|
2006-08-31 (23:20)
Dagens ros går till - Mamma!
För ett antal veckor sedan tog livet slut för
"Rudolf", våran lilla fula röda bil. Körförbud och trasig
katalysator o diverse småsaker ballade ur samtidigt. Mao ingen bil.
Vi blev tvungna att hyra bil istället, för att kunna åka till skola o
dagis och till stallet m.m. För att inte tala om att handla. Gissa,
försök gissa, hur många liter mjölk som går åt dagligen i vår familj
med 5 törstiga barn... Inget man har lust att kånka på i flera kilometer
precis.
Så, vi hyrde bil. Nu är den återlämnad och skall betalas, så vi hamnade
IGEN i moment 22.
Idag ringde mamma och bad mig komma till
parkeringen. Jag gick dit, och där satt hon - i en röd fin Volvo. Den är
VÅRAN! Den är gammal och den känns som att köra en lastbil i
jämförelse med hyrbilen som var sprillans ny. Men den rullar. Och den är
våran. Mamma, du är en ängel som räddar oss. Igen. En fantastisk sak är
att den har säten i bakluckan, så där kan Emmy o Leon åka säkert och
ALLA kan åka samtidigt!
Jag hade lite svårt att dölja min förtjusning över det jag personligen
tyckte var det mest fantastiska med bilen - dragkroken! :-D
Tack mamma!
Annars händer inte mkt. I morgon är Tildes
första dag på dagis. En heeel timme. Men det är lagom, hon kommer väl
få mkt att fundera över efter en timme med en massa dvärgar i samma stl
som hon själv. :-)
Och för övrigt har vi varit magsjuka, jag och
Jani. Inte roligt, men tack o lov övergående.
Just precis nu känns det lite okej faktiskt.
Lite ljusare än för bara tre timmar sedan. Dålig ekonomi kan sänka till
och med hela allmäntillståndet tror jag. Eller så är jag hypokondrisk.
:-)
Nu är den stora frågan, vad skall den här
bilen heta? Röde Rudolf är tvärdöd, Store Hampus är nedfrusen för att
kanske, kanske kunna återupplivas i framtiden. Och nu denna... Hmm...
2006-08-25 (21:10)
Idag visades Hedwig på premieringen i Enköping. Hon gick klassetta och
fick diplom med 40 poäng. Premierad GI. Jippie! Vilken lättnad.
2006-08-23 (23:12)
Skolstart. Skönt. Barnen är mkt glada över det, tillbaka till kompisarna
och allt vad det innebär. Leon hade sin första dag idag. Han var
strålande lycklig.
Tilde har fått dagisplats! Ett dagis som verkar mkt bra. Vi var där igår
och hälsade på och tittade lite. Deras mål är att vara ute så mkt de
bara kan, oavsett väder. Det gillar jag. Friskluft ger friska och sunda
barn. Jag fick iaf inte ngn känsla av att detta dags blir en
"förvarningsplats". Jag tror att Tilde kan få det bra där. Men
jag vet såklart inte, jag har ju inte testat än. Men förutsättningarna
verkar bra. för att inte säga toppen. :-)
Utbrändhet. En läskig smygande typ som iglar
sig fast på dem man minst anar. Två i min närhet och, för mig,
betydelsefulla personer har drabbats av det - på olika sätt. Det skakar om
mig och halva min tillvaro, att se annars tvärstabila personer så ur
balans. Och lite grann ångest över att inte kunna hjälpa till, och
hemskast av allt - att i ena fallet kanske vara en bidragande faktor.
Har ingen ork alls för något eller någon
annan än mig själv just nu. Jag fixar familj o djur, p åren rutin. Men å
andra sidan, hade jag inte haft dem hade jag blivit tokig. Det är för mkt
nu, för många lösa trådar som jag inte lyckas greppa. Så mkt som borde
göras som aldrig blir gjort. Det känns som att jag bara väntar... på att
andra skall fatta sina beslut så att jag vet hur mitt liv kommer att se ut
efter detta. Å så irriterande.
Nu skall jag tillbringa en timme med Eddie
Izzard, så att man kan koppla bort verkligehetn en stund och somna in
lycklig och glad.
2006-08-18 (16:50)
Nu är operationen över. Jag tycker det är riktigt, riktigt skitdåligt
som de gör på sjukhuset.
Leon skulle vara på plats till 8:30 blev det bestämt i sista stund. Det
var han.
Han opererades inte förrän vid 12:30!
Innan dess var han där i flera timmar. Fick bedövningsplåster där de
skulle sätta kanylerna, och lekte med dem på i ett par timmar. Sen fick
han komma in på ett rum, byta om osv. Där låg han i en timme. Sen satte
de kanyl och gav honom dropp, i drygt 30 minuter.
Vad skulle han där att göra halv 9 på morgonen? En snart sexårig liten
kille som inte förstår riktigt vad som skall hända. Han vet bara att han
klev upp jättetidigt. Att han inte hade ätit sedan kvällen innan och inte
fått dricka mer än ngn klunk vatten. Vid lunchtid sitter han fortfarande
och väntar. Kan de inte lägg upp det så att de yngsta barnen får gå
först? Det är ju svårare för dem att hålla ut och vara tappra så
länge. Att behöva vara skithungrig och dessutom trött i 6-7 timmar från
det att man vaknar, det är inget vidare alls för den här killen som
alltid vaknar o är vrålhungrig, oavsett när han åt sist kvällen innan.
Klockan 16 lämnade Leon sjukhuset!
Sen är det himla luddigt med informationen. Jani sa att det var ingen som
pratade med dem mer än då de fick "order" om att förflytta sig
mellan olika rum eller liknande. De hade dock varit bra med Leon, de korta
minuter de träffade honom under förmiddagen. Helt hopplöst.
Jani frågade per telefon igår hur det skulle vara efter operationen. Han
fick då veta att skolstarten nästa vecka inte var ngn fara. Men nu fick de
veta att han måste hålla sig stilla i två veckor! Två veckor! Varför nu
isf? Kunde han inte fått vänta med operationen, när Jani frågade om just
skolstarten. Han har sett fram emot SÅ mkt att börja skolan. Och nu blir
han sittande på rasterna de första två veckorna då alla bekantar sig.
Fan så taskigt. Operationen var inte akut, utan Leons mamma hade fått en
återbudstid till idag - därför blev det av nu. Men hade vi vetat detta,
hade vi kunnat vänta så han åtminstone kunde få skolas in i lugn och ro.
Jag blir så ledsen för hans skull.
2006-08-18 (04:30)
Inte uppdaterat på länge igen. Orkar inte, har ingen lust. Är less på
att folk använder info och tolkar den på ett sätt som inte är med
sanningen överensstämmande. Men, hur folk tolkar saker kan jag inte rå
över, så valet står mellan att skriva, eller att inte göra det. Jag
väljer att skriva, för jag behöver det. Inte för att jag måste låta
andra läsa det jag skriver, utan för att det är "frigörande".
För att då det väl är publicerat så är det ute ur mitt huvud. Just då
iaf. För mig.
Jag är sjukskriven. Jag har ångest. Jag tar min medicin (NEJ inte
antidepressiv medicin!), men överväger att inte göra det på ett tag. Men
nej då, jag kommer inte sluta, för den förbättrar min livskvalitet så
mkt. Så jag bara larvar mig. Men nej då, jag kommer inte sluta, för den
förbättrar min livskvalitet så mkt. Så jag bara larvar mig. Men en
"biverkning" av medicinen är totalt fokus. Och det innebär att
den "förträngningsmekaniskm" jag annars har inte fungerar. Jag
måste alltså möta det som är jobbigt, kan inte blunda för det som
annars - ingen struts med huvudet i sanden mao. Jobbigt. För nu är det så
mkt som händer som påverkar mig negativt.
Skolstarten. Hur skall det gå för Emmy med dessa nya krav som ställs då
den "riktiga" skolan börjar? Hur skall det gå för Natta med det
sociala samspelet denna termin. Kommer det att bli möten igen? Kommer jag
behöva vara starkare än jag är (är ganska patetiskt "liten"
ibland) igen? Kommer jag orka det? Det knäckande med osynliga handikapp är
just att en del har en tendens att förneka dess existens. "Men hon
fungerar ju så bra på det här, då borde hon kunna det där - för det
kan alla andra som fungerar bra på det här och det där". Det är
inte så svart eller vitt. En människa med en arm kanske klarar av att
diska sin disk hemma, men skulle för den delen inte klara av att jobba som
diskare på en restaurang.
Hur kommer skolan att bemöta de ökade problem som jag är väldigt säker
på kommer att uppstå? På samma sätt som tidigare? Som "Nehej, i år
satsar vi på Dyslexi. Vad synd att det inte var diagnostiserat Dyslexi,
för då hade vi haft resurser". Idioter!
Ångest för Leons skull, som i morgon bitti opereras. Ingen allvarlig
operation, bara en rutingrej för läkarna, men en stor grej för Leon. Jag
får inte vara med. "Hon" skulle ställa till sådan liv att det
vore högst olustigt för Leon. Jag kan alltså inte heller vara ett stöd
för Jani, som är ganska orolig inför morgondagen. Det är väl nästan
värst.
Hästarna som ger så mkt sinnesro, de är min enda flykt från vardagen.
Låter kanske konstigt, men så är det. Vännerna, som ger mig så mkt
stöd när det är tufft, vad gjorde man utan att ha folk man kan sitta och
älta fram o tillbaka med? Som kan ge en helt andra, än sina egna
insnöade, synvinklar på saker och ting.
En sak som sabbar mest av allt är våran för närvarande mkt taskiga
ekonomi. Det får man inte prata högt om, för det anses vara så
"fult". Det skiter jag i vanlig ordning i. För det är så
det är. Vi klarar oss, men det är allt. Och innan man hetsar upp sig, så
joho då, djuren får precis vad de skall ändå - visst hade det varit
enklare utan att ta hand om (och bekosta) djurens väl och ve, men det är
mitt val.
Jag gillar inte att ha det så här. Men det är en övergående period.
Det mesta lättar nu när Jani börjar jobba igen. Han har varit
föräldraledig ett bra tag och nu är det dags för verkligheten för hans
del igen. :-)
Ensam med Tilde på dagarna, tills hon fått plats på dagis. Skönt och
trist samtidigt. Men det har varit bra att ha Jani hemma, jag har behövt
det. Det har varit tufft att ta sig tillbaka efter det som varit. De två
sista åren har varit två av de bästa i livet, samtidigt de två tyngsta.
Tyngsta för att så mkt skulle rätas upp. Tvistandet med "henne"
och alla hoten från "henne" och diverse både påhittade och
förmodligen verkliga bekantskaper. Möten med advokat, möten med
familjerätt (inte jag iofs), ett barn som behandlades som en ägodel och
ett vapen i en mkt ful strid. Jobbigt som FAN att gå igenom. Att vi inte
hade ngnstans att bo ett tag. Att försäkringskassan började strula och
beslutade att ett handikapp inte är ett handikapp utan att de ansåg att
då jag inte skrev HÄR, i min "dagbok" att livet var jobbigt med
dessa handikapp utan jag verkade må så bra trots detta - då var det ju
inget problem. Sjuka människor som får jobb där ibland. De ansåg att ngt
extra stöd var onödigt, då jag gav sken HÄR av att det inte var så illa
som det har varit. Jag har inte gått ut med det helt öppet nej. Jag kan
ärligt säga att jag inte varit ärlig i den bemärkelsen, att jag faktiskt
DOLT saker i MITT PRIVATA liv och bara skrivit antingen det som funkat och
lite av det dåliga eller INTE ALLS! De tolkar alltså fritt ur min text
här, och bedömer att livet för andra är på ett visst sätt. Vilken
sanning kan man hitta i andras dagböcker. Vem skriver om allt i sitt liv?
Inte jag iaf. Jag kanske är oerhört korkat öppen om vissa saker, men inte
om andra saker. För det har ingen med att göra. Det är ju mitt val. Och
inget man kan göra sig en bild av mitt "riktiga" liv på. En
"dagbok" på nätet. Om jag skriver här "jag är nybliven
multimiljonär" - kommer jag då få skatta förmögenhetsskatt på
pengar jag inte har? För att det står så i en dagbok? Om jag skriver att
jag är bankrånare, åker jag dit för bankrån då? Jävla idioter!
Jag är så trött på att behöva förklara, och förklara, och
förklara...
Det bästa med de här två sista åren: Jani och jag träffades igen, Joey
o Natta fick tillbaka sin pappa - som "hon" inte lät ha en normal
relation med "sina" barn. Vi fick Tilde. Vi flyttade hit. Vi gifte
oss - en av de mest underbara dagarna i mitt liv. Vilken känsla! Trots
fasan att behöva gå fram i kyrkan inför alla. :-) Dessa två år, som en
stor familj. Våra underbara barn - vilka ungar vi har! De är ju helt
fantastiska och vi har framför allt så roligt tillsammans. Det är en
häftig känsla. Trots handikapp o jäkelskap har vi en fullt fungerande
familj, med rutiner som passar oss och funkar för alla, som måste anpassa
sig efter varandras egenheter. Barnen är så harmoniska. Det är ett
sådant lugn nu, sen vi flyttade hit. Helt otroligt. Även om barnen
givetvis gnäller på att de sedan flytten måste kliva upp en halvtimme
tidigare än då vi bodde i Täby. :-D Ja det var lite om både det ena och
det tredje.
Livet går vidare och allt jäkla mörker tar ju slut till sist och det blir
bättre igen. Men fanken vad man kan dras ner av illvilliga människor som
inte har ett gram medkänsla i sin kropp.
Apropå gram, jag måste fixa till min vikt. Är så fet nu att det är
riktigt jobbigt. Ja jag har sagt det förut, många ggr. Men fy så jobbigt
det är att inte orka röra sig som folk. Jag SKA fixa det! Med lite jävlar
anamma (det har jag väldans gott om ännu) ska det gå. Och så var det
detta med rökningen då. Man borde sluta med det. Ska jag ta och sluta NU?
Knappast. Inte en chans. Absolut inte. Nej. Inte. Nope. Njet. Icke.
Läste detta citat för länge sen på en annan
blogg, tycker det är lite passande inför vad som komma skall: "When
you come to the edge of all the light you have known, and are about to step
out into darkness, Faith is knowing one of two things will happen; There
will be something to stand on, or you will be taught to fly."
Ciao! :-)
2006-08-07 (14:30)
Har inte orkat skriva på länge, har haft fullt upp med att återhämta mig
:-)
ESG:
Vilken show! Vilken helg!
Vi startade hemifrån redan klockan 3 på natten. Detta för att kunna åka
den svalaste tiden på dygnet så att det skulle vara uthärdligt för
hästarna. Vi mötte upp Humledalarna i Nyköping och tuffade neråt
"tillsammans". Vi kom ner strax innan 11 på fredag fm och det var
helt kanon, ingen värme alls att tala om och hästarna tog resan hur bra
som helst.
Först av allt, en enorm eloge till de som planerat och jobbat med
förberedelserna för denna show. Och till dem som stod ut och jobbade hela
veckan på plats, för en del var ju där i en vecka typ... Tack för en bra
helg!
Mycket kan säkert göras bättre eller annorlunda om man är petig, men jag
tycker inte man behöver vara det - för med tanke på allt som skulle
hållas ihop och stämma så tycker jag att detaljerna som irriterade en del
innan försvann mkt snabbt. Visst, katalogen var jobbig och det är väl det
enda jag fortsatte uppleva som irriterande, för det var helt hopplöst att
hålla koll i den eller följa klasserna och skriva ngt. Och det var bara en
petitess, inget som påverkade upplevelsen i sin helhet alls. Jag är så
NÖJD med helgen och allt som SSS hade fixat med. Vilken MARDRÖM att
arrangera ngt sådant. Sen fanns det folk som gick omkring och klagade på
än det ena, än det andra hela helgen - de har med största sannolikhet
aldrig någonsin ens varit funktionärer på en vanlig utställning. Än
mindre arrangerat en. För har man det, då gick man där nere och tackade
sin lyckliga stjärna för att man bara var utställare/publik. Nä, ett
toppenarrangemang. Stor eloge alltså!
Vädret visade sig vara kanon båda
utställningsdagarna. På fredagen då vi kom ner, så regnade det. Men det
klarnade upp under eftermiddagen och den fantastiska invigningen skedde i
solsken. Det ballaste var den engelska presentationen av shettisens
historia. Jag fick inte många bilder på invigningen då jag filmade den
istället. Men det var himla bra!
Efter invigningen gick merparten av folket på "mingelparty". Vi
själva hade "grillparty" på campingen strax intill. ;-) Vi
invaderade Tombo/Sörtås husvagn/förtält. Vi hade verkligen
jättetrevligt och åt gott, när väl den nya grillen hade övertalats att
fungera - det kom iaf inte lika mkt rök från den som från Tyskarna
intill, vars grillrök säkert syntes till Örebro. :-) Det blev en mycket
sen kväll och många asgarv, jag hade träningsvärk i skrattmusklerna
dagen efter. :-D Jag kommer aldrig att glömma Bävern!
Vi kom till hotellet vid 2 och slocknade som klubbade sälar.
På lördagen visades våra hästar. Piccis
först, som slutade på femte plats med Silver. Sen visades Epona, som
hamnade på fjärde plats med ett Guld. Jippie! Sist i ringen den dagen gick
Buu, och hon slutade också som femma med Silver. Vi är mer än nöjda, det
var en himla hård konkurrens och ja, det var kanon! :-)
Soffan klämde sig in innan Buu visades och deltog med Piccis i handlerklass
och VANN! Vad kul!
Lördagskvällen tillbringade vi åter igen på
campingen och med samma sällskap i princip. Lika kul även denna kväll.
Den tonåriga delen av sällskapet skulle iväg och promenera lite sa de...
När vi efter ngn timme ringde och efterlyste dem visade det sig att de
promenerat ned till Halmstad och kollat på staden och folket. Himla ungar!
Innan grillningen stack tonåringarna iväg med Tomas o Tobbe och blev
tvångsbadade i havet. De har nog lärt sig nu att åker man för att bada,
så kliver man i frivilligt - då får man åtminstone välja vilka kläder
man skall blöta ned. Hela söndagen var vår bil en stor torkställning
för de kläder som tjejerna badat i. Jag önskar att jag varit med, så jag
kunnat ta lite kort på händelsen. :-)
Söndagen var lika solig som lördagen och vid
det laget var iaf vi skapligt trötta på solen. Ett par moln stod i topp
på önskelistan, ihop med ett eget partytält intill ringen. Massor av fina
hästar att titta på även då. Jemla tävlade agility med Epona och Fia
gick handlerklass med Epona. Jag missade tyvärr båda två, då jag var vid
utställningsringen hela dagen. Vi passade på mitt under championaten att
hämta transporten och börja packa ihop, så at tvi inte skulle fastna i
smeten då alla andra plötsligt skulle åka och vi missade den sista timmen
av finalen. Men det kändes som att vi redan visste hur det skulle gå och
då var denna extra timme onödig i hettan. Hästarna var mkt nöjda då
tjejerna sprang ett par varv med dem på ridbanan innan vi lastade. Vi
släppte Buu lös och hon galopperade som en tok och rullade sig. Hon var
lagom less på boxlivet. Då de kom hem var de ju såklart mkt nöjda över
att släppas tillbaka till flocken i hagen.
Det var roligt att se alla hästar, både
svenska och utländska. Roligt att träffa alla människor, både gamla och
nya bekantskaper. De som bor långt ifrån och inte ställer ut på samma
ställen, samt de utländska träffar man ju inte vidare ofta. Det var himla
roligt! Jag är så glad att vi var där. Visningen av de egna hästarna
känns som en liten del i det stora. Det roligaste var att alls vara på
plats. Men jag är ändå glad att jag tog med hästarna ner. Jag var lite
orolig för resan, men iom att vi kunde lösa det med att åka på natten
så kändes det mkt bra. Först skulle vi åka 5, men jag förhandlade ner
tiden till 3 till slut - det kändes tufft att starta då, men kändes helt
rätt då vi kom fram.
Köping:
I helgen var vi på utställning igen. Denna gång i Köping. Det var motigt
ska jag säga, för jag känner mig inte riktigt återhämtad sedan ESG
ännu. :-) Men det var också roligt och ännu roligare slutade det iom att
Bonzo (vi hade bara med honom) slutade som Champion hingst, Bästa Veteran
och slutligen Reserv BIS. Wow, gamla "Poo"! :-)
Han var ju ensam i sin klass, så att han skulle vinna klassen kände jag
mig mkt säker på. Stödigt va! :-D Sen gick han in i hingstchampionatet
mot Epus och då trodde jag att han skulle ryka där då Epus var i ett
strålande skick och Bonzo hade skrittat ovanligt dåligt för att vara han.
Men nope, han klarade det och jag var mkt chockad. Det trodde jag inte, de
gamla brukar ju ofta åka på stryk. Men domarna tyckte att han var bättre
och jag tänker inte precis överklaga beslutet :-) Sen gick han i
BIS-ringen och jag hann inte uppfatta riktigt allt. Tydligen gallrade de
bort dem som inte skulle få titlarna, men lät dem stå kvar i ringen iaf.
Så jag var lite halvt förvirrad. Plötsligt var det bara 3 kvar och då de
började läsa poängen på Amapola trodde jag att hon blivit Reserv o att
Kitty vunnit. Jag gick sen runt o skulle ta kort, och där stod Bonzo mitt i
allt. Det trodde jag ALDRIG! Han blev Reserv! Jag är så himla glad.
Jag är så glad också för att han sköter sig så bra. Han står helt
stilla, kollar lugnt omkring sig o håller koll på omgivningen. Bryr sig
inte nämnvärt om att ston går förbi eller står nära intill. Han vet,
är tränset på så är det allvar. Då är han cool. Min underbare
farbror!
Grattis till alla andra som också är nöjda med sina resultat!
BIS-vinnaren var en mkt vacker dam som jag gärna hade sett i min egen hage.
:-)
Nu är det ett tag till nästa gång och det
är jag tacksam för. Nu skall här organiseras för skolstart, Janis
återgång till arbetet och ja, vardagen! Både skönt och vemodigt!
|
