|
2007-08-30 (14:55)
Snart hingstpremiering då. Jag är inte ett dugg nervös, utan känner mig
helt lugn och avslappnad.
Någon som gick på det? 
Jag är framför allt stressad (hyper), känns som om jag har blödande magsår
och nervositeten växer mer och mer. Det jag är mest nervös för är om de
kommer sköta sig, om visningen fixar sig på bästa sätt osv. Stressad är
jag för att jag känner att det är för kort med tid, det är mer jag
ville hinna göra/fixa innan dagen D. Men nu är det dags snart, vare sig
jag vill eller inte. Jag drömmer mardrömmar om det här.
Dessutom undrar jag om jag är dum som tar ut dem nu. Kanske skulle Jinx
vara hemma till våren istället, så svansen växer ut och han hinner lägga
påsig mer och muskla sig. Men båda killarnas manar och svansar har blivit
lidande av att de gått på bete med unghingstarna och dessutom varandra. De
leker ju så himla mkt och river och sliter i det de får tag i. Men det får
det vara värt. Jag tänker inte ha dem i separata hagar hela sommaren för
att rädda taglet, de mår så himla bra ihop alla killarna. Iofs har de
sista tiden gått delade från åringarna, eftersom de roade sig med att ÄTA
tagel till efterrätt. Men Jinx o Ravioli leker som tusan och rejsar upp och
ner för kullarna och rullar runt överallt.
De har inte stått inne nattetid heller som jag tänkte. Varför bryta ett mönster
som fungerar? Jag fick för mig att det kanske skulle bli sämre om de fick
för sig att de inte alls ville stå inne, med skador som följd. Så de
kommer helt naturella till premieringen, om man bortser från att de skall
fixas till i manar och sprayas lite. Så, jag kanske gjort fel som inte
matchat dem mer, tränat dem på olika sätt för att bygga muskler osv, men
jag tycker det här sättet är det bästa för dem. I alla fall försöker
jag intala mig det för att det skall kännas bättre.
Jag hoppas de kan visa upp sig på ett vettigt sätt så de får en
ordentlig bedömning. Det är så trist om de får sämre poäng bara för
att de uppför sig illa och flamsar omkring.
Jag blir mer och mer nervös ju mer jag försöker intyga mig att jag inte
är/behöver vara det. 
Det går som det går, jag har gjort vad jag kunnat. Fan jag mår illa 
2007-08-27 (01:55)
Gulliga, rara, underbare Kung Bore. Kan du inte ta och "tömma blåsan"
en aning över Vallentuna. Närmare bestämt över de 8 hektar som är stängslade
runt omkring mitt stall. Bara ett dygn... till att börja med. Pleease!
Nä, allvarligt talat. Vi har inte fått mer än ett par droppar regn på
evigheter. En skur som vara i fem minuter gör varken till eller från. Helt
hopplöst. På de delar av sommarbetena där det fortfarande är mkt gräs
är det ännu ingen fara. Men på de ställen där det är nedbetat, där är
det brunt.
Idag då jag väntade på hovslagaren så kom det mööörka moln. Det
syntes att det regnade en bra bit bort och vi hörde åskan. Jippie! Äntligen!
Inte då. Det kom 7 droppar som jag kände och resten släppte de där
underbara molnen norr om oss, eller i Åkersberga. Retfullt!
Hovslagaren var alltså här och verkade lite hästar. Hon fick även sko
fångstoet, och jag hoppas det skall bli bättre. Nu står hon på box ett
tag också, på djupströbädd. Jag hoppas som bara den att det skall bli bättre.
Jag vill inte se henne må dåligt, så det MÅSTE bli bättre.
En greenguard måste också införskaffas, var jag nu skall hitta det? De
som finns i nylon är helt värdelösa och passar enbart som munkorgar. Och
det behövs ingen. Hästen måste ju kunna beta o dricka ordentligt med den
på, så jag letar efter en sådan där i plast.
I morgon (läs idag) börjar alla våra (de 4 som har åldern inne) i
skolan igen efter sommalovet. Skönt! Både för dem och för mig. Äntligen
lite rutiner igen. Dagar, veckor och tider öht har sista tiden varit mkt
luddiga. Men nu är vi snart "back on track" igen.
Jag försöker bli av med lite hästar nu, så att det inte skall vara för
mkt under vintern. Det är inte det enklaste att hitta bra ställen att lämna
dem på dock. Så länge de är kvar här är det ju vi som bestämmer över
dem och deras öden, och då får man försöka göra det bästa för dem.
En vecka kvar till premieringen. Jinx är iaf frisk och har hämtat sig
mer än jag trodde han skulle hinna på denna korta tid. Ravioli är som han
varit hela tiden :-)
Att det inte kommer räcka hela vägen fattar ju jag med. Dessutom intalar
jag mig att det går åt fanders direkt, istället för att hoppas för mkt.
Då blir inte smällen lika hård :-D
Klart man hoppas, men lite realist är jag ju också. Jag är inte blind och
kan ju se en del mindre perfekta bitar jag med.
Nä, kontrollera skolväskorna och sen i säng. Tidig morgon i
morgon.
2007-08-19 (01:15)
Valla idag (igår) och mina uppfödningar prenumererade på talet 39 :-)
Så är det. Moira fick fina lovord och jag tror på henne, hon är lite hmm...
hög bak, men annars fin. Paddan tyckte domaren om, men tyckte hennes ben
var knas. Det kan jag inte uttala mig om, jag är ingen expert, men lite
förvånad blev jag. Alla hästarna från vårt stall visades i blåst och
en del i duggregn. Bleh! De fina blanka välputsade ponnyerna som skulle
visas efter lunch råkade ut för ett par rejäla skurar - men det slapp
våra tack och lov! Men de delade manarna delade om sig lite efter eget
behag och det kändes smått lönlöst att borsta dem på plats igen.
Även om våra egna uppfödningar inte gjorde några toppresultat så var
det en kanondag. Trevliga kamrater, trevligt anordnad utställning och
mestadels schysst väder. Jag är helnöjd och jättetrött!
Tack för all hjälp och det trevliga sällskapet alla, ingen nämnd ingen
glömd. :-)
Och en fin present fick jag, jag har fått två presenter denna vecka utan
att ens fylla år - man börjar bli bortskämd. Men fortsätt för all del
:-P
Grattis till alla nöjda utställare och extra till Maria P för Jotex BIS
och Familjen Persson för Roseblossoms reserv. Skitkul! Tre
av barnen var med idag och det var jätteroligt att kunna ha dem med.
Tidigare har jag inte kunnat det så ofta eller med så många då det varit
fullt i bilen ändå. Men jag uppskattar även den hjälp jag fick av dem
och inte minst att ha dem med och kunna umgås med dem fast jag var borta.
Nu är jag dock mentalt slut och drar täcker över huvudet ett tag och
försöker återställa min mentala hälsa. Det är utpumpande psykiskt med
allt folk, även om jag oftast håller mig bland dem jag känner. Men det
är så roligt också, så det är värt att det blir jobbigt ett tag
efteråt. Tur det inte är oftare man åker ändå. Jag hade aldrig orkat
med fyra-fem dagar i sträck. Ja jag ÄR konstig. :-) Nu,
skall jag sova. :-)
2007-08-16 (00:45)
Det är inte ofta man möter vänlighet från okända människor. Det har
jag gjort idag. Jag fick en present på posten av en för mig mer eller
mindre okänd person. Jag visste vem det var till namnet, men inte mer.
En present som enbart var till för att glädja mig och pigga upp min dag en
aning. Det värmde, och värmer än.
Den vanligaste reaktionen på sådana här saker är, "varför då?".
Ja varför skall man bry sig om andra? Ingen aning, det är ju inget krav.
Men hur många tänker inte ibland då de läser om andras öden att man
skulle vilja göra ngt för att hjälpa?
Det tror jag de flesta gör, men få av oss gör slag i saken - särskilt om
det gäller folk vi inte känner. Vi ser om vårat eget hus och de närmast
oss själva. Sällan mer.
Den här personen gjorde slag i saken. Och förgyllde min dag. En liten
gest, som gjorde så mkt.
Jag är förbluffad och glad. Jag hoppas att jag kan återgälda den goda
tanken bakom detta på något vis en dag.
Tack Jim, du är en helt underbar människa!
I morgon är en viktig dag på flera sätt. Jag tror jag skall ta med min
present i fickan och hoppas på lite extra medvind. Det är hemskt att inte
få bestämma själv vad man gör eller tycker. Man kan nog inte begripa förrän
man sitter där själv, med skägget i brevlådan.
Hästarna mår bra. Idag har jag ansat lite på dem som skall visas i
helgen. De har fått lite puts på fötterna också och ser riktigt propra
ut, eller såg propra ut då jag lämnade dem i hagen.
2007-08-13 (23:35)
Vilket dråpslag.
Vill man inte läsa om privata tragiska saker och tycker att det är
osmakligt och/eller ointressant när ngn blottar sig i en blogg så sluta läsa.
Först. Jag har inte gjort mkt annat än funderat över framtiden, hur
jag skall lösa det för familjen. Eller jag, hur jag och Jani skall lösa
det. Tack gode gud att jag har honom! Tänk att ha behövt tackla detta
ensam! Det hade jag inte klarat av skall jag villigt erkänna.
Det är så svårt att se ljusglimtar i situationen. Det enda egentligen som
får mig att orka även idag, det är att barnen trots (eller kanske delvis
tack vare... ) sina svårigheter verkar så glada, lyckliga och harmoniska.
Jag tror att jag blivit expert på en enda sak i livet, och det är att
"hålla färgen". Inför barnen. Visst kan jag göra/säga dumt
inför dem ibland, det är inte det jag menar. Men jag är skitbra på att dölja
hur jag mår och vad jag känner. Det är dock synd att det enda jag är
expert på är en ganska trist och dålig egenskap. :-) För det får ingen
att må värstans bra i längden.
Nu så. Idag tappade jag garden en lång stund. Jag fick ett brev som gällde
Försäkringskassan idag och det var ett riktigt dråpslag. De sitter på
sina arslen, på sina arbeten och får alltså (jag har sagt detta förr jag
vet) betalt för att jävlas med vissa utvalda. De kan till och med bortse
från sanningen om de så behagar. I ett fall kan de tala om för mig hur
jag levt, med vem och hur länge - fast det inte är min syn på saken. Men
DE tycker så, och då ÄR det så. Jag är helt och totalt rättslös när
det gäller dem. De har helt enkelt bestämt sig för olika saker och då är
det så. Man blir inte ens tillfrågad alla ggr, och de få gånger de frågar
så förbehåller de sig rätten att tolka fritt vad man EGENTLIGEN har
sagt. Det är så sjukt, så skruvat.
Om de bestämmer sig för det så är jag väl egentligen inte ens gift?
Kanske heter jag inte ens Cattis? Kanske har jag bara drömt?! :-) Nåja, de
lär väl berätta det för mig tids nog.
När man får ett läkarutlåtande om ex ett handikapp, så är det inte läkarens
ord som gäller. Den där personen som i många år utbildat sig för att
bli läkare, lagt ner många fler år på att specialisera sig på just
detta. Nej, det är ordet som kommer ur truten på en PUPPA på F-kassan, en
handläggare som inte har någon som helst utbildning i dessa saker. Som
bara har en enda tanke, och det är att bättra på statistiken och att
sniffa upp spår efter fuskare. Och, då det kommer en situation som för
denna ter sig konstigt, kanske helt omöjlig för henne att förstå fullt
ut - då tar man till "tolkningsrättigheten". Hon TOLKAR inte min
familjs svårigheter som det vi gör. Nej, då heter det fusk. Fusk med vad?
Tror någon att man frivilligt vill FUSKA till sig ett papper där det står
att man har ett handikapp. Att man slåss som en galning för rätten att få
vara ett "freak"? Jo tjena. Jag undrar jag, vem det är som har störst
psykiska problem...
Visst skall man sätta åt tumskruvarna för att minska fusket med
sjukpenning osv, det tycker jag också. Med alla bidrag öht, då jag tycker
att bidrag bara skall ges till dem som behöver dem. Men man skall väl inte
sparka på dem som ligger? Bara för att få till en snygg statistik.
Man stannar inte vid att kontrollera misstanke om fusk, utan man vrider och
vänder på folks ord, tankar och sanningar och skapar vad som nu passar dem
bäst i gällande situation.
Försäkringskassan läser min blogg. De följer den med samma intresse som
en asätare bevakar ett kadaver. De läser vad jag skriver att jag gör,
tycker och känner. Sen fabulerar de ihop en sanning. Jag har tagit upp
detta också tidigare, men det retar mig så pass att jag tänker ta upp det
igen. De tror att de kan hitta sanningen om mig här. Att de kan hitta
sanningen om hur jag mår och när jag mår. Bara det säger mig att de är
helt ute i geografin och cyklar. Tror de att de kan hitta mig här? Lära känna
mig eller se hur jag fungerar här?
Jag må vara öppen och bräka om mkt i min blogg, men jag säger inte hela
"sanningen". Ibland döljer jag saker och ibland ändrar jag
detaljer. Det har också hänt att jag "ljugit", för att skydda
mig eller andra, med vissa detaljer. Men det är inget som ngn mer än jag
och min familj skulle märka. Jag har ingen skyldighet att här rapportera
mitt liv, jag skriver bara det jag vill, på ett sätt som passar mig. Och här
kan inga myndigheter hitta sanningen om hur dessa handikapp påverkar våra
liv. Bara bitar av den.
Och jag undrar igen, är det ett hållbart bevis mot mig om jag här
skriver att jag rånat en viss bank? Är det så att bara för att jag
skriver det så är det så? Är allt jag skriver sant och blir verklighet
bara för att det står här? Det verkar f-kassan tro.
Jag måste testa om det verkligen är så... Nu ska vi se: Jag vann 100
miljoner på Lotto igår!
Näe, det funkade inte. Jag har fortfarande bara 23 kronor på mitt konto.
Konstigt.
Jag skriver INGET av detta för att jag vill få ngn att tycka synd om
mig. Jag bara öser ur mig och spyr galla över livets jäkelskap.
2007-08-12 (01:10)
Idag fyller (eller i morgon för min del som inte sovit ännu) min syster år,
grattis Anna!
Den sista tiden HAR varit omtumlande. Det har varit mkt kring ekonomin,
kring rättigheter (sådana futtiga som att få handikapp erkända) och nu
det sista råsparken i magen på mig.
Jag har vetat detta länge. Jag har vetat det längre än jag är medveten
om tror jag. Men inte tillräckligt länge. Vi var hos läkaren med Nathalie
för att få nytt recept på henne medicin och diskutera kring hur detta
fungerar. Bara bra för övrigt, men inte tillräckligt, så en ny variant
skall testas. Nicke var med som vanligt (skulle ALDRIG palla att gå dit själv)
och vi hade fått en extra lång tid för att även diskutera Emmy och vad
vi måste ha på papper inför skolstarten. Medan vi pratade så kom vi
liksom in på det jag haft i bakhuvudet att fråga om men inte riktigt fick
(vågade skapa) läget. Min son.
I hela hans liv har jag varit så säker, så trygg - att åtminstone han
slapp. Han, den glada vänliga och alldeles normala killen.
Med åren har det smugit sig på saker, som gnagt i bakhuvudet på de flesta
av oss vuxna i hans omgivning. Men, det som alltid gjort att jag slagit
tanken ifrån mig har varit ett läsfel. Jag har läst fel.
Eller snarare tolkat fel.
Det står "avvikande empati" i alla diagnoskriterier. För
mig har avvikande varit att man inte har någon, eller åtminstone dåligt
av varan. För min son har det alltid varit HELT tvärtom. På grund av
detta har han kommit undan med mycket. Han har fått ta så mkt jobbigt på
grund av hur hans systrar varit och haft det, att jag curlat för honom som
en tok. För att kompensera det han fått "leva med".
Helt galet! Så skall man absolut aldrig behandla barn med dessa
funktionshinder! Men jag visste inte...
Han har så stora problem med sin situation nu, att de styr och tar över
hela hans (och min) tillvaro. Han har så mkt empati att det är
"sjukligt". Han tänker alltid på all andra främst. Tänker
alltid på att inte få mer än ngn, att inte göra ngn annan ledsen. Han
kollar alltid av oss andra, han läser våra ansikten och kroppsspråk och
ser på sekunden när något är fel.
När han var liten och gick på dagis, så stod han ofta vid staketet långa
stunder då de var ute för att kolla att Natta inte hade det dåligt. Han
var oftast den som berättade för mig om Natta varit ensam hela rasterna i
början. Då, innan vi fattade att skolan sket i barn som avvek från det
normala. Min lilla kille. Vi tyckte att det var underligt med en så liten
som var så oerhört omtänksam, men sådan har han alltid varit ju...
När han börjat skolan, och Emmy gick på dagis blev det åt andra hållet.
Han gick dit de flesta rasterna en snabbis och kollade hur Emmy hade det.
Han har ju alltid vetat att de haft problem och har tagit på sig väldigt
mkt, som till slut lett till att jag undanhållit honom information så han
inte skall oroa sig.
Läkaren sa, då jag började gråta (såklart, annars vore det inte
jag), att man inte skall se en diagnos som något sorgligt, tvärtom. Jag
vet det. Jag är inte ledsen för en diagnos. Jag är ledsen för att detta
innebär att ännu ett av mina barn inte kommer att få leva ett normalt liv
på samma sätt som andra. Det innebär egentligen inte mkt nytt för honom,
eller för mig. Jag har sedan vi först började fatta detta hanterat honom
som man hanterar barn med dessa problem. Och det HAR blivit enklare sedan
dess. Men det innebär att de problem vi skyllde på sen utveckling inte är
vad vi trodde. Det innebär att han kommer att få en jobbig tid framför
sig. Jag önskar inte mina barn detta. Jag vill inte! Jag sörjer förlusten
av det hoppet jag hade.
Jag är helt slut psykiskt nu, jag orkar ingenting alls, jag är bara så
ledsen. Jag är så förbaskat sorgsen. Jag är mamma till fyra barn. Fyra
barn som alla har dessa funktionshinder. Den som gett dem dessa är ingen
mindre än jag. Jag har svårt att tackla detta. Jag har så
fruktansvärt dåligt samvete fast jag vet att det inte vare sig hjälper,
eller är ngt jag kunnat påverka. Men indirekt är det ändå i slutänden
mitt fel.
Jag har väldigt svårt att se hur jag kommer att orka bli bättre själv.
Jag har MKT svårt att se hur jag skall orka fightas mer med Försäkringskassan.
De tror ju inte på de svårigheter som finns, som vi lever med och i
dagligen. Alla dygnets timmar. Nä fan, det här är tungt!
Man oroar sig för sina barn så man blir sjuk ändå, och så kommer det sådant
här krypande. Som man inte kan stoppa/bota eller hjälpa.
Dessutom måste vi hantera folks (inte bara nollorna på F-kassan) syn på
dessa handikapp. De som anser att livet SKA vara normalt ändå. Samma sak
som inställningen folk har på utbrändhet. Att det inte finns, att det
bara är folk med dåliga ursäkter för att slippa jobba. Skitfolk! Det är
klart det finns, precis som med dessa handikapp är det alldeles och riktigt
verkligt. Att det finns de som fejkar, ja det vet jag också. Men man skall
nog inte uttala sig utan att verkligen veta. Men folk vet så mkt. Det är
samma sak med alla experter på barnuppfostran, som inte ens varit gravida/fått
egna barn. Ta er i brasan.
Ja kanske blir det mer normalt sen, men det är en lång jävla väg dit.
Och så kan de inte begripa, att man måste få andas ibland. Få komma ifrån
och ladda om. Nej, kan man ta sig för egen maskin till andra ställen -
inte behöver man särbehandlas då. Vad vill de? Att jag skall bryta ihop
och inte orka mer alls? Troligen.
Mina älskade, underbara, fantastiska ungar - hur ska jag kunna hjälpa,
skydda och vägleda er hela vägen till det "normala livet"?
Jag hoppas jag kommer göra rätt, det känns läskigt - men jag gör vad
som helst för dem. Vad det än krävs av mig så kommer jag göra det.
Inget är viktigare än dem.
2007-08-10 (21:00)
Asgamar
Det finns folk som kan bete sig, som visar folk hänsyn och så
finns det asgamar.
För all del, varför skall man inte passa på - det viktigaste är ju ändå
ens egna "hus", även om det är på andras bekostnad? Egen
vinning går före allt?
Hur kan man vara så? Hur orkar man leva så? Hur kan man se sig själv i
spegeln efter att ha huggit folk i ryggen?
Nu har jag sett nog och nu får det vara bra. Jag är bussig, så länge jag
blir behandlad med normal respekt. När jag inte är värd det ens, varför
ska jag leende ta emot "örfilarna" längre då?
Den sista veckan har jag varit tvungen att fatta en del beslut som gör
andra ledsna som tusan, för att det är min absolut enda utväg ur en knipa
som annars drabbar min familj ganska hårt. Besluten är trista som sagt och
är inte gjorda med ett uns av ont uppsåt - ändå har jag så dåligt
samvete att jag är illamående. Därför begriper jag mig än mindre på
dem som bara för skojs skull skor sig på andras bekostnad. Alla kanske
inte är utrustade med ett samvete iofs.
Avslut
Gällande avslut så har tjejerna slutat. Det är riktigt ledsamt
och tråkigt, men det låg i tiden och det var dags. Ingen av oss tycker väl
att det är jättelustigt, men vi är åtminstone överens. Självklart en förlust...
Life goes on. :-)
Jag har så mkt att tacka dem för. All hjälp de gett under åren och allt
de gjort. De är två jävligt duktiga tjejer! Tack!
2007-08-08 (20:15)
Det har skett en del förändringar på stall-/hästfronten. Både på gott
och ont. Just nu känns det riktigt okej, det känns som att vi är överens
med det mesta :-) En del hästar kommer att lämna oss också, en del beslut
känns ganska jobbiga att ta, men ibland måste man tyvärr.
Jag har nu äntligen fått ihop mina planer inför hösten/vintern och det
känns som att jag har koll på läget igen. Det har varit ett par dagars
rejält funderande, men nu tror jag att jag har en lösning som jag tycker
är okej. Tänk om man var rik som ett troll och kunde ha alla djur man
ville...
Nä, det skulle jag ändå inte vilja. Det får inte bli så många att man
inte har grepp om alla. Jag har haft ganska många en tid förut och det var
inte roligt. Jag hade iofs en del hjälp då också, men det kändes inte
som att man kände djuren och hade koll på alla på samma sätt. Jag
har läst på en del hemsidor igen, man hinner ju inte så ofta som man
skulle önska, och ser att det köpts in nya hingstar från Holland. Det
är, precis som en annan skrev i sin blogg, roligt då det kommer in snygga
och välstammade hingstar för "en gångs skull". Visst har det
kommit in både fina och välstammade killar förr, men en stor del av det
som importeras önskar man aldrig passerade vår gräns överhuvudtaget. :-/
Både vad gäller ston och hingstar. Det sabbar bara vår marknad... Men
kommer det bra blod in, som dessutom inte är så besläktat med det som
vårt land svämmar över av - då är det intressant. En hingst som nu
importerats har jag själv sett och föll pladask för. Riktigt snygg, med
en härlig utstrålning. Jag är så glad
för att jag har Jani, som alltid är så bussig och ställer upp. Utan
honom skulle inte hästeriet funka som det gör idag. Och som tur är har
jag ju även Maggan o Kenneth som är till en så enorm hjälp med det
vardagliga i stallet.
Snart (nåja) har jag o Jani varit gifta i 2 år och det är fortfarande det
ballaste jag varit med om. Jag kan sitta här och bluddra om hur fantastiskt
allt är hur länge som helst, men nu måste jag försöka få ngt annat
gjort. :-) Idag är hela familjen hemma,
samtidigt, för första gången på ganska länge. Det är hur underbart som
helst, men man märkte snabbt hur lugnt det faktiskt varit ett tag :-)
Underbara ungar - som på alla sätt gör att man märker att man lever. :-D
2007-08-06 (22:50)
Efter vissa fördröjningar och omplaneringar blev det idag till slut dags
att få ultraljuda våra ston. 11 ston kollades (varav 6 hör till oss) och
9 var dräktiga (5 av våra). Bellis var inte dräktig, hon har precis gått
ur en brunst och jag har inte varit säker på om det var så att Bonzo fick
betäcka på den eller ej. det var en ganska märklig brunst. Men hon var
iaf inte dräktig mer än två veckor, vilket ju krävs för att det skall
synas.
Jag är lika fascinerad varje gång, tycker det är lika roligt att kolla
på skärmen och titta på "maskarna" man ser röra sig där.
De sista stona kommer att kollas om ett par veckor, jag hoppas att de då
är dräktiga. Annars får de ingen mer chans i år.
2007-08-05 (02:45)
Berg-och-dalbanan går neeer, och sen går den ju faktiskt upp! :-)
En del saker är som sagt mindre roliga ibland, och så händer det sådant
som man blir bara sådär helt överlycklig av... Bonzo
har i år fått hela 4 nya diplomdöttrar. Jag är så glad att han
äntligen får en chans, som sagt. Grattis till alla ägare och
uppfödare!
Ekskogens Pikachú blev klassvinnare med guld i Finland, samt
även Champion Fölsto och Reserv Champion Sto. Helt fantastiskt roligt! Grattis
Kirsi!
Ekskogens Diva blev 2:a i klassen på kåringen i Danmark idag
(igår egentligen om man är petig). Hon fick hela 45 poäng! Okej, det är
ju inte samma poängsättning som vi har, men det är GULD! Också det är
ju otroligt skoj! Grattis Steffen! Och grattis såklart till
"farmor" AC och pappa Wessel på Humledal. :-)
Ekskogens Indra blev Champion Fölsto också hon i Finland på
en annan utställning, jisses så skoj. Grattis Marika!
Ekskogens Klistra fick ett I-pris på utställning i Finland i
maj, minst lika kul som de övriga. Grattis Satu!
När man får sådana här besked, så är det - på ren svenska - jäkligt
kul med hästarna! :-)
Låter bräkigt, men det är så kul att jag inte kan låta bli - all heder
till ägarna som visar och håller dem i så fint skick!
2007-08-04 (00:30)
Förändringar sker med rasande fart, förmodligen en del till det bättre.
En del är oundvikliga och lite trista, men sådant är livet och det har
varit på g ett tag nu.
Ett par ston kommer att lämna oss framöver också, mer information om det
kommer senare. Jinx, som jag matat och
matat för att få fin till hingstpremieringen - är sjuk. Han har
lunginflammation och står på penicillin nu. Inte så kul. Dessutom fick
han kolikkänningar. Eller så samarbetar han med viktväktarna, hur som
helst fick jag promenera. :-)
Han är bättre nu och jag hoppas det vänder snabbt så att han hinner bli
frisk och äta upp sig lite till. Men mycket försvann på de sista fyra
dagarna. Han ser nu ut som innan jag började ungefär. :-( Skittrist
verkligen. Huvudsaken är att han bli bra och slipper må dåligt. Åter
till stallet och min sjukling.
2007-08-01 (00:45)
Livet är skumt. Det svänger hit och dit, allt går upp och ner som en berg
och dalbana. Ibland njuter man av farten och ibland mår man illa då det
går snabbt nerför. Jag hänger inte riktigt med i alla svängar skall jag
villigt erkänna.
Många av svängarna står barnen för, inte de som personligen gör saker
som får det att svänga till, utan allt runt dem. Oron för att de har allt
de behöver och skall ha. Oron för att de mår bra. Oron för att de ibland
verkar grubbla på saker. Oron för alla smällar de måste ta medan de lär
sig saker. Men den absolut värsta oron är den att inte räcka till själv.
Ibland kan jag verkligen känna mig ruttet värdelös som mamma. När jag
tycker att jag sliter på mina bara knän för att få allt att funka. Nej
jag tycker inte att jag är det egentligen, jag vet ju att jag gör så gott
jag kan. Men ibland känns allt otillräckligt bara.
Och sen svänger det igen, då känns allt jättebra. Barnen verkar enbart
lyckliga och harmoniska - man vet sällan vad som gjort att de slutat
grubbla (då menar jag de äldre). Jag skulle vilja kunna krypa in i
huvudena på dem och ta reda på vad det är som trycker dem ibland. Men
vadå, inte berättade jag för min mamma om allt som stökade i tonåren.
Man funderade på livet, kärleken och kompisarna, och vid mer sällsynta
tillfällen skolan. :-) Det var inte lätt, men man överlevde ju. Det gör
ju mina barn också, men jag vill gärna "curla" lite ibland om
jag kan.
Just nu verkar alla må så där bra som de borde, men vad gör jag då? Jo
jag oroar mig för saker om skulle KUNNA hända. Hur hopplös är man
inte...
Jani har nu opererat sin arm och går med den lindad och kan knappt röra
den ännu. När han har långtråkigt roar han sig med att lära Tilde saker
som tydligen är viktiga. Som grejer med fingrarna och händerna. Hon har
lärt sig "Give me five", "High five" (med både en o
två händer). Hon kan göra "peace" och de (Jani och Leon) har
försökt få henne att säga Peace samtidigt, så nu sätter hon två
(rätt) fingrar i luften och utbrister "Piss!". :-)
Höjdaren är "hårdrockar-tecknet", ni vet pek pch lillfingret i
luften med knuten näve. Då har de jobbat på att få henne att höja
näven och med sin mörkaste röst säga "Death by dawn" (varför
man ska säga så vet jag inte alls?). Det går jättebra det med, hon
höjer näven och ropar med mörk röst "Banan!". *asg* Kanske
inte vad de tänkt sig då... :-D De måste nog öva lite mer. Utställningen
som var i helgen gick riktigt bra! Pandora fick 40 och gick tvåa i sin
klass, Bulan vann sin klass med 39 och Ravioli vann sin med 37. Jag är
jättenöjd med det! Ravioli behövde den här träningen inför dagen D och
han skötte sig skapligt. Han hade lite spel då och då men det får man ju
ha när man just kommit på att man inte alls är valack. :-)
Grattis till alla som var nöjda med sina resultat. :-)
|
