Egotrippen, en slags blogg

Suddigt på linan eller nå't...

Den sista veckans uppdateringar blev tydligen oläsbara.

Mer sådant väder tack!

I dag fick vi njuta av solen jättelänge! Det är så skönt, för den gör åtminstone mig mer positivt inställd till... ja allt, livet typ. :-) Den värmer på många sätt och tinar upp sådant som är "fruset". Med sådant här väder när man vaknar känns det bra mycket roligare att "ta tag i dagen". Till skillnad från dagar som igår: det regnade då jag vaknade, var soligt och skönt på förmiddagen när vi var i stallet, haglade när jag var ute med hunden, regnade på eftermiddagen - för att spricka upp i "strålande" (well, en smärre överdrift kanske) solsken strax innan vi åkte till hästarna vid 16-tiden. Man får nästan fylla bakluckan på bilen med ombyten till familjen, passande samtliga fyra årstider. Åtminstone om man skall ha en chans att få iaf några timmar i rätt sorts kläder. Eftersom vi hade ett större "projekt" planerat, att låta hingstflocken skifta hagar med ston och unghästar, kändes det riktigt lockande att greja med detta tack vare det härliga vädret. Det var faktiskt ganska skönt en lång stund, medan vi förberedde för skiftet. Och medan vi skiftade, så skiftade vädret och det blev svinkallt. :-D

Jani, Tilde och Emmy tillbringade till slut över en timme sittandes i bilen innan vi kunde åka hem- eftersom de bara stod huttrandes och hackade tänder nere vid hagen. Det hade inte varit värt den hjälp de kunnat bidra med, om det skulle sluta med att de blev dunderförkylda och sängliggande resten av helgen. De höll väldigt god min när jag till slut satte mig i bilen, och sa till mig att det var minsann ingen fara, trots att de väntat så länge. Det var minst sagt stressande, att veta att de satt där bara för att jag inte blev klar någon gång. Och det drog verkligen ut på tiden med hagskiftet. Planen var ju att göra på samma sätt som jag gjort förut när ett större antal hästar behövt flyttas mellan hagarna, då det alltid varit  snabbast och smidigast. Men det gick såklart inte så smidigt, nu när jag lovat att vi inte skulle bli kvar så jättelänge. Attans. :-)

Det som strulade till i planeringen var dels ett äldre sto som, när nu alla andra ston lämnat hagen, gjorde vad hon kunde för att få bli lämnad kvar i hagen. Hon hade inte för avsikt att byta boende, inte när det fanns två nyöppnade hösilagebalar där. Som hon kunde få rå om helt själv! :-) Hon skulle bara vetat vilka balarna var avsedda för! Jag tror inte det hade blivit ett vidare lyckat gruppboende med henne och åtta hingstar i samma hushåll.
De andra som ställde till det för oss, var ett treårigt sto och två ettårsston. De var så uppspelta att det var lögn att komma i närheten av dem, och hagen är alldeles för stor för tre personer att kunna hålla försvarslinjen intakt och driva dem i önskad riktning. De brallade med bocksprång och brakskitar och hade inte det minsta långtråkigt... som vi tvåbenta hade. Varje gång vi fick åringarna ens komma i närheten av grindhålet, för att försöka få dem att gå igenom "slussen" över grusvägen och vidare in i sin "nya", hage så hände det som inte får hända - de möttes de av det mest fasansfulla en Shetlandsponny någonsin kunnat föreställa sig! The horror! Där, mitt framför dem på marken lurpassade det fasansfulla, lysande av ondska... Monstret var en halvmeter bred gräsren som går längs med staketet, som ligger längs med grusvägen och hotade att hugga tag i första bästa hov. Denna skulle de alltså behöva ta sig över för att komma över vägen och in i sitt nya "hem". Men det gick inte att jaga på dem heller, för de var skräckslagna för detta lömska fantasifoster. Så om vi gav dem den minsta knuff i den riktningen, kunde vara nog skäl enligt dem att få rusa tillbaka in i sin gamla hage. Och så fick vi börja om från början igen. Vad är det för nippertippor till shettisar jag har?! :-D Rädda för att kliva på gräset! Ibland börjar man ju undra... Riktiga små primadonnor de där två, Happy och Penny. ;-)

Men, nu när det är klart känns det så skönt att ha det gjort. Det är snart (ganska snart iaf) dags att släppa ut dem i sommarhagen. Och då är redan jobbet gjort, åtminstone vad det gäller att skifta om så många hästar samtidigt. För grinden till det efterlängtade betet ligger i direkt anslutning till deras nuvarande hage. Och för att de ska kunna komma ut i sin sommarhage, så behöver jag bara öppna grinden åt dem. Det är inte alls lång tid kvar ens till midsommar.

God natt!

Så sorgligt, för så många

Varje vår, numera, tycker jag att man känner att det händer mycket tråkigt med fölningar överallt. Men är det inte en oerhörd massa fler förlorade föl än vanligt just nu? Eller är det bara så det verkar, för att man via hemsidor och forum får information man kanske annars inte skulle fått? Ingen aning. Jag har inte räknat efter eller fört några siffror på det, men det verkar ju enligt hemsidor och forum helt klart som att de tråkiga händelserna är fler än de fölningar jag sett som gått bra. Ingen aning som sagt, kanske målar jag fan på väggen pga det som hänt med mina egna två? Oavsett vilket, så känns inte Moiras kommande fölning som en händelse jag ser fram emot direkt. Snarare så att jag fasar för den ärligt talat.

Jag tycker så väldans synd om alla som förlorat sina föl, både ägare och stona själva. Så jäkla orättvist det kan vara. Så meningslöst. Stackars!
För min egen del vill jag iaf säga Stort Tack! till er som hört av er, det är mycket uppskattat!

Till något helt annat...
Det SNÖAR idag, IGEN. Visst, den ligger inte kvar vidare lång stund utan förvandlas snabbt till moddig slask istället. Som om det vore positivt. För att inte tala om hur lerigt det blev igen, när det börjat torka upp så bra. Jag tycker att det vore på tiden att inse nu, att Kung Bore (eller vilken vädergud som nu är ansvarig) har tappat greppet. Det vore bättre om han tvångsomhändertogs och låstes in, så vi fick en mer stabil vädergud. Stabilare väder åt oss och så kan Kung Bore sättas på något hem för avdankade gudar och göra pärlplattor eller lägga patiens.
Nejdå, jag vet att det blir bättre snart. Snart är det sommar, nästan. Och då är det åtminstone varmare. Hoppas jag iaf.

Alba har blivit "sämre" igen. Hon är ju 10 år nu, så det känns inte så attans skoj att hon verkar ta stryk i kroppen. Vissa dagar är hon väldigt stel, andra är hon lite halt. Och sen någon dag senare far hon som en virvelvind på stallplanen och hoppar in i bakluckan när vi ska hem, med sådan fart att jag ibland förvånas över att hon inte hamnar direkt i framsätet. De dagar hon är lite stel och jag tar med henne till stallet, så försöker jag inte ens ta in henne i bakluckan, utan hjälper henne in i baksätet istället. Inte lika högt att ta sig in och lättare för mig att hjälpa till. Hon väger en del trots allt den lilla tanten. Världens goaste hund!

Nu är det dags att städa lite. Inget seriöst städande dock, det orkar (läs vill inte) jag inte bry mig om idag (för det gör jag ju alla andra dagar... eller inte :-D). Jag ska bara slänga ut påsken ur huset idag, vilket jag faktiskt borde ha gjort för länge sen, om man ska vara petig. Men varför skulle man vilja vara det. Alla kycklingar och färgglada fjädrar står mig upp i halsen. Och påskriset ser rätt hängigt och fnöskigt ut, så det är nog i sista stund.  

Skiten tar aldrig slut. Eller?

Jag hade två önskeföl i år. Dels önskade jag mig ett stoföl efter Jinx och Xenia och dels drömde jag om ett svartskäckigt stoföl från Babsan, så att jag åtminstone hade Bellis barnbarn kvar med samma färg. Löjliga drömmar, man får ju vara glad om det blir föl alls och de lever. Men jag är löjligt ledsen just nu ändå. I lördags morse kastade Xenia sitt föl efter Jinx, ett stoföl. Den fölungen skulle fötts i slutet av maj. I morse fölade Babsan, som jag vakat på sedan söndag kväll. Felläge och fölet klarade sig inte. Det var ett svartskäckigt stoföl. Lite mer vitt på ryggen, annars var hon tecknad som Bellis. Nog för att jag är ledsen, men det är inget mot vad Babsan är. Som hon kämpade och till ingen nytta alls. Stackars fina snälla Babsan. Det här är inte roligt längre.

Det är åtminstone snart vår, alltid något

Sommartid, ljusare och fågelkvitter klockan 5 på morgonen i all ära. Om man inte bor granne med en sadistisk hackspett kanske man hade chans att uppskatta sådant lite mer... Men den där jäkla hackspetten, han hackar på provision tror jag. För han börjar nästan en timme före de andra fåglarna, som ju till skillnad från Hacke låter riktigt trevligt.
Hur det är möjligt att inte träden intill vårt hus ser ut som schweizerostar, det fattar jag inte. Inte så mycket som han hackar. Dessutom är det anmärkningsvärt att terrorfågelns förbenade näbb fortfarande duger att hacka med öht. Den är minsann lika spetsig och ljudlig som alltid. Man kunde ju annars tycka att näbben nu borde ha fått visst slitage?! Han borde rimligtvis (kunde man ju hoppats iaf) vara så nedsliten att han såg ut som en liten färgglad mops, med vingar, som satt och bankade nosen mot trädet. Men icke. Ja ja, det finns värre saker man kan bli utsatt för. Två hackspettar tex.

Nyligen var Tilde med mig och Jani då vi skulle handla och som pricken över i, för Tildes del då, behövde vi gå på apoteket. Någon har ju sett till att nära nog vartenda apotek är lokaliserat där man har fri sikt, till och med om man är halvblind, rätt in i någon slags rackarns leksaksaffär. Antar att det är planerat i samarbete med smartskaftet som bestämt att mataffärernas enda möjliga plats att ha godis på, är precis innan kassan. Typ där man måste stå i kö. Bah! Hur som helst var det rätt hektiskt av olika skäl, varför jag inte ens orkade tänka tanken att ta diskussion med min mycket viljestarka yngsta dotter. Alltså hamnade vi i leksaksaffären. Tilde förälskade sig direkt i, vad jag
trodde var ett rosa smyckesskrin med en massa hjärtan och grejer på. Jättebilligt var det också, så det fick hon köpa. Men, det jag missat var att det också innehöll massvis med små prylar. Pennor, sudd, pennvässare, limstift, små papperslappar och lite annat. Plus som "bonus" mängder av små jäkla klistermärken. Vi plockade upp allt när vi kom hem. När jag ägnat en lång stund åt att locka/uppmuntra henne att direkt ta itu med att göra av med klistermärkena och vänta med att
rita och greja med det andra, så fick jag henne att sätta samtliga i locket på skrinet. När det var klart kunde jag slappna av, med vetskapen att jag inte behövde fundera mer på var hon annars skulle
kunna sätta dem. Det visade sig snart att jag missbedömt skrinets "faror". Det fanns som jag nämnde även ett limstift... Jag reflekterade aldrig över det, för hon brukar sköta sitt "pysslande"
mkt städat. Det här var dock ett helt nytt sorts limstift för oss. Det var rosa, med hjärtan, stjärnor och glitter på. Ganska litet var det, ganska precis i samma storlek som ett vanligt Lypsyl.
Precis... i ärlighetens namn såg det faktiskt inte alls ut som något annat än just ett Lypsyl eller läppstift. Suck! Tilde hann tillbringa en god stund framför spegeln, där hon glatt "gjorde sig vacker".
Trösten och Tildes läppars räddning var till slut det billiga priset. För det priset fick man tack och lov ett uruselt limstift! Rena rama skräpet till min stora glädje. Vem vet, detta kanske resulterar i att
det lilla klåfingrade trollet slutar sno allas Lypsyl. Jag kan däremot inte låta bli att anse att det är utomordentligt korkat tänkt av den som tillverkat limstiftet! Hur kan man ens komma på att designa något sådant så det ser ut som ett läppstift? När det står på skrinet att det är ok från 3 års ålder... Puckat!

Ett par hektiska veckor har vi framför oss nu, det mesta gäller saker med barn och familj, men en del gäller även hästarna. Förutom att fölning nr 1 närmar sig snabbare än jag önskar, så är det kommande helg mötet gällande bl.a. Bonnie och förväxlingarna av ponnyer som står på schemat. Sen är det inte många dagar kvar tills SSS årsmöte och ja, sen bara rullar det på. Fast det ska bli skönt (hoppas jag) att få annat att tänka på/göra.

Förresten, angående DNA osv. Bonzo är kollad mot både sin mor och far, och har korrekt härstamning. Inte för att jag trodde att han skulle ha fel stam, men med tanke på allt som händer och allt snack som folk gottar sig i så såg man såklart spöken överallt till slut. När jag väl fick besked om att allt stämde, då blev jag så lättad att jag grät. Jag har nog varit mer orolig än jag erkänt ens för mig själv. Tänk om det hade varit något fel, vilken sorg! Vilka problem! Men tack och lov var det inte så. Alltid något! Jag väntar fortfarande på Heidis hårprov, men skickar som sagt in detta så snart jag får det.