Egotrippen, en slags blogg

På rosa moln!

En alldeles fantastisk helg är nu slut. Det har förvisso varit ruskigt långa dagar och rätt så pressat emellanåt, men det var det värt! På Riksen visade vi Jinx, Pandora och Penny. Penny fick 40 poäng och skötte sig långt över förväntan, min lilla pudding! Pandora ja, jag hoppades som bara den att hon kanske kanske skulle lyckas få 41 poäng, så att hon blev klar för SUCH. Och jag höll på att gå i bitar av glädje då hon fick 42 poäng! Puddingmamman! :-)
När Jinx skulle visas lärde jag mig en läxa: Att aldrig låta Jinx åka på utställning igen tillsammans med någon av sina fruar... Han blev alldeles rabiat då hans klass gick på ring, då han inte längre såg Pandora och Penny. Dessutom så hade, strax innan klassen började, den där flörtande smilfinken Furunäs Jotex SNEGLAT på Pandora och hummat lite försiktigt. Han hade gluttat på hans fru! Så det slutade med att jag fick ställa mig med Pandora intill ringen, så han hade koll på henne och på att Jotex inte försökte charma henne igen. Då gick det bättre. Men aldrig mer. Alldeles för bökigt och alldeles för dumt att stressa Mr Casanova. :-D
Tack och lov påverkade inte intrigerna Jinx resultat, även om Carro inte alls kände sig nöjd med hans prestationer i lördags. Jinx vann klassen och fick 43 poäng! Med 10:a på typ! Snacka om att jag var nervös under den rangeringen... och ännu mer under finalen - där han slutade som Reserv-BIS! Många utropstecken blir det i dagens inlägg som synes, men herregud, vilken helg!

Efter Riksen åkte jag och Emmy (och resesällskapet Hanna) hem med hästarna och lät Jinx gå i hagen över natten. Sen åkte vi hem och försökte tappert att sova. Jag somnade på två röda, men vaknade en gång i timmen och var hyperstressad över att jag skulle riskera att försova mig. Det hade varit snyggt...

I morse åkte vi i väldigt god tid (Emmy följde med igen) och var på plats två timmar innan det skulle börja. Så vi hann hjälpa till lite grann på plats innan det blev dags att lasta ur Jinx. Jag undrar vad han tänkte då han klev ut och var tillbaka igen på samma ställe. :-)
Han visades i första klassen tillsammans med två andra hingstar och skötte sig mkt bättre idag, utan frugan i närheten. Inga klasser rangerades och inga poäng delades ut förrän efter lunch då alla gick in igen. Då placerades Jinx etta i sin klass och fick 99898=43 poäng!
Jag är så fantastiskt glad för alla våra resultat denna helg, och förskräckligt stolt över min fine hingst. Det kommer ta tid att smälta detta och landa helt igen.

Tack Carro för att du visar hästarna så himla bra! Och grattis alla som, liksom jag, blev nöjda med sina resultat i helgen! Ett extra grattis till Ella & Linan för BIS igår och trippel-tiorna!

Fast det är klart. I morgon landar jag nog med en smäll. Då skall Bellis och Kola somna in. Jag har lyckats förtränga detta mer eller mindre hela helgen medan det hänt saker omkring oss. Men det har varit en klump i magen hela tiden, en gnagande oroskänsla. I morgon eftermiddag är min bästa Bellis borta. Ingen exteriört vacker ponny, men den klokaste, mest underbara ponny jag någonsin träffat. Min Bella!
Emmy och jag tillbringade en stund tillsammans med var och en av dem i dag då vi kom hem, och sa hej då. Emmy är såklart jätteledsen och för hennes del gör det mest ont att mista Kola. För min del betyder ingen lika mkt som Bellis, så ja... Det känns såklart skit! Jag har haft ångest för detta sedan jag bokade tid i fredags. Varför de skall bort? Jo, Kola är 30 år och hade det tufft i vintras. Nu är hon jättefin och skall få sluta på topp, innan hon magrar av under ännu en vinter. Tänderna är av naturliga skäl inte de bästa, så därför känns det "bäst" så här. Bellis, ja hon har ont i ett ben och mår inget vidare. Nu har hon stått på rejält smärtstillande under helgen, så det har varit okej, men det funkar ju inte i längden. Hon är 26 år och problemen blir liksom lätt större och svårare att lösa med så pass gamla hästar och jag vill inte att hon skall lida! Min bästa vän, det minsta jag kan göra är väl att låta henne slippa ha ont! Men det kommer att bli sabla tomt.

Besök på sommarkollot

Idag åkte jag, Tilde och Emmy ner till unghingstarnas sommarkollo. Dagens "agenda" var verkning och avmaskning. Kenneth och Maggan var givetvis också med. Väldigt lämpligt, då jag inte hade någon som kunde passa Tilde på hemmaplan. Nu hade hon picknick och leklåda på en filt i gräset utanför hingstarnas hage. Så jag slapp oroa mig och passa Tilde inne i hagen, hon var aldrig i närheten av att ens fråga om hon fick följa med mig. Hon älskar Maggan och var mer än nöjd att få bossa över henne ensam ett tag. :-)

Den av mina unghingstar som utvecklats mest, och till det positiva, var helt klart Klipp. Han var jättefin, sitt lite tunga huvud till trots. Och goare kille får man leta efter, han är verkligen en "snäll" häst. Ettåringarna såg ut ganska mkt som jag förväntat mig. Harmoniska, välmående, ite "slyngliga" i kropparna och tack och lov är de absolut inte i närheten av tjocka. Till skillnad från vissa lite äldre herrar som skaffat en del extra "pondus" sen sist. Men det är precis som jag vill att de ska vara i den här åldern.
Epok är ju anmäld till hingstpremieringen i höst och det var väldigt spännande att få se hur han utvecklats. Jag har ju hela tiden tyckt så mkt om honom, så hans exteriör bör jag inte uttala mig om iom att jag blir snudd på blind och kan inte se på honom opartiskt alls. Men jag har försökt granska honom med den mest kritiska blick jag kunde få till. En del saker är såklart mindre bra och jag tror kanske att det kan vara avgörande. Han är i alldeles perfekt skick enligt min mening, men förmodligen inte i en del andras. Han är i lagom hull, inte det mista fet osv. Om han skulle ställas i utställningsskick, behövde han nog lägga på sig en hel del. Men här broilermatas inga unghästar. :-) Han ser ut som, ja som en tvåårig inte särskilt tidigt utvecklad unghingst. Låååångt ifrån färdig. Så kanske det är värt att testa för att få ett omdöme generellt också, så man vet om man skall spara o försöka igen då han är färdigutvecklad. Vi får se. Jag ser ju vissa skavanker som sagt, men trots dem är jag himla förtjust i honom. Gemensamt för alla grabbarna på kollot, var att de såg högst välmående ut. Men vilken häst skulle inte göra det efter en sommar i en sådan toppenhage. De har det helt klart toppenbra där.

På vägen ner till hingstkollot blev det lite nervöst en stund att köra bil. Det var, och jag överdriver verkligen inte nu, hundratals motorcyklar på vägarna i hela Stockholm och då särskilt på södra sidan. Jag blir inte irriterad på dem, som på de slemmiga cyklisterna. Dessa gör mig bara nervös! Cyklisterna rör sig förvisso ibland i grupper större än 2-3 st, men oftast inte fler. Om det inte är ngn tävling såklart, då är de ju fler på sina ställen. Men dessa, på vrålande motorcyklar, rörde sig inte i små grupper idag. Nu snackar vi MC-stim!  Jag blev hypernervös av att köra mitt bland dem. De har förmodligen oerhört bra kontroll på sig själva och hur de kör, det tvivlar jag inte alls på. Men problemet är att jag omöjligen har koll på dem! De kör fort, byter filer snabbare än snabbast. Sladdar med lätthet in och ut mellan bilarna för att sicksacka sig fram snabbare på vägen. Man SER dem ju inte! De var överallt, precis överallt. Så även om de har kontroll över sig själva då, så har de absolut ingen koll på mig. Jag skulle lätt kunna byta fil och rensa filen på en eller fler MC:s som ligger precis i höjd med baken på min bil. Jag skulle ju kunna skada ngn allvarligt om det inträffade. För jag har en känsla av att det är de, och inte jag, som tar mest stryk av en smäll. Så pga detta var jag superstressad hela tiden då vi delade motorvägen med så många av dem. När vi kom till Södertälje var det bara några enstaka kvar, så jag kunde bända loss fingrarna från mitt krampaktiga grepp om ratten.

Strax ska jag sova, men jag väntar just nu bara på att kunna lägga ut info om den flyttade Riksen och mönstringen. Sen soova, länge hoppas jag!

Bara helt vanlig rappakalja, som vanligt :-)

Inte ens en hel vecka kvar! Till vad? Skolstarten såklart! Det ska bli så skööönt med normal vardag igen! Nu efter så här många veckors ledighet för barnen, en massa "grejs" som tagit extremt mycket tid, lust och ork för min egen del och allt meckande med att fixa saker inför GM och Riks som skulle vara "så snabbt och enkelt avklarat". Jo, jo. I vanlig ordning hade det väl varit det. Men inte mycket har varit i någon direkt "vanlig" ordning alls, gällande i princip något alls, för vår del denna vår och sommar. Nu hoppas jag att idioterna som handlägger folks hela jäkla liv, på det där stället som börjar på F, skall spotta upp sig och fixa det de ska. Gör de det, är de flesta andra problemen på vägen mkt lättare att hantera. Har jag sagt att jag avskyr dem? Jaaa, det har jag. Men jag tycker det tål att upprepas. :-)
Skolstarten var det ja. Det ska bli så himla härligt att kunna planera dagarna på ett helt annat sätt, i min egen takt och göra saker i den ordning som passar mig bäst. Det kan jag ju göra igen då, när jag inte behöver fundera på att det ska funka så bra som möjligt för alla. Och jag kan få sköta saker och ting utan att bli avbruten hela tiden.
På bilden här står Nathalie och Joey utanför skolan på avslutningen år 2000. Natta var då 8 år och slutade andra klass och Joey var 5. Det har gått hela 9 år sedan det kortet togs... Nostalgi på hög nivå.

Jag blir deprimerad och känner mer och mer avsmak när det är som nu mellan vissa personer. Jag är inte på något vis inblandad, mer än som en av dem som tyvärr får se hur en del håller på. När folk sätter efter andra, bara för att de har något otalt med personer eller helt sonika ogillar dem. Det går rena rama dreven efter vissa personer, för felsteg. Och att ta felsteg är minst sagt mänskligt - hur irriterande det än må vara. Alltså inga allvarliga saker som man kanske kunde ha lite förståelse för att man blir rosenrasande över. Att man blir sur och kräks lite skitsnack, det hade nästan varit toppenbra i jämförelse. För snackar gör ju alla och det är upp till var och en om/hur de har behov att ventilera sina åsikter. Jag kan hantera att folk snackar skit. Det hör ju på något sätt till i det sociala spelet, den tristare delen av det. Hantera, inte gilla - märk väl. Men som nu, när det granskas med lupp och små små, "pyttiga" korn av misstag plockas upp och förstoras x 2.000. Det görs inga hönor av fjädrar, utan man gör gigantiska strutsar istället, dekorerade med färgglada påskfjädrar för bättre effekt och respons. För att ge igen för att en tå blivit lite trampad på, eller för att man tycker att någon sa något på fel sätt. Inget livsviktigt alltså.
Jag ursäktar inte dåligt uppförande eller beteende, men jag tycker att man kanske får lov att se mellan fingrarna med andras dåliga dagar. Och att man får acceptera att andra har annorlunda behov/inställning/synsätt än man själv har. Kan man inte det, så får man ta upp det med personen man stör sig så gruvligt på eller klippa banden helt. Det är osmakligt när en del istället väljer att haka upp sig på första bästa möjlighet att kasta skit i passande riktning. De verkar bara vänta, som gäddor i vassen, på att få ett tillfälle. Till vilken nytta?! Hämnd? En kick?

Om någon gör ett misstag/fattar ett beslut, som man själv tycker verkar underligt eller tvärfel - kan man inte fråga vad som hände/vad som avgjorde? Vissa kan (läs vill?) uppenbarligen inte det. Istället pekar man med hela handen och anklagar andra för att misstag, som kanske gjorts mer eller mindre ovetande, aaaabsolut måste vara gjorda med flit, nonchalans och onda avsikter. Därför, inte varför. Jag har både förståelse och sympati för att folk blir deprimerade och knäckta så pass att de väljer att lägga av helt till slut. Jag tycker att man får lov att hantera befogad kritik, men jag är inte alls med på att man skall hängas för sådant man inte rår över.

Det var det. Nog med negativ rappakalja för tillfället och över till otäcka odjur och trevliga husdjur.

De otäcka först. Flugorna! Jag blir galen av de fula små svarta närgångna apskaften! De har inga hämningar alls, in i öronen, i munnen, runt ögonen och för att inte talas om deras släktträffar då jag försöker sova! Jag kan bara inte slappna av om det kryper flugor på mina fötter tex, eller i ansiktet! Hur blir man av med dem? Det finns inget särskilt i huset som kan locka dem. Vi har letat från golv till tak efter något som kanske lockar dem. Men det finns inget. Och en granne längre bort har tydligen samma problem. Var kommer de ifrån och vad fasen har de här inne att göra. Vi kan tyvärr inte gärna hålla stängt heller, då får vi värmeslag och kvävs här inne. Pest, eller kolera. Isch!

Sen de trevliga, ett av dem iaf. Alba.
Jag är fascinerad av hundars förmåga att läsa sina människor i vissa lägen. Och över deras selektiva hörsel. Om Alba ligger på golvet nedanför soffan och sover så kan man fösa omkring henne över halva vardagsrummet, utan att hon rör en fena, medan man försöker få loss tex en tidning hon råkat lägga sig på. Hon snarkar till och med under tiden vissa gånger. Men, går man ut i köket och gör en smörgås då är det en annan visa. Man kan höra henne snarka medan man brer på smöret, under tiden man hyvlar ett par skivor ost... Och när man är klar, tar man den där ostskivan som blev över och släpper den i hennes matskål. Den singlar ner, nästan ljudlöst och man hör knappt då den landar i skålen. Men då minsann, på en halv sekund, står hon med viftande svans på plats och glufsar i sig osten. Det hör hon minsann, men hon "hör inte" att man säger åt henne att flytta på sig. Listig brutta!
Jag tror att hon finslipat talangen genom att iaktta mina barn. De lider ju av precis samma hörselproblem.
Och deras (hundars alltså) förmåga att läsa oss, att förstå och känna av oss är förbluffande ibland. Om jag ber något av barnen att ge henne mat, så brukar jag försöka att inte säga "kan du ge hunden mat", för då snurrar hon runt dem så himla mycket. Istället brukar jag försöka med annat. Det räcker med att jag ropar på ex Joey för att be honom göra det, så far hennes huvud upp och öronen spetsas vaksamt. Så gör hon inte när jag ropar för att be honom gå ut med soporna, då reagerar hon inte. Om jag sen ber honom fixa maten på engelska, eller säger typ "servera den fyrbenta", då far hon iväg till köket och ställer sig vid matskålen. Hur vet hon? Det spelar ingen roll vilket tonfall jag använder, eller vilka ord jag säger - hon vet. Jag fattar det inte. Samma intuition har hon gällande mig och när vi ska till stallet. Går jag till hallen och tar på mig skorna för att åka och handla, eller hämta något av barnen någonstans - då rör hon sig inte ur fläcken. Hon ser knappt åt mitt håll. Men när jag går till samma hall, tar på mig samma skor och går mot dörren för att åka till stallet... då slår hon nästan omkull mig i sin iver att komma ut genom dörren. Hur vet hon det då? Det är inget jag säger, för det är likadant oavsett om jag säger ngt eller inte, och oavsett när på dygnet det är. Hon bara vet när det är dags. Jag måste ge henne någon slags signaler som jag inte själv, eller Jani tex, kan se/märka. Konstigt, men väldigt fascinerande!

Bra resultat, än så länge

I söndags morse kollades resterande av de färdigbetäckta stona med ultraljud. Alla utom Bellis var dräktiga, med reservation på ett av mina ston som var svårbedömd pga en enormt välfylld urinblåsa. Hon skall kollas om när de sista stona kollas om någon vecka. Att Bellis inte var dräktig kom inte direkt som en överraskning, utan jag väntade mig tyvärr inget annat. Gamla damen har förmodligen gjort sitt och så gammal som hon ändå är, så är det knappast vidare konstigt att hon inte tar sig. Men det känns ändå vemodigt. Hon får gå i sin favorithage med sin familj, hon trivs bäst där. Med Bonzo, Babsan och barnbarnet. Wizard tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med sin mormor, och hon verkar inte ha vidare mkt emot det. Tvärtom.

Jag är så väldigt glad över att hingstarnas ston i sommar blivit dräktiga allihop! Okej, två stycken har inte kollats med UL vad jag vet, så helt säkert är det ju kanske inte på alla. Men de kom åtminstone aldrig om i brunst så länge de var kvar hos oss, så man kan ju hoppas. Med tanke på hur struligt det varit både här och där med brunster, så får man ju vara väldigt tacksam för att åtminstone detta flutit på som det skall. Det är verkligen tråkigt också med de hingstar som i sommar konstaterats ha dålig spermakvalitet och där de få tappra överlevarna varit missbildade. Vilken tragedi och sorg för dessa stackars hingstägare, och kanske även för de stackars stoägare som i värsta fall förlorat en hel säsong. Jag har inte skickat in språngrullorna för årets betäckningar ännu, eftersom vi inte är klara ännu, men däremot resultatet för förra året är rapporterat. Alla betäckta ston (totalt 20) utom 3 resulterade i föl, det är också lite kul. Av de 3 var Bellis ett och hon tog sig inte alls, Xenia samma sak och den sista var ett gäststo som kastade någon gång under vintern.

Nu är det snart dags för riksen och efter det den GM som Jinx skall visas på. Jag tittade på Jinx och inser att han förmodligen lagt på sig ett antal för många kilon för att vara sitt allra, allra bästa jag. Men, med mina partiska ögon så tycker jag himla mycket om honom iaf och tycker att han är lika fin ändå. Och jag inser att jag gör bäst i att inte uttala mig alls angående vissa av hästarna, jag är alldeles för hemmablind och kan dessutom absolut inte se på dem objektivt. Det skall bli spännande att se om han tillhör en minoritet på plats, oskodd som han är (och förblir om inget drastiskt skulle ske). Jag fick rådet att sko honom inför GM, så att han kunde tävla på "lika villkor". Men näe. Inget ont om dem som skor sina alls, men jag undviker det så länge jag bara kan. Dels för att det är fullkomligt onödigt då han inte utför något som helst arbete som kräver skor, dels för att han går med sina ston (med föl) och jag inte gillar själv att släppa ston till skodda hingstar och dels för att han rör sig himla bra utan "pjuck". Skulle han placeras sämre än någon annan, enbart för att den som får gå före har skor och får någon slags fördel av detta - låt gå isf. Det är ändå inte värt besväret med att sko och greja. För mig alltså. En del anser ju att skorna gör sådan nytta för att hingsten (eller stoet) skall röra sig på bästa sätt och då kan jag förstå att man väljer att göra det, men gör det verkligen så stor skillnad? Jag har ingen aning?

Emmy är nu på den sista lägerveckan på 4H och det verkar som om hon trivs lika bra nu som sist. I förrgår var hon och jag på Hööks och köpte flughuvor. Snacka om att ta betalt för en remsa med plasttrådar och lite "ludd"! Men, de sitter bra och ett par av stona behöver dem verkligen nu. Bellis, Kola och Nynna var de som fick varsin "mask". Tyvärr har de en tendens att ramla av. Om man nu kan kalla det "ramla" av, som resultat av ett föls ihärdiga hängande i den eller ihärdigt skubbande mot en björk. Tur att de är vita och därmed är skapligt lätta att se i gräset.

Moira har fått sitt RS-nummer och det blev för ovanlighetens skull ett skapligt lätt/bra nummer. 6120 fick hon.

Och just det ja, vi fick den sista kullen med marsvinsungar för ngn vecka sedan. 4 ungar fick Peach... Någon som vill ha ett par stycken? Vassego'!

Ett lyckligt återseende

Igår var det Tildes första dagisdag, efter sex veckors sommarledighet. Jag hade såklart lagt lappen med Tildes semesterveckor på ett säkert ställe, så där säker så att var den omöjlig att hitta, och jag kände mig inte alls 100 på att det var denna vecka hon skulle börja igen. Kunde lika gärna varit nästa. Så jag vågade inte säga något på söndagskvällen till Tilde om dagis, hade det varit fel vecka hade hon sörjt ihjäl sig på de dagarna. Jag "hängde på låset" och ringde tidigt på morgonen till dagis för att kolla hur det låg till. Jodå, det var dags!
Jag väckte Tilde och ruskade lite på henne som jag brukar. Hon grymtade lite och skruvade på sig, som hon brukar. Och när jag frågade om hon inte ville åka till dagis istället för att ligga och sova, så flög hon upp. Hon var så sömndrucken att hon föll omkull efter ett par steg och vinglade till köket, samtidigt som hon riktigt bubblade av glädje. På vägen till dagis försökte jag förvarna henne om att de bästa och roligaste kompisarna kanske inte var där nu, de kanske var lediga fortfarande. Så hon inte skulle bli så besviken. Det var väldigt få barn där, bara ett i hennes åldersgrupp och ett gäng ettåringar under inskolning. Jag insåg efter ett ögonblick att det kvittade fullständigt för Tildes del. Hon var ju på sitt dagis! Hon gick och strök med händerna över sin hylla och över sin stol och bara var alldeles salig. Hon hade absolut varit nöjd även om hon varit enda barnet den här dagen. "Och fröööken, min fiiina fröööken" kved hon trånande då en av favoritfröknarna kom och hälsade henne välkommen. Ja, som synes hade hon en kanondag. Men hon sov väldigt lite och dåligt på natten till igår, så när jag satte henne i bilen för att köra hem så somnade hon nästan medan jag satte fast bältet. När vi kom hem däckade hon helt och inget vi gjorde fick henne att vakna ordentligt förrän efter ganska lång tid. Japp, det betyder att hon inte kom i säng i tid igår kväll heller. Hon är nog skapligt mör i eftermiddag också.  När jag satt och försökte reda ut hennes hår igår kväll pratade vi om hennes dag och hon sa:
"Snälla, snälla mamma får jag gå till dagis i morgon?!"
Självklart svarade jag. Sen förklarade jag att "nu är det inget mer sommarlov mer för dig, nu SKA du gå till dagis varje dag. Vare sig du vill eller inte!" 
Tilde tittade tyst på mig med stora lite blanka ögon och satt alldeles stilla, sen lutade hon sig mot mig och gav mig en hård kram och frågade: "Måste jag gå? Fast jag inte vill?"
Jag nickade bara medan jag kramade tillbaka. Hon var på gränsen att börja gråta medan hon kramade hårdare och utbrast: "Tack mamma, tack! Tack för att jag måste gå till dagis!" :-)
Tänk om hon blev så där saligt tacksam för allt jag säger att hon måste göra, fast hon inte vill...

Emmys marsvinsflock utökades igår morse igen. Tyvärr är Emmys timing usel och hon hade såklart precis den här natten åkt till Nicke. Tre ungar fick "Bitch" så nu har Emmy alltså 10 marsvin! Och en hona är fortfarande dräktig, väääldigt dräktig. Måste verkligen se till att lämna iväg den första kullen, de är ju nu nästan helt redo för att flytta hemifrån. Visst är de ursöta, men de kommer garanterat att vara precis lika ursöta när de bor hos några andra familjer.

Alla mina barn har de sista dagarna varit motsatsen till det jag beskrev i början av sommarlovet. De har varit urmysiga och harmoniska. Det har verkligen varit härligt att ha dem omkring sig. Jag förundras fortfarande, som jag gjort i 17 år sedan Natta föddes, över att det alls är möjligt att älska dem allihop så mycket och inte explodera på kuppen. I sådana lägen kan jag nästan förstå Nickes resonemang då Emmy var jätteliten. Vi pratade någon gång då om barn och varför vi inte skulle skaffa fler. Mitt skäl var väl det uppenbara, jag hade redan tre... Hans skäl, som bara hade (har) Emmy, var att han bland annat inte "vågade". För han kunde absolut inte ens föreställa sig att det gick att älska ännu ett barn, ens hälften så mycket som han älskar Emmy. Han verkligen avgudar henne och är totalt blind för hur lätt han manipuleras av sin prinsessa. Det vore alltså i hans ögon vare sig rättvist eller schysst att skaffa ett till barn, när han "visste" att det var omöjligt för honom att älska det lika mycket. Så känner förmodligen många iofs. Och de som inte är lika urfega ;-) som Niklas och ändå chansar, förbluffas istället som jag nu över hur det är möjligt att älska så "många", så ofantligt mycket. Lika mycket, men på helt olika sätt. Tänk vad livet vore fattigt utan barnen! Och tänk vad mycket en del "vet", som de trots allt inte har en susning om! :-D

Ett av mina ungston skall flytta hemifrån inom kort och det känns lite vemodigt iom att jag egentligen tänkt ha henne kvar, samtidigt som det är urskönt att veta att det blir ett toppenbra hem.
Ett eftersläntrande betäckningssto kommer idag också, då blir Bonzo gladare igen. En flock färdigbetäckta fruar, hur kul är de!

"De som tror att de är oumbärliga ska komma ihåg att kyrkogården är full av oumbärliga människor." - Giorgio Grossi  

Ny månad, nya tag

Den sista veckan har jag legat däckad med feber. En obekväm infektion i en tand fick fnatt och spred sig till halva underkäken. I början gjorde det inte ens ont, utan jag tyckte bara det spände så illa i kinden och jovisst... Det såg ut som om jag fått en rejäl smäll över ena sidan av munnen, helt uppsvullen a´la hamster. Först försökte jag min vana trogen vänta ut det hela med smärtstillande, men när svullnaden började tränga ihop luftvägarna var det bara att ge upp. Nu känns det riktigt okej igen och febern är borta sedan igår. Jag har svårt att tro (som sagt) att någon, åtminstone av kvinnokön, blir så patetiska som jag av feber. Fy så klemigt! Tyvärr var det inget vidare smart tillfälle att sjukna in på, eftersom min man inte är riktigt på fötter och barnen är lediga. Inte direkt bästa adressen att vara på för att få vila sig i lugn och ro...

Jag skulle ha gjort så mkt under den gångna veckan och nu är det alltså bara att bita ihop och ta nya tag för att komma ikapp. Känner mig skitbitter för att jag missat helgens träff, men samtidigt inser jag att jag aldrig haft råd. Men bitter kan jag ju få vara ändå. Å andra sidan, tiderna förändras - likaså gör folk.

Jag har uppdaterat min salulista också.