv är "så sjukt". Jag håller med, men inte med samma betydelse som hon lade in i orden. ;-) Det som är så sjukt, det är att man kan vara så lycklig och ändå må som en urvriden trasa och vara så jävla deprimerad periodvis. I morgon skall iaf en av alla saker avslutas som tyngt mig på sistone. Äntligen. Nästa vecka kanske det blir fler avslut, tänk så skönt det vore!
Dessutom, efter låååång väntan, så kanske jag äntligen kan komma igång med att gå till min läkare igen. Det behövs. Jag behöver professionell hjälp att reda ut och hitta lösningar på en del saker. Se där, ett avslöjande erkännande till - sug på den karamellen! :-)

Mamma: Tack för att du finns. Tack för att du hjälper mig genom morgondagen. Tack för att du aldrig gett upp. Du må vara jäkligt jobbig ibland, men det är ju ganska skönt att se var jag ärvt det ifrån också. :-D Hur som helst, så älskar jag dig massor.

2007-12-06 (16:20)
Jag har en vagel i ena ögat. Det suger ju.

2007-12-05 (04:05)
Alla onda ting är tre. Två avklarade, en kvar?
I dag blev jag sparkad av en häst, i huvudet, och har en mkt lindrig hjärnskakning. Klantigt att ge sig in i en grupp hästar som tjafsar om en matbytta och tro att jag skall kunna ta den hur som helst. Nu var det inte mig hästen siktade på, utan jag kom emellan. Gjorde lite ont iaf. :-/

Det var en grej. 

En annan är, inte helt av ondo, att jag fått veta lite mer av vad folk är kapabla till. Tydligen är det helt okej för vissa att plocka ut registerutdrag om mig och sprida denna info efter behag. Det sägs att hedern gör att inte info skall spridas, ens fast dessa personer och jag avskyr varandra som pesten. Men det är ju inte riktigt med sanningen överensstämmande har jag nu förstått. Jag som trodde att heder, det var väldigt viktigt för dessa. Snacka om att jag lät mig bli lurad.
Att sprida ut att jag har skulder, anmärkningar och info om vilka jag har skulder till - vad är det för roligt med det? Att ha det som hot för att få göra som man vill, det är lågt och fult. Jag är fundersam på om det ens är lagligt? 
Det är ju trots allt så att det är sant, en del av det som användes som "påtryckningsmedel". Jag HAR skulder, massor av sådana. Varför jag har det? För att livet sket sig en gång i tiden och jag sket i livet i retur. Dumt, klantigt, oansvarigt och ännu mer korkat, javisst. Men i det läget fanns inget att göra. Jag gick i väggen, mitt liv kändes förstört och jag sket i allt. Förklaringar, inga ursäkter - stor skillnad.

Nu är det ju också så, att i vårt samhälle kan man inte skita i sina åtaganden utan att straffas för det. Och det med ränta (på fler sätt än det i ordets betydelse). Jag lever med dessa spåniga beslut varje dag, varje månadsskifte. Jag lever med att inte kunna ta lån eller göra saker jag skulle vilja. Jag kan inte ens äga till fullo, det jag skulle vilja äga mest av allt. Jag lever på existensminimum i princip för att kunna göra det familjen och djuren kräver. Men för vem är detta intressant egentligen förutom för mig? Jo, för dem som vill skvallra och för dem som jag eventuellt försöker handla på avbetalning av. Eller handla av alls iofs. Jag har för övrigt aldrig försökt handla av dessa personer, utan upplysningen om mig och diverse andra är tagna på skoj, för att ha koll/hållhakar på folk. Vi är ganska många som blivit kollade. :-)
Men för alla andra är det enbart av skvallerintresse. 
Och skvallra på för all del. Så länge mina barn och mina djur får vad de behöver, och mina löpande utgifter betalas - så är det min privata ensak. Inget man skall använda sig av för att hota mig till att göra som man vill. Jag har tidigare, många ggr, skrivit om hur illa det är ställt med min ekonomi och det är inget jag dolt. Jag har aldrig gett sken av att vara rik eller ha gott ställt. Jag skulle såklart kunna skippa utgifterna för djuren, och göra annat. Men jag tänker inte göra mig av med det som är mitt enda intresse, och det enda jag har för mig själv. Det som får mig att orka med annat jobbigt, som alla utredningar av handikapp osv. Det är mina val. Bara mina.
Jag får betala varenda krona jag kan avvara, varenda månad, för att kunna betala av på mina skulder. Så jag får också göra rätt för mig. Och jag får göra det med ränta, eftersom jag inte skött mig från början.
Sen blev jag också anklagad för diverse andra saker, men där har man inte kollat upp fakta - fast det är tydligen inte så jätteintressant med alla fakta. 

Så nej, det är ingen hemlighet att jag har det jäkligt struligt emellanåt. Och det är ingen annans ensak. Inte heller någon annans fel, utan bara mitt eget. Att det sitter folk och har åsikter om vad jag borde göra istället, och har ont av att jag gör si eller så - det vet jag ju sedan innan. För dessa personer har ont av allt alla andra gör och får väl snudd på orgasmliknande känslor då de får vittring av skvaller eller privata problem. Så deras skvallersamtal kanske man kan jämföra med telefonsex. :-)

Men, det onda i detta är alltså att det används som hot. Som påtryckning för att jag skall foga mig i ledet. Det är elakt, illvilligt och äckligt. Dessa hot är inte, utom ett iofs, uttalade som att "gör som jag säger, annars...", utan framlagda som att det ju vore förödande för mig om det eller det kom fram. Och "du ska inte tro, för jag vet minsann...". Hot är det likväl enligt lagens bemärkelse.
Jag kan ärligt erkänna, att även om jag inte dör av att ännu fler får mer att snacka skit om, så känner jag mig jävligt hotad av dessa personer. Riktigt hotad där jag känner mig osäker på vilka fula medel de kan tänkas använda för att få som de vill. Eftersom en del hot inkluderade osanningar och illa uppkollade fakta, så antar jag att även sådant som inte riktigt är sant kan spridas som "sanningar".
Ska de ge sig på mina barn härnäst?

Hur som helst, så tänker jag inte låta mig hotas till att göra saker jag inte kan stå för.
Jag tycker inte det är roligt att tala om hur illa ställt vi har det emellanåt, men det är lika bra - eftersom inget privat är heligt för vissa. Där man stämmer folk till höger och vänster och smider planer för folk man inte gillar - det är så äckligt så det finns inte ord för det.

Och de som vill se ner på mig för att jag har taskig ekonomi, för att jag har anmärkningar - varsågoda. Det är jävligt lätt att sitta och vara självgod, till dess att problemen kommer på hembesök hos en själv. Att säga att man skall "göra rätt för sig". Ja det är lätt, om man har medlen för det.

I denna "grupp" som omger de som hotar mig, finns det folk som själva inte sköter sina åtaganden och som hugger sina vänner i ryggen. De som ljuger ihop sjukdomar på både sig själva och sina barn för att få sympatier. För att inte tala om de skenheliga som har förtroendeuppdrag och officiellt tar avstånd från dessa personer, men som tycker det är perfekt med att ha folk som agerar "spjutspetsar" som kan offras om det hettar till. Då tvår man sina händer, så att man kan få behålla sina förtroendeuppdrag, det har vi sett prov på tidigare. Men återigen, även om jag tycker det är förkastligt, så är det deras val och inget jag tänker agera för att få slut på. Jag tänker inte vara ngt samvete för andra. 
Jag må vara partisk, men jag tycker det är mkt värre som vissa beter sig enligt ovan. Om just den som framfört hoten, vet jag inget särskilt alls - vare sig det gäller djurhållning eller andra åtaganden. Jag vet bara hur andra blivit behandlade som råkat komma i dess väg. 

Och åter igen. Det är inte alls synd om mig för att jag har ekonomiska problem. Dessa är självförvållade. Hur jag mådde då detta bekom sig, hör inte hit. För man skall sköta sig ändå, men det gjorde inte jag - för jag var lite "martyr" och tyckte att om livet sket i mig, så kunde jag skita i allt annat. Men det var då, för ett gäng år sedan. Idag får jag sota för detta. 

Ett annat grepp man försöker sig på, är att "separera mig från flocken". Så som rovdjur gör med sina bytesdjur. :-) 
Få dem ensamma och sårbara. Hur gör man då detta? Jo, genom att berätta hur många man vet som tycker illa om en, hur många som snackar skit om en. Så man skall känna sig liten och rädd och utsatt. 

"Klonk" - det var svärdet som högg i stenen igen. Man kan inte använda det greppet i en värld där alla snackar skit om alla. Där alla står sig själv närmast. Bara mot dem som är beroende av andra och av att "vara någon" kan man använda detta. 

Jag liksom alla andra i denna, stundtals sjuka, hästvärld, har mkt få vänner, en del goda kamrater och en drös bekanta. De bekanta kan man inte lita på generellt. Många skor sig så länge de kan, sen är man förbrukad. Men vissa måste såklart hålla sig väl med de förbrukade, om nytta åter kan uppstå framöver. :-)
Jag vet vilka som är mina vänner, alla andra räknar jag som bekanta som jag inte vet om jag kan lita på eller ej. Så, jag kan inte separeras från någon flock, jag är nämligen ganska mkt mer lik en ensamvarg. :-)

Det är tur, att väldigt få är som dessa i denna grupp av människor. För de flesta är väldigt trevliga och schyssta. Även om många gillar skvaller, även jag emellanåt. 
Så för den som inte är riktigt insatt i den här "världen", tro inte att alla är så här. Tro inte att alla vill ont eller är missunnsamma. För så är det inte. Många är de som är trevliga och roliga att umgås med på utställningar och annat. Annars skulle det inte vara värt den skit som då och då uppstår. Det är värt det, för shetland är kul! De flesta shettismänniskor har samma inställning, vilket resulterar i att vi är många som har roligt tillsammans. Ibland glömmer man det bara, då man står öga mot öga med den lilla grupp av människor som går över lik.  

Inte heller har någon styrelse i någon förening mig i sitt ledband. Jag har mina åsikter, och det är de enda jag tänker stå för. Jag går ingen annans ärenden än mina egna. Sammanfaller de med styrelsens, så är det så. Sammanfaller de med andras, ja samma sak där.
Jag anser mig inte vara skyldig att redovisa mina åsikter eller stå till svars för när de inte sammanfaller med någon annans. 
Sen heter det tydligen, i de fall mina åsikter sammanfaller med styrelsens, att jag går deras (styrelsens) ärenden i hopp om att få "komma tillbaka". :-D
De som känner mig, vet hur lite det betyder för mig att få sitta i den styrelsen. Med tanke på hur otacksamt det är, särskilt som det är nu med alla konstiga regler som ändras hit och dit - finns det INGET eller INGEN som skulle kunna få mig att omvärdera mitt beslut. Mitt beslut lyder som följer: Jag kommer aldrig mer sitta i den styrelsen, jag har inget intresse av det. Det handlar inte om vilka som sitter där, det handlar om att det intresse jag en gång hade av det, inte längre existerar. Så på den frågan som en av de värsta skvallerskatorna ställde till mig en gång förut, om jag ville sitta med igen om alla nuvarande byttes ut, är svaret precis som då, ett starkt NEJ. Det handlar inte om personer, det handlar om mig och mitt intresse. Bara det.

Så skvallra på nu, det kanske kan resultera i multipla orgasmer för ett par stycken av skvallerkärringarna. :-)
Det bjuder jag på.

Det finns många fler ingående detaljer gällande allt detta, men som jag anser vara mina privata och som jag inte tänker ventilera här. Och det är mitt beslut. Jag har sparat alla breven, men kommer inte att lägga ut dem här eller någon annanstans heller för den delen. Inte heller kommer jag berätta mer om dem eller de som hotar, utan det får bli en källa till ytterligare orgasmer istället. Have fun!