Egotrippen, en slags blogg

Inte mycket till regn här inte

Hela dagen igår lovade vädersajterna oväder, rejäla åskoväder och en del kraftiga regnskurar, för hela gårdagskvällen och nu under natten som var. Det illustrerades med svarta tunga moln som det trillade både regndroppar och blixtar från, men det var säkert mest för skojs skull antar jag. För, hmpf.. bah! Inte ens det lugnaste muller hördes! Inte för att jag önskar en massa blixtar och dunder, men jag önskar däremot en riktig rotblöta. Och inget av vad de kunniga "förutspått" inträffade. Buhu, vi behöver regn! Vi fick en kort men ganska rejäl skur i går morse då det åskade och brakade loss en stund. Och på eftermiddagen kom det en yttepytteliten skur till. Men det var liksom allt.

Nu är generalmönstringen i Nordmaling i full gång antar jag, de skulle börja klockan 9 och hade räknat med att vara klara till 11-tiden. Spännande att få veta sedan om någon höjts osv.

Hoppsan vad långt det blev...

Under natten till idag var det så där tvärvarmt inomhus, att det bara inte gick att sova. Varmt, klibbigt och kvavt = panik! Hur som helst, så passade jag på att surfa lite (ett antal timmar blev det iofs) och läsa ikapp på dels de bloggar jag vanligtvis följer regelbundet och de jag läser mer sporadiskt om tid/lust finnes. En del uppdaterar ju väldigt flitigt, vilket gjorde att det fanns en hel del att beta av. Jag tycker att bloggarna är roliga att läsa, särskilt de som skrivs av personer jag känner eller träffat. Då blir det så mycket mer nyanserat, för man kan nästan höra tonfall, dialekter, känna igen uttryck osv. De bästa bloggarna enligt min smak är de där man får ta del av allt mellan himmel och jord och som uppdateras. Inte alls nödvändigtvis dagligen, men åtminstone någon gång per vecka, helst oftare. Andra människors vardag, deras sätt att beskriva hur de upplevt olika saker eller hur de tänker och tycker om allt möjligt, det är intressant. Med det menar jag inte att det måste innehålla de riktigt privata delarna i livet/familjen, inte alls. Bara att det är absolut mest intressant att följa när det är personligt. Bloggar som saknar detta och/eller där man märker att inläggen är alldeles för "putsade" och rosenröda, är inte lika fascinerande. Sådana läser jag mkt sällan. Inte heller bloggar som egentligen inte är mer än folks publika stalljournaler. Så det är väl tur att så många bloggar, för det finns säkerligen något som passar alla.

Våra barn har nu lyckats att totalt sabotera sin normala dygnsrytm och vardagsrutinerna är något de allihop stundvis verkar ha glömt bort att de någonsin lärt sig. På sätt och vis är det ganska skönt att släppa rutinerna och "bara vara", men när man knappt har koll på vilken ände av dygnet man är på eller vilken dag i veckan det är, då tycker åtminstone jag att det börjar vara dags att strama upp tillvaron lite igen. Stramt är det för övrigt på andra sätt också. Sådana där handläggare som sköter folks sjukpenningar, de har givetvis även de semestrar att ta ut. Har man, som vi nu, lite missflyt så hamnar ens ärende i händerna på "vikarien" som inte är riktigt med på vad som är sagt. Och då, då kan man bli en av dem man kunnat läsa om i tidningarna. De som väntat både månader, halvår och ibland mer ändå på sina pengar. Nu har han varit sjukskriven ett längre tag, och det borde ha gått så pass långt att de åtminstone skulle kunna prestera ett datum för utbetalning?! Men, varför ens bli  förvånad? När det verkade ljusare och lovande, så kunde man ge sig fasen på att något skulle krångla. Så nu sket det ihop sig igen, för givetvis har jag lovat saker jag inte kan hålla. Än på ett par veckor. För självklart kommer utbetalningen förr eller senare, och åtminstone så långt har de kommit så de kunde garantera utbetalning senast i slutet av juli. Men det är i princip en hel månad till dess ju... Och hur kul är det när man måste skämmas och be om ursäkt när man kalkylerat med denna hälfts fulla ersättning, för detta problem fanns liksom inte då. Och skäms, det gör jag faktiskt även om det rör sig om något "opersonligt" och onödigt som t.ex. räkningen för digital-TV. Ännu värre om det är sk privata saker. Jag hatar att det "alltid" poppar upp saker som vi själva inte kan bestämma över, vilka sedan påverkar hela tillvaron. Om än tillfälligt, så är det tillfället minst sagt uschligt! När det blir vardag igen, så får jag ta tag i den biten. Bläää!
Och det finns kanske någon nu som tänker, "varför åka till Kolmården om det är så tight, då får man väl skylla sig själv". Det kan jag berätta direkt, fast kanske utan att någon alls begriper eller håller med: Efter allt som hänt här sedan hösten, med husköp, ordentligt sjuka närstående, en massa andra privata saker och som grädden på moset nu - hans sjukskrivning som ju även innebär ett ganska stort inkomstbortfall - även när pengarna betalas ut som de skall ... Ja det kan bli lite mycket till slut, och då behöver man få släppa tankarna på det och bara njuta av iaf en enda hel lång dag tillsammans med barnen, som lyser av glädje över att göra något roligt utöver det "vanliga" och ett miljöombyte, om än bara över en dag. Alla måste vi ladda batterierna emellanåt, dels personligen och dels som familj. Dagen på Kolmården må ha kostat alla de där hundralapparna, men det vi fick mentalt går inte ens att mäta - det gjorde sådan nytta för oss allihop att jag i efterhand gladeligen betalat det tredubbla för både bensinen och inträdena till parken. Lätt! Om jag nu haft så mycket pengar att spendera vill säga. Taskig galghumor, jag vet...
Skit samma, sånt är livet och det är i värsta fall alltså en månad kvar tills vi kan börja ta oss i rätt riktning igen (om de nu håller vad de sagt). Och en månad består bara av ca 4 veckor, inte en evighet. Även om 4 veckor kan kännas som lång tid, särskilt när man bara går och väntar, medan man räknar ner dagarna.

Igår hade Jani tid för en läkarundersökning, till vilken jag skjutsade honom. Då undersökningen beräknades ta ca 45 minuter, så bestämde jag mig för att köra till närmsta mack för att städa ur och dammsuga rent i bilen. När jag gjorde detta, i gassande solsken, så hittade jag ett "frikort" på biltvätt, så jag löste in det och ställde mig på tur. Det tog bara runt 10 minuter innan det blev min tur att köra in, tack och lov! För under den korta tiden fick jag sitta med alla fönster helt öppna och min dörr såklart, för det var så varmt att jag höll på att storkna. Den här biltvätten ligger på gaveln av huset, med enbart glasväggar på yttersta långsidan som låg precis i skottlinjen för den gassande solen. Och som alla vet, hoppas jag iaf, så måste man ju ha fönstren på bilen stängda då man är inne i själva biltvätten. Vet man inte det och har dem öppna, lär man iaf snabbt fatta vinken då det börjar spola in vatten. Hur som, jag körde in när det var dags och medan jag åkte sakta framåt drog jag upp rutorna. Direkt då jag kört igenom och dörren började gå igen bakom bilen, så kände jag hur det "rann" in het luft genom rutan jag höll på att dra upp. Rutorna i bilen immade igen så snabbt att jag fick gnugga på framrutan för att se hur långt in jag skulle köra innan stopp. Det tog inte ens en minut, sedan var jag dyngsur! Det rann! Håret, när jag kom ut därifrån efter knappt 10 minuter, såg ut som om man precis klivit ur duschen. Nåja, inte riktigt så blött, men nästan. Kläderna var genomfuktiga och hade inte torkat ens då jag klev in genom dörren hemma 30 minuter senare. Denna korta stund i biltvätten var bland det snuskigaste jag varit med om. Inte snuskigt just för att man svettades så mkt, utan för att det knappt gick att andas! Det var så varmt att det kändes som en bastu, bokstavligen. Och luften jag andades in, den kändes ungefär som när man sitter högt upp i en vanlig bastu. De flesta klarar säkert sådant galant, iaf en så pass kort stund som 10 minuter, men jag grejar inte ens att basta på nedersta bänken i mer än ett par minuter. Sen får jag svårt att andas. Och nu fick jag tvärpanik, för här kunde jag inte resa mig upp och gå ut, som i en bastu. Nu var jag liksom fast, till dess att tvätten var klar. Det var en riktigt otäck känsla måste jag erkänna. Jag satt och blåstirrade på stopplampan, för att inte bli kvar en nanosekund mer än nödvändigt då den väl slog om till grönt. Jag hade sådan panik att jag tänkte att jag måste gasa på och köra ut fort som fasen, för annars kvävs jag här. Jag vet inte, jag kanske hade farit ut som ett skott i 110 när lampan slog om  - om jag bara sett något! Rutan var ju totalt täckt av imma, och det hjälpte inte hur mkt/snabbt jag än försökte torka. Så när dörren öppnades, hade jag inget annat val än att sakta rulla ut medan jag gjorde mitt bästa för att inte köra in i kanterna. Sen, väl utanför drog jag ned rutorna direkt och det var så himla skönt när bilen fylldes av "kall luft" - vilken lättnad det var! Jag har nog aldrig varit så glad som då, över att åka i en bil med bra AC. Men, bilen blev skinande ren och fin. Fast jag lär aldrig mer använda den biltvätten, det var ju snudd på traumatiskt!

Hästarna ja, de mår bara bra. De är liksom de flesta andra ganska loja i den här värmen. Gör absolut inget mer än tittar på dem, klappar på dem eller i värsta fall tar ut någon ur hagen för att kolla något. Jag vet att Emmy längtar halvt ihjäl sig efter nästa ridtur på Nynna, men det kan inte hjälpas - i den här värmen går jag inte med ut på någon ridtur. I den här temperaturen, då pallar jag inte mycket alls. Och även jag undrar över alla de som lovordar denna värme så. Att man gillar värme är en sak, och att man trivs i solen. Men från det, till att ha det dels så här varmt och dels så ruskigt kvavt! Jag tycker inte, och har aldrig tyckt, att det är det minsta behagligt att svettas floder så fort man tar ett lite för djupt andetag. Eller när allt, inklusive man själv, är fuktigt hela tiden. Isch!
Den som mår sämst här hemma av värmen är dock inte jag, utan Alba (hunden). Hon flåsar och flämtar som bara den. I förrgår, när det var som allra värst, iaf hos oss, så blötte vi badlakan i kallvatten och lade på henne. Hon uppskattade det och efter ett tag blev hon lugnare. Stackars Alba just nu, i all den svarta tjocka pälsen! Idag har det åskat ganska rejält ett tag på förmiddagen, följt av en kort men intensiv regnskur. Efter detta blev det så otroligt mycket lättare att andas igen.

Häromdagen hämtade jag också upp lådorna med kataloger till GM på tryckeriet. Jag hann inte göra någon koll på plats, hade inte ens en tanke på det. Östs kataloger blir ju alltid schyssta då de trycker åt oss. Nu fanns inte den kille som alltid hjälper mig med materialet på tryckeriet denna vecka, för han hade semester... Så hans kollega "vikarierade" vid hans arbetsstation/maskiner. Om han inte kunde just dessa maskiner ordentligt, eller om det helt enkelt beror på slarv/att man inte kollade hur det skulle se ut. Det vet jag inte. Jag kunde ju inte fråga varför katalogerna blev som de blev heller, eftersom jag såg detta först då jag kommit hem och efter en längre stund kom mig för att öppna lådorna för att kolla. Då hade tryckeriet stängt sedan flera timmar. När jag snabbt bläddrar igenom katalogen, så ser jag att en del av sidorna blivit avkapade i yttermarginalen alldeles för långt in, så att delar av hingstarnas katalognummer är väck. Däremot har han varit generös med innermarginalerna... vilka borde varit 5 mm mindre. Det är nämligen den halva centimetern som hade behövts i ytterkant för att all text skulle synas bra. Jag kan personligen inte tro att han alls har kollat, utan bara matat maskinen med filen och tryckt på knappen (vilket inte heller direkt är vidare snyggt skött isf). För om han kollat och sett detta resultat, då är det skitdåligt! Man borde inte vilja lämna ifrån sig ett så slarvigt utfört arbete, och dessutom ta betalt för det.
Jag blev så fruktansvärt besviken, arg, ledsen och framför allt frustrerad. Jag har stressat som en galning mot klockan för att få ihop allt, för att få in all info som behövdes. Och sedan frustrerad och irriterad i elfte timmen (natten till i måndags) ge upp och konstatera att det som saknades inte hann med att tryckas på respektive försättsblad i själva katalogen. För ett gäng kataloger, tryckta och klara, skulle liksom finnas på plats uppe i Nordmaling på den första mönstringsplatsen - som är idag, om bara ett par timmar! Och så resulterar allt slit i en katalog med "rumphuggna" siffror och fel typsnitt på framsidan. Då kändes det faktiskt både lite orättvist och otacksamt...

Men i alla fall. Det fanns inget att göra, en del info fick alltså vänta. Tex detaljer om tider och turordningar för de olika sakerna, på respektive platser plus en del andra saker. Ja, det är ganska väsentliga saker att informera om trots allt. Det hade varit roligare om allt fanns samlat i katalogen såklart, men med ett lösblad medskickat så kommer alla hingstägarna iaf att ha blivit informerade direkt. Publiken får ju inga kataloger innan ändå, de informeras ju via hemsidorna istället. Och som tur är kan hemsidorna uppdateras även efter att katalogen tryckts. Det är alltså ingen som försöker dölja eller snåla på information om GM som en del verkar tro. Problemet med den bristande (eller snarare saknade) informationen är väl snarare grundat i dålig planering och brist på organisering.
Min personliga åsikt är absolut att det mesta borde kunna ha varit förberett för länge sedan. Att alla detaljer borde ha spikats och planerats redan i höstas tex och att möten eller någon annan form av kommunikation med regionalföreningarna ordnats så att allt är förberett och planerat. Det är ju dessa som är fotfolket och de som drar runt arrangemanget i sin region/på sin plats. Men det är bara min personliga tanke/åsikt, att det borde ha gjorts då och efterklok är lätt att vara. Jag har själv säkerligen minst MVG+ i efterklokhet. Hursomhelst så har jag ingen aning om vem som borde gjort vad, vem som har gjort vad och vem som inte gjort vad - jag sitter inte med i styrelsen som ansvarar för GM 2009. Och jag har absolut ingen aning om varför det blivit så här, varför det inte kommit ut någon ordentlig information eller en proposition, om det varit några problem eller annat som kommit emellan. Jag har ingen aning och det är heller i ärlighetens namn inte min sak, jag skulle ursprungligen bara sammanställa och trycka katalogen. Och om man verkligen anser att något faktiskt är dåligt skött, så måste man framföra det på ett bra sätt och kunna skilja på sak och person. Det är framför allt väldigt viktigt om man vill att mottagaren av kritiken överhuvudtaget skall kunna ta till sig kritiken. Det är ju inte förbjudet att ha/framföra kritik mot hur saker sköts, inte ens när det gäller styrelsen i SSS. Det måste dock som sagt göras med både respekt och finess för att bli bra. Och hur det än är, så gällande GM så är det inte mkt att göra, mer än att konstatera att det kunde gjorts annorlunda och att låta styrelsen få veta hur man hellre velat ha olika saker. Om det nu blir någon mer mönstring av våra hingstar igen, vore det väl toppen om styrelsen fick veta sådant här nu och kan ta med förslag ev i sin planering. Och så kanske nästa mönstring (om det blir ngn?) blir alldeles jättebra.

Nu strax dags att krypa ihop tillsammans med Tilde, och följa hennes exempel denna gång - sova som en utslagen "pillerkotte".

Överhettat

Ja överhettat, det är det på många sätt just nu, inte bara inomhustemperaturen (just nu 27,4 grader!). Men tack och lov är det ju som oftast övergående. Jag har skitdåligt samvete över allt som ännu mer släpar efter, tack vare det som hela tiden poppar upp och tar över tillvaron (nästan bokstavligen). En viss "tomtemor" ligger högst upp på min "samveteslista". Hur jag än lovar, både henne och mig själv, att nu så - nu är det dags, så kommer alltid något annat emellan som gör att jag inte blir klar. Och fasen så det grämer mig! Och jag VILL ju, så himla gärna. Nu ska jag banne mig se till att det blir gjort, det känns larvigt att inte få det jag vill få gjort klart!

Det som upptagit min tid under de sista två veckorna i princip, är årets GM och underlaget till dessa. Av olika skäl blev det inte alls så smidigt som jag kalkylerat med då jag lade upp min tidsplan för detta, inte heller på det sätt jag inbillade mig. Men nu är det mesta avklarat, och Östs jubileum tar vid. Och nästa helg sommarpremiering för Moira. Suck! Det är slitigt emellanåt. Synd att det mesta är så attans roligt att göra/vara med om, annars hade man ju kunnat dra täcket över huvudet och bara "vara". Så nej, man ska verkligen inte klaga egentligen, för så mycket av detta som är så roligt - det skulle jag inte velat vara utan ändå. Men det känns skönt att gnälla lite, när det känns motigt. Och vadå, det är så många andra som gnäller, utan att ha minsta vetskap om vad som verkligen sker eller blivit gjort.

Sedan sista uppdateringen har mina kära barn insett lite bättre hur trist det blir när de bråkar och stämningen har varit väldigt bra ett tag. Kanske är de bara för loja av värmen för att ens orka fräsa åt varandra? Närå, det har varit riktigt skönt. Två födelsedagar har vi avverkat också, Nattas och Emmys. Emmys släktkalas förlades i vanlig ordning hos Nicke, och till detta kalas hade Emmy önskat sig pannkakstårtor. Och Åsa imponerar än en gång! Tre riktigt stora pannkakstårtor med olika "fyllning" fanns framdukade och jag säger bara det, igen: Åsa borde få tapperhetsmedalj. Vilket, på ren svenska, jävla jobb! Att stå och steka pannkakor tycker jag är dels tidskrävande och dels ganska "jobbigt", och det är när jag stekt pannkakor till min familj. Då handlar det om 6 personer (Jani äter inte pannkaka), för Åsas del skulle det stekas tillräckligt att "mätta" drygt 20 personer. Heja Åsa!

Och idag blev vi "tvungna" att få lite miljöombyte och komma hemifrån, trots att vi inte alls hade råd med det egentligen just nu efter två födelsedagsbrudar och med Jani tillfälligt sjukskriven (försäkringskassan är inte direkt snabba med ersättningen som bekant). Men för att ladda de mentala batterierna på både mig och Jani var det riktigt viktigt att få göra annat. Så vi packade in de tre yngsta och gjorde en repris av höstens tur till Kolmården. Den här gången var det dock inte höst och småkyligt, utan sommar och stekhett. Men det blev en jättetrevlig dag och barnen hade kul, vilket var det viktigaste.

Tilde hade givetvis bara en sak i tankarna, ända sedan vi talade om kvällen innan att vi skulle åka... Att få komma tillbaka till Bamseland och träffa Bamse! Och visst var Bamse där! Och som extrabonus, så klampade självaste Skalman ut bakom honom. Lyckan var ännu en gång totalt maxad. Hon hoppade jämfota och strålade med hela ansiktet, så himla glad! Jag och Emmy fick se våra favoritdjur där, delfinerna i lagunen. Och för Janis och Leons del så tassade favoriterna på väldigt nära håll så de fick riktigt gotta sig - vargarna. Ja, på det hela en toppendag! Lägger in lite blandade bilder i detta inlägg.

Den här skylten sitter exempelvis vid infarten till lejonhägnet i safariparken. Det är alltså livsfarligt att lämna bilen och ha fönstret öppet, okej... Är det alltså okej att lämna bilen om man har fönstret stängt? Jag hade formulerat texten lite, lite annorlunda... Och förresten, varför är det bara förbjudet att stanna? Borde det inte, med tanke på ev konsekvenser, vara förbjudet att lämna bilen eller att öppna fönstren också? Bara en fundering. :-)

Det gäller att hålla ihop, mot gnuer och zebror.

Med bestämda steg mot Bamseland!

En närgången lama. Jag drog ned rutan för att ta kort på den, men Jani tyckte det var högst olämpligt iom att laman stod på hans sida av bilen. Kinkigt va?!

Ja just det, tidigt i morse fick vi också de väntade marsvinsungarna. Tre till antalet och vilket kön det är på dem, det har jag inte ens försökt mig på att se efter ännu. Bild på dem nedan, varav den ena i mitten inte riktigt syns, men jag ville inte bråka med dem mer än nödvändigt.